Skola och SamhälleSolweig Eklund och Sten Svenson: Ett år till valet
Drygt ett år innan valet 2014 toppar skolan som den viktigaste valfrågan i en bred SIFO-undersökning. Samtidigt har det skett en stor opinionsförändring inom skolpolitiken. Folkpartiet är inte längre det parti som allmänheten har störst förtroende för i skolfrågor utan den platsen har övertagits av Socialdemokraterna. Det skiftet visar att Folkpartiet och den borgerliga alliansen har stora bekymmer med sin skolpolitik.
Alliansen, som med Björklund i spetsen i åratal kritiserat den socialdemokratiska skolpolitiken för att den inte har syftat till att stärka eleverna kunskaper, kan inte visa på några resultatförbättringar trots nästan sju års regerande och massiva insatser. Dessutom måste de ideligen ändra och justera i sina beslut. Slarv, detaljstyrning, byråkrati, oförmåga att lyssna och brist på resultat, det är facit hittills av alliansens skolpolitik.
För Socialdemokraterna har Björklunds tillkortakommanden kommit som en skänk från ovan. Nu är rollerna de omvända och de kan kritisera den borgerliga politiken för att den inte leder till de utlovade resultaten och bättre kunskaper. Det senaste året har därför Socialdemokraterna presenterat ett antal förslag i syfte att höja kvaliteten.
Den nya ledarrollen inom skolpolitiken har således inte tillkommit på egna meriter, utan den beror till största delen på brister hos alliansen. De senaste åren har Socialdemokraterna accepterat de flesta delarna av den borgerliga skolpolitiken. Det är inte längre några större principiella skillnader med ett viktigt undantag, Socialdemokraterna ser den ökade skolsegregationen som ett stort problem medan alliansens partier inte gör det.
I alliansens och Björklunds analys ligger orsaken till dagens skolproblem i de skolpolitiska reformer som genomfördes under 60-och 70-talen. De förbigår helt att valfrihetsreformerna och marknadsstyrningen av skolan, som infördes på 90-talet, kan ha orsakat några problem utan allt beror på ”flummet” från 70-talet. Med den analysen vill man inte se de ökade klyftorna i dagens skola och därför blir många av de åtgärder som Björklund satt in antingen verkningslösa eller kontraproduktiva.
När den borgerliga alliansen tillträdde 2006 hade de gemensamt diskuterat fram ett program med över 100 punkter som skulle vända utvecklingen inom skolan. Men nu när de flesta punkterna är genomförda, och den förväntade vändningen har uteblivit, börjar missmodet sprida sig. De har ju gjort allt och vad ska de nu göra? Dessutom har verkligheten tvingat regeringen och Björklund till ett stort antal reträtter när det visat sig att politiken inte fungerat. I dag finns inga tecken på några nya gemensamma skolpolitiska förslag utan trenden är istället att varje parti gör egna utspel. Alla partier vill synas i den viktiga skolpolitiska debatten.
I retoriken framställer sig Moderaterna som ett parti för hela svenska folket och som alla ska kunna rösta på. Men för att bli trovärdiga i den rollen måste de kunna prestera en skolpolitik som på allvar kan sätta stopp för den ökade skolsegregationen. Men de värnar hårt om den marknadsstyrda skolan och därför är de helt tysta om att de ökade skillnaderna huvudsakligen orsakas av Moderaternas 90-talsreformer.
De övriga partierna i alliansen, Centern och Kristdemokraterna, försöker utan nämnvärd framgång, höras och synas även i skolfrågor. Men med deras låga stöd i opinionsmätningarna är det högst osäkert om de kommer att vara kvar i riksdagen efter nästa val. Och även om de är kvar kommer de sannolikt att ha en fortsatt underordnad roll inom alliansens skolpolitik.
Miljöpartiet har haft opinionsmässiga framgångar och de har vidgat sig som parti till allt fler områden, även skolpolitiken. Det ena språkröret, Gustav Fridolin, som är folkhögskollärare, har tagit alltmer plats i skoldebatten. Men än så länge är det en viss osäkerhet kring politiken. Den senaste kongressen körde över partiledningen i synen på de fristående skolorna och Miljöpartiet vänder sakta från att ha stött alliansens friskolepolitik till en mer självständig och kritisk linje. Deras avsikt var att stödja de små pedagogiska alternativen men i praktiken har deras politik stött de stora privata skolbolagen som helt dominerar friskolebranschen i dag.
