Stefan Boden: Rektorssnurren
Många av dagens skolledare stannar bara några år på jobbet. Varför är rektorsomsättningen så hög? Är det möjligt att ha det pedagogiska och det ekonomiska ansvaret samtidigt med personalansvaret, undrar Stefan Boden. (red)
Jag har arbetat som yrkeslärare sedan år 2000. Jag har arbetat på två skolor. Under dessa år har 10 rektorer (varav några tillförordnade) och 3 biträdande rektorer passerat revy. Jag har förstått att min situation inte är unik. I radions Kaliber från 14 november 2011 framgår att, av 243 kommuner som hade svarat på en viss undersökning, hade 196 (ca 80 %) bytt rektor mer än en gång de senaste fem åren. På skolledarnas hemsida (www.skolledarna.se) hittade jag en artikel från 14 november 2013 som säger att 72 av Göteborgs kommunala skolor fått nya rektorer under den senaste tvåårsperioden. Hur många kommunala skolor det finns i området framgår inte. I samma artikel står det att av elva rektorstjänster har åtta fått nya rektorer under samma period. Några mer exakta siffror om omsättning och genomsnittlig anställningstid för rektorer har jag inte hittat, men även om man bortser från pensionsavgångar så är det ändå inte en överdrift att påstå att rektorsomsättningen är högre än omsättningen på chefer på motsvarande nivå inom andra områden. Är själva infasningsperioden för en ny rektor underskattad?
”Inom till exempel en del affärsdrivande organisationer och industrier klarlägger ledningen ledaraspiranters ambitioner och planerar en karriärgång med dem, dels för att själva kunna få pröva ledaraspiranten och dels ge ledaraspiranten möjlighet att bilda sig en egen uppfattning om sin förmåga att klara av ledaruppgifterna. I skolans värld har kort- och långtidsvikarien fått träda in i en annan situation – att uppträda som ersättare för ledaren och utöva dennes uppgifter omedelbart” (Skolverket 2000, Forskning om rektorer – En forskningsöversikt s. 109).
Hur har det blivit så här? Varför är rektorsomsättningen så hög? Vad säger det om rektorsuppdraget; är det görligt att samtidigt ha det pedagogiska ansvaret, det ekonomiska ansvaret och personalansvaret? Socialdemokraterna föreslår i Framtidens rektor – för höga resultat i en likvärdig skola (2013-10-19) att rektorsuppdraget skall delas i två, en rektor med pedagogiskt ansvar och en intendent med ansvar för ekonomin. Är det vettigt? Vad händer om det pedagogiska ansvaret istället delegeras till arbetslagen och rektorn behåller ansvaret om ekonomi och personal? Jag tänker att det på många skolor kan vara stor skillnad arbetslagen emellan, om vilka pedagogiska metoder som fungerar bäst för deras respektive elevgrupper.
Vad säger det vidare om huvudmännen som rekryterare? Vad säger det om kravprofil på utbildning och erfarenhet på rektorsaspiranter? Även där föreslås i Framtidens rektorer – för höga resultat i en likvärdig skola, att de formella utbildningskraven på rektorer bör höjas. Vad säger det om kontinuiteten i skolan och i förlängningen elevernas betyg? Vad säger det slutligen om medarbetarnas arbetsro/glädje/trygghet/motivation när chefen byts så ofta?
Är det så enkelt att en rektor är lika lätt utbytbar som en fördelardosa i en motor? Skall en rektor bara verkställa det som har bestämts högre upp i näringskedjan? I så fall blir mina funderingar irrelevanta och faller platt till marken. Om det inte är så att rektorn är en marionett, då behöver en förändring komma till stånd.
Stefan Boden är yrkeslärare
Intressanta frågeställningar tas upp i artikeln. Under hösten har jag haft anledning till att studera frågan inför en seminarieserie om skillnaden i rektorsrollen i Finland och Sverige. Finland har betydligt högre krav på formell utbildning för rektorerna än i Sverige. I Sverige krävs bara en pedagogisk insikt för att bli den som leder det pedagogiska arbetet i skolan. Samtidigt är Sverige mer politiskt styrt än vad Finland är.
Samtidigt har Sverige givit rektorerna större frihet i teorin sedan 2011-07-01. Rektorer är enligt Skollagen (2010:800) den som har makten över skolans inre organisation (2 kap 10 §). Samtidigt har rektorer fått delegationsrätt, i samma paragraf, att delegera enskilda ledningsuppgifter på anställda i skolan.
