Sten-Bertil Olsson: Kan akademiseringen av lärarutbildningen ha bidragit till skolans problem?

Lärarutbildningens fokus har flyttats från yrkesfrågor till forskarutbildningsbehörighet och det har haft en negativ påverkan på yrkesfrågorna, skriver Sten-Bertil Olsson. (red)

I och med lärarutbildningsreformen 1998 förändrades lärarutbildningarna. Då försvann de yrkesutbildningar som funnits vid de särskilda lärarhögskolorna och lärarutbildningen gick upp i de allmänna högskolorna. Den förändringen innebar att fokus flyttade från en finslipning av verktygen för en praktisk lärarutövning till att de blivande lärarna skulle bli behöriga till en forskarutbildning.

När jag år 1969 avlagt akademisk grundexamen blev jag antagen till den då relativt nya utbildningsformen, Lärarhögskolan. Denna ettåriga betalda utbildning bestod under första terminen i kurser i pedagogik och ämnesmetodik med tre korta praktikperioder insprängda under terminens senare hälft. Andra terminen bestod i halvtidstjänstgöring med fortfarande heltidsbetalning ute på en skola under handledarskap av en eller ett par av praktikskolans lärare i ämnena. Vid vissa tillfällen, företrädesvis efter skoldagens slut, kallades vi in till Lärarhögskolan för enstaka kursinslag i pedagogik och ämnesmetodik.

Lärarhögskolans lektorer i ämnesmetodik var erfarna lärare i ämnet och skulle även ha kvar viss undervisning på sin grundskola eller gymnasieskola. De hade således fötterna ordentligt rotade i den mylla som lärarkandidaterna själva snart skulle hamna i och de särskilt förordnade handledarna på praktikskolorna fanns dagligen ute i denna verklighet och kunde ge råd och tips utifrån en väl beprövad erfarenhet!

När jag blivit rektor och skoldirektör satt jag under åtta år med i områdesstyrelsen och dess budgetutskott vid Lärarhögskolan i Malmö. Jag minns att skolans legendariska rektor professor Gunnar Bergendahl ofta påminde oss styrelseledamöter om att Lärarutbildningen vilade på två jämnstarka ben, det akademiska benet och yrkesutbildningsbenet/ seminariebenet. Jag har varit i telefonkontakt med f.d. rektor Bergendal för att kontrollera mitt minne. Båda minns diskussionen om de två benen men ingen kommer ihåg rektorns exakta benämning av dem! Gunnar Bergendals grund för denna tudelning torde dock spegla vad han anför i skriften ”Praktikgrundad kunskap” (Bergendal, Studentlitteratur 1990). Författaren menar nämligen att det finns viktiga kunskapsslag, däribland vårdkunskap och lärarkunskap, som är omedelbart praktikgrundande och vilkas språk och värderingar inte är vetenskapernas.

Med 1988 års reformerade grundskollärarutbildning och dess påverkan på gymnasielärarutbildningarna samt efterföljande utvärderingar av dessa lärarutbildningar blev det tydligt att det ena benet, det akademiska, skulle bli det förhärskande och det andra benet, yrkesutbildningen, överlåtas åt de så kallade praktik (VFT-) skolorna att själva sköta via kollektiva lärarlag. Praktikskolornas utbildningsansvar kom vanligtvis inte längre att läggas på några av lärarhögskolorna särskilt förordnade och betalda praktikhandledare utan blev en extrauppgift för ett redan svårorganiserat lärarlag. Detta var inte bara en övervältring av den praktiska lärarutbildningen på kommunerna, friskoleexpansionen hade inte riktigt kommit då, utan även en dold eller halvdold ekonomisk avlastning för den statliga lärarutbildningen.

Lärarutbildningarnas speciella yrkesprofilering tonades ned och istället kom kvaliteten på lärarutbildningsanstalterna att jämställas med förekomsten av disputerade lärare. Alla lärarkandidater, oavsett blivande slag av lärare, skulle skriva en C-uppsats som slutprov innan de kunde anhålla om en lärarexamen. Utbildningsfokus flyttades från specifik yrkesskicklighet till forskarutbildningsbehörighet och lärarutbildningarna jämställdes med de flesta andra högskoleutbildningar. Det är i sig inget fel varken med disputerade lärare eller forskarutbildningsbehörighet hos skolvärldens lärare men det får inte gå ut över den specifika yrkesberedskapen, vilket det finns all anledning att antaga att de har gjort! När den nyexaminerade läraren står inför sin elevgrupp båtar det föga att vifta med en godkänd C-uppsats!

