Stefan Sellbjer: Replik – Två positioner i svensk skoldebatt

Stefan Sellbjer följer upp sin text Varför är de så arga? Två positioner i svensk skoldebatt (red.).

Tack för alla inlägg. Debatten om skolan är polariserad, inom politiken, men också i universitetsvärlden. Det handlar inte ”bara” om synen på kunskap, undervisning och lärande, utan berör också andra grundläggandefrågor om människosyn, samhällssyn och etiksyn. Professorer har därmed att förhålla sig till frågor som ligger utanför deras forskningsområde och som är av ideologisk och politisk natur. En ytterligare stötesten är att debatten kretsar kring frågor vi alla har personliga erfarenheter av, såväl positiva som negativa, och som det inte går att förhålla sig helt neutral till. Vi har alla fostrats och fostrar. Vi har alla gått i skolan. Området är därmed starkt emotionellt laddat. Förmodligen är detta en av förklaringarna till att en del företrädarna hoppar ibland över skaklarna och beskyller den andra sidan för oförätter och felbeslut som man inte gjort sig skyldig till. Detta väcker förstås aggressioner och motåtgärder med nya invektiv och överdrifter. Ett sådant skyttegravskrig är knappast konstruktivt i längden.

Möjligen kan ett par exempel förtydliga positionerna. Utifrån Position 1 (utbildning ska fostra framtidens medborgare) leder ordet ”fakta” omedelbart tanken till traditionell katederundervisning, där eleven utan att begripa lär sig rabbla faktakunskaper. En sådan undervisning är också disciplinerande i det att eleven är passiv, ja rentav ett kärl under påfyllnad. Därmed frammanas bilden av en skola som står långt från att fostra eleven i att kunna verka som medborgare i ett demokratiskt samhälle. Ett citat ur det så kallade ”Barnuppropet” från 2009 med rubriken ”Lagstadga barns rätt att utvecklas med lust i trygghet!” belyser ytterligare denna motsättning: ”Lärarcentrerad undervisning lyfts fram istället för elevaktivt lärande. De ungas frågor och uppfattningar om vad som är viktigt att lära döms ut. … Betygsjakt ska ersätta kunskapstörst som drivkraft för lärande.” Över sextio professorer, många i pedagogik, skrev under uppropet och en av författarna är förre chefen för Skolverket, pedagogikprofessorn Mats Ekholm. Zaremba konstaterar i en DN-artikel att ”Det måste till starka känslor, lojaliteter eller kanske grupptryck för att en akademiker skall skriva under något så vårdslöst formulerat, konspirativt i tanken och barnsligt i tilltalet.”  Det är lätt att hålla med Zaremba om man utgår från Position 2. Utifrån Position 1 är emellertid katederundervisning själva sinnebilden för en auktoritär skola som med drill och hot samt betygsjakt allt mer stryper elevens motivation och därmed också raserar möjligheten till ett aktivt medborgarskap.

Företrädare för Position 2 (utbildning ska ge ämneskunskaper) har reagerat mot nuvarande läroplaner för grundskolan och menar att det är för mycket av färdigheter som analys och reflektion samt för lite av faktakunskaper. Här är det inte alltid så lätt att förstå vad som egentligen avses. Den elev som enbart lärt sig fakta i matematik vet att det finns ett antal siffror och kan räkna upp ett antal sådana, hur en ekvation ställs upp och vad som avses med en kvadrat. Däremot kan hon inte beräkna plus och minus, dividera eller multiplicera, då dessa färdigheter går utöver att lära sig fakta. På samma sätt består renodlade fakta i engelska av ett stort antal glosor, ett antal standardfraser och grammatiska regler, men utan färdigheter förmår inte eleven sätta samman glosorna till meningar. Förmodligen avses med ”mer av faktakunskaper” för olika ämnen grundläggande baskunskaper och grundläggande färdigheter. Utifrån Position 2 är det självklart att eleven inte kan genomföra analyser utan dessa kunskaper och, får man tillägga, färdigheter. Ur intet följer intet.

Ledande professorer i pedagogik har publicerat en bok med titeln ”Vad räknas som kunskap?”. Titeln är för företrädare för Position 2 vid ett första påseende obegriplig. Utifrån Position 1 är frågan mer begriplig. Om eleven i första hand ska utveckla kunskap om etik, normer och demokrati rör de sig inom fält där svaren är mindre självklara och mer förhandlingsbara än vad gäller ämneskunskaper. Dessutom görs alltid ett urval av vad det ska undervisas om. Jämför till exempel diskussionen om antiken i historieämnet. För en kemist eller fysiker blir dock frågan obegriplig, då eleven i grundskolan knappast på förhand kan ha sådana ämneskunskaper. Därmed ligger det närmre till hands att, likt företrädare för Position 2, beteckna detta som ”flum”. Resonemanget låter sig också illustreras utifrån en fråga jag en gång fick av en pedagogikprofessor, nämligen ”Vilket är ditt kunskapsintresse?”. Med vetskap om professorns djupa förankring i Jürgen Habermas och John Deweys teorier visste jag att svaret borde vara ”Emancipatoriskt”, ungefär bidra till människans frigörelse. Mitt svar blev trots detta och med utgångspunkt från Position 2 ”att söka kunskap”, vilket så klart provocerade vederbörande.

Utifrån position 2 påstås emellanåt att vi ska göra upp med konstruktivismen i alla avseenden. Detta går stick i stäv mot ett fundament inom pedagogiken, med djupa filosofiska rötter; eleven kommer inte till skolan som ett tomt skal redo att fyllas med fakta. Tvärtom, invänder företrädare för Position 1, har hon med sig ett bagage av tidigare erfarenheter och kunskaper utifrån vilket hon förstår det läraren säger. Eftersom varje elev har olika erfarenheter tolkar, eller om man så vill konstruerar, var och en lärarens budskap på sitt delvis unika sätt. Detta är den skicklige läraren är medveten om och tar hänsyn till. Att överge konstruktivism i denna betydelse vore som att uppmana fysikerna att bortse från relativitetsteorin eller att be medicinarna att överge tanken om bakterier.

Stefan Sellbjer är docent i pedagogik vid Linnéuniversitetet

Bild: Anthony Intraversato, Unsplash.