Det andra problemet som tas upp är den stora omsättningen av rektorer. Den bottnar i otydliga regler mellan styrnivårena i skolan. Det saknas tydlig delegation mellan förvaltningsnivån och enhetsnivån. Detta belyses tydligt i Carina Schedvin D-uppsats från 2008: Rektorn – en politisk marionett eller en demokratisk verkställare. Rektorer trivs med uppdraget men äts upp av just otydligt mandat.
Samtidigt är skolor och dess ledningsfunktion omoderna på det viset att de är alldeles för platta. En anorektisk organisation fungerar inte. Då behövs en översyn var kommunen lägger sina resurser. Är storleken på förvaltningen optimal? Kan förvaltningen bli en serviceorganisation? Ser man till de tillsyner som Skolinspektionen gör noter jag att 9 av 10 kommuner inte har ett eget arbete med att planer-följa upp och utveckla skolan utifrån de behov som varje enskild skola ha. Den kommunala politiska nämnden och dess förvaltning behöver genomlysas och kompetens höjas för att möta de nya kraven. Först då kan vi få en stabil icke politisk ryckighet.
Det är helt klart att skolans organisation måste ses över. Jämför man med exempelvis kulturlivet så är det aldrig så att man tillsätter en konstnärlig ledare utan att också ge denna ett administrativt stöd. Rektor och intendent verkar vara en vettig idé. Vad jag förstått av Pasi Sahlbergs bok ”Finish lesson. ” har som sagt finska rektorer högre utbildning än svenska ofta doktorerade. De finska lärarna har också fått lära sig att samarbeta i grupp gentemot eleverna och leds av den välutbildade rektorn mot detta mål att skapa bra lärande i skolan. Administration, vaktmästeri , elev vård sköts av andra specialister än de pedagogiska. Detta kan naturligtvis skapa ensidiga lärmiljöer där ” Hattie är bäst” eller ”Vygotskij är bäst” hävdas och likriktar verksamheten vilket kanske kan förklara de finska lärarnas reaktioner inför goda svenska skolor med kreativitet och entreprenörskap i blicken. Konsten , som inte är det lättaste att göra,är enkelt uttryckt att skapa förutsättningar för ordning och reda med inarbetade rutiner och demokratiska beslutsgångar. Att lära svenska skola vanlig mötesteknik kanske vore en idé . Det stora problemet är ju att det dessutom behövs ett kvalitativt utrymme för ett kreativt kaos där eldsjälar kreatörer och idésprutor kan trivas. Ett mynt har två sidor , gör den svenska skolan till en guld dublon genom att skapa förutsättningar för ett gott ledarskap.
Det vore intressant att göra en jämförelse mellan skolor där rektor inte har allt ekonomiskt ansvar (utan kanske delegerat till en intendent) och skolor där rektorn har ”allt”. Hur ser omsättningen ut i jämförelse?
Det vore också intressant att veta mer om vilka rektorerna är; vad har de med sig för erfarenheter in i uppdraget och spelar det någon roll?
En annan misstanke jag har är att det på skolor där det redan bytts rektor flera gånger tenderar det att bli en ond spiral p,g.a missnöje och brist på kontinuitet i arbetet – och så slutar nästa rektor också…
Vad som inte nämns i artikeln eller bland kommentarerna är att den tillsatta rektorn ofta saknar rektorsutbildning. Denna genomförs istället parallellt med tjänstgöringen, vilket inte är bra för skolans kontinuerliga arbete. Lärare är heller inte, oavsett antalet tjänstgöringsår, automatiskt välkomna till rektorsutbildningen. Man måste nämligen jobba som rektor för att få delta i rektorsutbildningen. Tänk er en som vill bli kirurg – du måste ha opererat för att bli behörig att söka till läkarlinjen.
Helt rätt ett systemfel. Men det är svårt med något annat förfarande eftersom Skollagen (2010:800) föreskriver just detta förfarande i 2 kap 12 §. Dessutom finns det ingen formell grund för hur rektorer rekryteras på mer än att lagen stipulerar i 2 kap 11 § att rektor ska ha pedagogisk insikt.
Ska det bli ändring på sakernas tillstånd måste skollagen ändras i dessa delar.
Tack för intressant och sann artikel!
Kanske behöver vi först definiera vad en bra rektor är, dessa återfinns oftast i skolor med goda resultat.
Myndighetsutövningen, likvärdigheten och resultaten är varje rektors stora utmaning. En utmaning som kräver både erfarenhet, medvetenhet och stabilitet. Ett ledarskap i att leda andra ledare. Det garanteras inte alltid av vare sig utbildning, avlastning eller lön. Kanske är personlighetstester av olika slag ett verktyg?