Ett bevis på feltänket med akademiseringen av nuvarande lärarutbildningar fick vi se då en före detta skolminister uppdrog åt en före detta universitetskansler att utvärdera landets lärarutbildningar. Vilken metod valde då kanslern, jo att samla in ett statistiskt försvarbart antal C-uppsatser och studera hur de blivit bedömda! Många av landets lärarutbildningsanstalter fick underkänt av före detta universitetskanslern. Men vilken validitet har en sådan utvärderingsmetod för en i grunden viktig svensk yrkesutbildning? Den till buds stående högskolelagstiftningen fick tjäna som rättesnöre för en högskoleutbildning där praktiskt lärarskap rimligen är den viktigaste ingrediensen! Lärarutbildningarna behöver en ordentlig översyn där lärarskapet får stå i fokus så att lärarnas yrkesstatus återupprättas!

Sten-Bertil Olsson

Disputerad företagsekonom, f.d. skoldirektör, rektor, studierektor, adjunkt och styrelseledamot vid Lärarhögskola

 

7 Comments on “Sten-Bertil Olsson: Kan akademiseringen av lärarutbildningen ha bidragit till skolans problem?

  1. Du har genom din artikel verkligen hjälpt skolkritiker som förgäves försökt få ansvariga politiker att lyssna. 1998 års lärarutbildning med dess akademisering är “sista spiken” i den likkista som rymmer dagens skola, den är från grunden akademiserad. Grunden för denna akademisering lades hösten 1982 när Bengt Göransson blev skolminister och socialdemokraterna åter kom till makten efter att varit i opposition under sex år. Han avvisade nämligen det som var Tage Erlanders inställning i direktiven för 1946 års Skolkommission. Syftet var en gemensam skola för alla med demokratisk fostran som grundläggande för bli samhällsmedlem. Efter försöksverksamhet med att utveckla den allmänna folkskolan till en nioårig medborgarskola för alla beslöt riksdagen 1962 inrätta grundskolan. Vid 1980 års riksdag ställde samtliga partier med moderaten Britt Mogård i spetsen upp på den reviderade läroplanen Lgr 80 med dess kunskapsmål bildning för samhällsutveckling. Men motståndet mot Lgr 80 hos speciellt akademiker med Stockholmsanknytning var stort, bl.a. kallades kravet på demokratisk fostran för “flum”. Bengt Göransson lyssnade på Stockholmskritiken som även DN och Aftonbladet delade. Han ändrade grundskolans inriktning till att motsvara vad som gällde den avvecklade realskolan, nämligen akademiska ämneskunskaper, en auktoritär kunskapssyn som innebär ett pedagogisk arv från Martin Luthers lilla katekes, helt motsatt Tage Erlanders intentioner redan 1946 och den progressiva pedagogiken. Den hade demokratisk fostran som central för den pedagogiska utvecklingen, men den accepterades inte av pedagogisk forskning i Stockholm som istället stödde Göransson. Akademiseringen av skolan utvecklades sedan av Skolverket och dess första chef pedagogikprofessor Ulf P Lundgren. När sedan utbildningsminister Jan Björklund(L) införde en akademisk ämnesgrundad lärarlegitimation lades “kistlocket” på den likkista som dagens skola befinner sig i. Samhället utvecklas men inte skolan. Att resultaten både när det gäller kunskaper och arbetsmiljö för både elever och lärare sjunker har sin förklaring när verksamheten för både elever och lärare inte utgår från deras behov och förutsättningar som människor utan bara från ett akademiskt ämnesperspektiv. Akademiseringen är fullbordad.

  2. Sten-Bertil,

    Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter från ett långt yrkesliv – det ger perspektiv, men också något att relatera till och utgå ifrån. Liksom du gick jag ut lärarutbildningen 1969, men som mellanstadielärare. Jag återvände 2002 till lärarutbildningen, nu som lärarutbildare, efter det att jag hade disputerat i pedagogik och blev då både förvånad och bestört över akademiseringens följder. Bl.a. fick jag veta att studenterna visserligen efterfrågade tips om hur de skulle kunna undervisa, men att sådana önskemål skulle avfärdas – de skulle inte köra vidare i gamla hjulspår utan tänka själva och nytt! Detta är ett svek mot dem – att tvinga dem återuppfinna hjulet! – men också en fundamental dumhet med tanke på all den beprövade yrkeserfarenhet som på så sätt riskerar att gå till spillo. När man kastade ut den gamla lärarutbildningens metodiklärare kastade man också ut en stor mängd yrkeskunskap så att lärarutbildningen på ett systematiskt sätt kom att utarmas.