De senaste åren har problemen med politiken kring de fristående skolorna blivit allt mer akuta. Inom gymnasieskolan är det kris med konkurser och nedläggningar där många elever har kommit i kläm. Det har även förts en debatt om att skattepengar avsedda för skola vård och omsorg går till vinster i riskkapitalbolag som inte betalar någon skatt. Alltfler ifrågasätter aktiebolagen och deras stora vinster på skolverksamhet.
De borgerliga partierna som tillsammans med Miljöpartiet är huvudansvariga för friskolepolitiken inser att de måste göra något för att förhindra att hela branschen hamnar i vanrykte. Därför tillsattes Friskolekommittén.
För Socialdemokraterna innebär problemen inom friskolebranschen ett dilemma. Å en sidan ser de att friskolepolitiken driver fram segregation och sänkta resultat, å andra sidan är det fria valet av skola populärt hos den viktiga medelklassen. Skräckscenariot för Socialdemokraterna är att bli utmålade som det parti som vill förbjuda de fristående skolorna i den kommande valrörelsen. Därför ställde de upp på Friskolekommitténs förslag om att skärpa regelverket för de fristående skolorna. Alla de ingående partiernas gemensamma intresse var att få bort frågan från den kommande valrörelsen.
Uppgörelsen innebär en del mindre förändringar, men de flesta frågor läggs in i kommande utredningar. De grundläggande frågorna som orsakar problemen, det fria valet, marknadsstyrningen, skolpengssystemet och att aktiebolag får driva skolor, de lämnas orörda.
Bara några dagar efter uppgörelsen kommer beskedet om att JB-koncernen med över 30 skolor gick i konkurs. Det innebär att partierna som slöt uppgörelsen i stort är tillbaka på ruta ett. Alla inser att de åtgärder som man kommit överens om inte skulle förhindrat JB-koncernens konkurs. Förhoppningarna om att kunna lägga frågan åt sidan under valrörelsen blev snabbt grusade av marknadskrafternas framfart.
För Vänsterpartiet, det enda parti som driver frågan om att vinster inte hör hemma inom skolan, kom JB-koncernens konkurs som en bekräftelse på att deras linje är den rätta. Enligt SOM-institutet har de också stöd hos en majoritet hos befolkningen för sin politik om att säja nej till vinster i välfärden. Men trots det lyfter inte Vänsterpartiet i opinionsmätningarna. En förklaring kan vara att partiets övriga politik inte tilltalar och då hjälper det inte att väljarna gillar partiets inställning i vinstfrågan.
Då återstår Sverigedemokraterna men deras skolpolitik är så rudimentär att vi väljer att gå förbi det partiet i denna artikel.
Vad händer då med skolan efter valet? Om alliansen fortsätter att regera lär det inte bli några nämnvärda förändringar. De kommer att hävda att det tar tid för deras reformer att få effekt och att det endast behövs en del mindre justeringar framöver.
Om oppositionen vinner lär det inte heller hända något avgörande. Det beror på att socialdemokraterna har accepterat de flesta av alliansens reformer och att de övriga två partierna blockerar varandra i flera skolpolitiska frågor.
Läget för skolan är allvarligt. Runt om i världen tittar man förvånat på hur de svenska experimenten raserar kvalitet och skapar ökade skillnader mellan elever och skolor. Partierna måste ta till sig den erfarenhet och forskning som finns och bygga sin skolpolitik på just kunskap och erfarenhet (se artikel i Svenska Dagbladet).
One Comment on “Solweig Eklund och Sten Svenson: Ett år till valet”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Exposén är intressant. Den andas precis det som kommer att hända. I praktiken ingenting. Det är väl skönt att skolan därmed avpolitiseras. Skolan kan återgå till att göra det den inte gör: skapa resultat.
För hur mycket vi än diskuterar frågan så skapas resultaten i klassrummet. Den största bristen i skolan är avsaknad av ledarskap som bygger på verksamhetens förutsättningar. Professionalism på alla nivåer krävs. Detta ledarskap ska finnas på kommunen (kommunstyrelse och nämnd), styrelsen hos fristående skolor, förvaltning, ledning hos fristående skolor, skolan och klassrummet.
Dags att tillämpa “Det pedagogiska kretsloppet – från mål till resultat”.