    Mitt forskningsintresse har varit att utforska lärares tysta kunskap i syfte att finna dolda mönster att sätta namn på och att på så sätt bidra till ett framtida yrkesspråk. Jag menar att jag på detta sätt överbryggar glappet mellan akademisering och yrkesutbildning: jag har utifrån en vetenskaplig grund beskrivit lärares beprövade erfarenheter, har beskrivit våra undervisningskonster i system-, informations- och kaosteoretiska termer. Mitt arbete har naturligtvis inte resulterat i ett yrkesspråk, men väl i en begreppsapparat, som jag ser som ett adekvat arbetsspråk för lärare.

    Du skriver “Lärarutbildningarna behöver en ordentlig översyn där lärarskapet får stå i fokus så att lärarnas yrkesstatus återupprättas!” och att jag helt delar denna uppfattning framgår väl av min hemsida metodik.education där jag dels återinför metodikbegreppet, dels samlar in och analyserar undervisningstips, dvs. i handling motsätter mig de instruktioner jag fick som nybliven lärarutbildare.

    Samtidigt visar mina teoretiska ansats – syntesen av dels Donald A. Schöns begrepp reflekterande praktiker och teori-i-användning, dels system-, informations och kaosteori – att det är möjligt att lägga en teoretisk grund som gör det möjligt att låta framtidens lärarstudenter samtidigt gå fram med båda benen, både det akademiska och yrkesutbildningsbenet, på ett sätt som leder till att deras undervisning skulle kunna komma att vila på “vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet”.

  3. Sten-Beril
    Personligen tycker jag att många saker du tar upp är intressanta även om jag inte håller med om en del men två saker undrar jag.

    1 – tror du det är konstruktivt att renodla dikotomin mellan teori och praktik så som du gör?

    2 – hur vill du egentligen ha det då?

    • Svar på Ambjörn Hugardts två frågor:
      1. Om fil.doktor Gunnar Cardells bild av lärarhögskolans policy är representativ för landets lärarutbildningsanstalter, vilket Läranas Riksförbunds nyligen framlagda rapport över den nuvarande svenska lärarutbildningen förefaller att bekräfta, måste jag konstatera att den nuvarande lärarutbildningen har misslyckats med att ge de blivande yrkesutövarna tillräckliga redskap för att påbörja hantverket som lärare i de svenska skolorna. De för hantverket nödvändiga yrkeskunskaperna måste återupprättas! Endast “metodiklektorer” med för den aktuella skolformen väl beprövade erfarenheter torde ha kompetens nog att ge de blivande lärarna denna viktiga yrkeskunskap. Om Du med renodling av dikotomin åsyftar återinförande av den oumbärliga metodiken med “metodiklektorer” som rekryteras på tidsbegränsade förordnanden bland dugliga och erfarna lärare från aktuell skolform så menar jag att det inte är något nytt under solen utan väl beprövat. Mitt svar är att det nu gått så långt att en renodling behövs inledningsvis för att så småningom kanske kunna utvecklas till en integrerad utbildning där båda benen får sitt mått fullt ut!
      2. Med en uppdaterad form seminariemodellen borde både yrkesinnehållet i utbildningen räddas och lärarna åter få en förtjänstfull status i samhället!
      Sten-Bertil Olsson

  4. Hej Sten-Bertil!

    Det är lätt att hålla med om det du skriver i din artikel och jag tänker ofta på hur avgörande vfu-perioderna är för om en blivande lärare får någon lärarkunskap med sig ut i arbetslivet eller inte. De kandidater vi har klagar på att de inte får lära sig något som helst om yrkets praktik på högskolan, men jag hör spännande och engagerade samtal mellan dem och deras handledare inför och efter lektionerna de håller. Samtidigt är vfu-samordnarna desperata i sin jakt på handledare och som jag förstår det hittar de ofta inte bra praktikplatser och handledare till studenterna.

    Om villkoren för handledarna förbättrades skulle vfu:n kunna vara det saknade andra benet i utbildningen. Men det kräver förmodligen att handledarskapet knyts till särskilt lämpliga och intresserade lärare och att de får inspirerande fortbildning och tilltalande villkor.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS