Sten Svenson: Björklunds dimråder om kommunaliseringen döljer de verkliga orsakerna till de ökade skillnaderna

Jan Björklund upprepar ofta påståendet att det är kommunerna som orsakar de ökade skillnader mellan skolor som vi ser i dag, senast i kommentarerna efter hans sommartal i Göteborg i början av augusti. Frågan är vad han grundar sitt påstående på? Läser man de utredningar och den forskning som finns i frågan får man en helt annan bild.

I Rapporten ”20 år med förändringar i skolan: Vad har hänt med likvärdigheten? skriver Anders Böhlmark och Helena Holmlund om de skillnader i elevresultat som uppstått.

”Vi finner att boendekommunens betydelse är relativt liten, och att den totalt sett ökat endast marginellt sedan slutet av 1980-talet. Den svaga ökning av kommunens betydelse för elevens resultat som ändå skett kan förklaras av förändringar i kommunernas socioekonomiska sammansättning. Mot bakgrund av den genomförda decentraliseringen av skolans finansiering i början av 1990-talet är det ett intressant resultat att skillnaderna i elevprestationer mellan kommuner inte ökat på ett tydligt sätt över tiden.”

Även Skolverket redovisar samma bild i sin rapport ”Likvärdig utbildning i svensk grundskola?” (2012):

”Kommunanalysen visar att skillnaderna mellan kommuner är relativt oförändrad under större delen av den studerade perioden. Efter 2008 ökar dock variationen i resultat märkbart.”

Skolverket pekar på att skillnaderna mellan skolor inom kommunerna är det stora problemet:

”Mellanskolsvariationen uppvisar en betydligt mer anmärkningsvärd och oroande utveckling. Både betygsanalyser och internationella studier visar en kraftig ökning av mellanskolsvariationen.”

Anders Böhlmark och Helena Holmlund visar i sin utredning på orsakerna:

”Resultaten pekar entydigt på att en ökad friskoleandel leder till ökade skillnader mellan skolor i betygsgenomsnitt och i elevsammansättning. De skattade effekterna är också stora. /-/ Den ökade valfriheten efter 1992 förefaller alltså vara en viktig orsak till den ökade skillnaden i betyg mellan olika skolor som vi observerar i figur 4 på s. 19. På motsvarande sätt finner vi att den ökade valfriheten leder till en ökad sortering av elever efter socio-ekonomisk bakgrund och invandrarbakgrund, något som vi i avsnitt 3 fann vara en viktig förklaring till de ökade skillnaderna i betyg mellan skolor.”

Den förklaringen har vi aldrig hört från Björklund, som i stället ihärdigt upprepar sitt felaktiga påstående att det är kommunerna som är ansvariga. Effekten av hans uttalanden är att många, som inte vet hur det ligger till, tror att det stämmer. ”Alla vet ju hur usla kommunerna är på att sköta skolan.” Under tiden slipper Björklund och regeringen diskutera de verkliga orsakerna, den extremt marknadsstyrda skola som regeringen Bildt införde i början av 90-talet.

Kommunerna kan kritiseras för mycket och de har ett stort ansvar för läget i skolan, men de ska inte ha osaklig och felaktig kritik.

5 Comments on “Sten Svenson: Björklunds dimråder om kommunaliseringen döljer de verkliga orsakerna till de ökade skillnaderna

    • Att Peje Emilsson ifrågasätter påståendet bevisar absolut ingenting. Emilsson är ju en av männen bakom Kunskapsskolan – en av landets största friskolekoncerner. Philip Morris skulle knappast ställa sig bakom utsagan att tobak orsakar cancer, Smirnoff att alkohol orsakar skador, eller hur?

      Det räcker för en friskola att smyga in passande små reklambudskap (Peje äger f ö Kreab, en av innovatörerna inom reklambranschen) typ “för dig som vill plugga lite extra”, “för dig som gärna tar lite extra ansvar” eller “tar skolan på allvar”. Då har du redan frivilligt exkluderat dem som vill plugga lite mindre, som behöver ständig stöttning samt de som gör minsta möjliga – de grupper som tar extra resurser.

      På den tiden som Sverige kunde få betyg efter normalfördelningskurvan insåg man att detta var grupper som utgjorde runt en tredjedel av befolkningen. Dessa grupper behövde minst dubbelt så stor lärarinsats för att bli hyfsat motiverade, och det var inte ens säkert då att de lyckades vidare bra.

      Om man plötsligt flyttar majoriteten av de motiverade eleverna till andra skolor (kallas friskole-“reformen”) så kommer de omotiverade eleverna i majoritet på vissa skolor. Det man sett under tjugo år är inte att de motiverade eleverna blivit särskilt mycket bättre (handlar om en höjning som ligger inom felmarginalen), men att de omotiverade eleverna blivit mycket sämre. Om man översätter PISA och TIMMS-resultaten sedan år 2000 handlar höjningen bland de motiverade från ca 340 till 342 poäng. Sänkningen för de omotiverade handlar om från 305 till 270.

      Jag tror faktiskt det är en medveten handling. Tyvärr.

    • Peje Emilsson valde hösten 2011 att ta fäste i några punkter där Böhlmark och Holmlund samt Jonas Vlachos funnit något som inte var till alltför tydlig nackdel för friskolorna. Genom att förtiga forskarnas huvudresultat gav han en helt felaktig bild av kunskapsläget.

      Skolverkets rapport “Likvärdig utbildning i svensk skola” utkom 2012. Den var inte bekant för honom då han uttalade sig. Samtidigt är det tveksamt om det hade spelat någon roll när ändå forskningsresultat förvrängs eller negligeras.

      Svenska Dagbladet studerade statistik från Skolverket juni 2013 om skolorna i Stockholms län.
      Länk: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/skolvalet-fria-gymnasieskolor-ger-flest-gladjebetyg_8257768.svd

      Under rubriken “Friskolor ger flest glädjebetyg” konstaterades:

      “Det är en fristående gymnasieskola man ska läsa vid för att lättast komma vidare till högskolan. De fristående skolorna ger både högre betyg jämfört med nationella prov och rättar proven generösare.”
      Alla uppmanas läsa artikeln, goggla vidare till forskningsrapporterna, läsa och ta till sig av rönen.

      Zeke Warg skriver insiktsfullt om hur urvalet går till. Snart börjar också de för många elever förvirrande och stressande gymnasiemässorna i storstadsområden. Se Skolverkets rapport “Det svåra valet”, som publicerades 2013-09-26.

      Trots att många hundra skol- och utbildningsalternativ dukas upp på gymnasiemarknadernas torg kommer ändå eleverna att i slutändan fördela sig efter socioekonomiska och könsmässiga kriterier. Duktiga statistiker skulle förmodligen med en hög grad av säkerhet kunna fånga in elevernas kommande gymnasieplacering om de finge i uppgift att ta fram 3 – 4 alternativ av skola/program. Allt med utgångspunkt i sådant som föräldrars inkomst och utbildning, bostadsort, tid i landet, kön och elevers medelbetyg. Trist, menar jag.

  1. Kommunen spelar visst roll för skolresultaten! Det är svåröverskådligt system som för närvarande missköts av massor av skolnämnder ute i riket där varken kompetens, möjlighet eller intresse för saken finns.

    Självklart spelar det större roll vilken skola du går i, den variationen har också ökat sedan 1990-talet, men idag spelar det väldigt stor roll vilken kommun du bor i för hur det går i skolan, något som i sig är ett brott mot kraven på likvärdig skola som ska kompensera för socioekonomiska utmaningar.

    De flesta jag träffar som vurmar om kommunernas skolansvar är antingen inte från en problemkommun, eller så har de själva föräldrar som kunde stötta dem väl i skolarbetet, eller så gick de inte i skolan när dessa problem började växa, eller så är de helt enkelt inte insatta i skolans nuvarande problematik. Jag antar att det är lättare att blunda då. Glädjande nog verkar utbildningsministern ha insett detta.

    http://pontusbackstrom.files.wordpress.com/2013/09/gustafsson.jpg

    Ovanstående bild visar vad kommunaliseringen ställt till med på ett ganska bra sätt, källan är Gustafsson & Yang Hansen vid Göteborgs Universitet.

  2. Det vore intressant att få veta varifrån Zeke Wargs siffror angående PISA och TIMSS kommer. PISA kan inte användas för jämförelser över tid. Det kan däremot TIMSS. Granskar man problemämnet matematik enligt TIMSS så gäller: 1995 – 2003 sjönk medelvärdet för Sverige från 540p till 499p, alltså med 41p. De 25% lägst presterande sjönk med 34p i snitt och de 25% högst presterande med 45p. Till skillnad från vad som ofta påstås sjönk de högpresterande mest! 2003 – 2011 sjönk medelvärdet för Sverige med 15p.

    Det är alltså under en period, med socialdemokratiskt styre, när det fria skolvalet inte slagit igenom som största delen av kunskapsfallet skett. Ska man komma åt grundproblemet i svensk skola måste orsakerna till kunskapsraset 1995 – 2003 analyseras. Det är den största försämring något land i den industrialiserade världen någonsin uppvisat enligt TIMSS. Eftersom Sverige 1995 tillhörde toppnationerna blir fallet brant när reformer i fel riktning införs. Med de resurser svensk skola förfogar över kan givetvis inte kunskaperna sjunka hur lågt som helst så den utplaning som nu sker är väntad, men grundproblemen kvarstår. Enligt min mening är det kommunaliseringen och lärarutbildningsreformen 1988 som lett fram till dagens problem i skolan. Dessa reformer har inte bara enskilt bidragit utan har på ett förödande sätt samverkat och förstärkt effekten.

    I slutet av 80-talet bestod lärarkåren av fem kategorier lärare: lågstadielärare, mellanstadielärare, yrkeslärare, adjunkter på högstadiet samt adjunkter och lektorer vid gymnasiet. Varje kategori var specialister inom sina elevgrupper och ämnen. Denna ordning ändrade socialdemokraterna radikalt i 1988 års lärarutbildningsreform. Genom att ta bort lärarnas yrkesbenämningar, betona annat än kunskap som viktigt, urholka lärarnas specialkompetenser och ta bort de väldefinierade behörighetsvillkoren ville man på sikt omforma lärarkåren till en grå massa där ingen stack ut med någon speciell kunskap.

    Detta banade väg för Göran Persson när han kommunaliserade skolan. Han toppade med att utjämna löneskillnaderna mellan de olika lärarkategorierna genom att muta lärarförbundet med en löneförhöjning för att enkelt driva igenom kommunaliseringen. Han kunde alltså erbjuda kommunerna att på sikt få en homogen, kostnadseffektiv och lätthanterlig lärarkår med mycket flexibla användningsområden och avskalad kompetens. Detta har kommunerna använt och sänkt lärarnas status och löner till bottenligan i EU. Vilka toppstudenter vill bli lärare med sådan utbildning och en sådan arbetsgivare?

    Det är precis de problem jag beskrivit som Jan Björklund vill åtgärda. Han vill återförstatliga skolan, han vill radikalt förändra lärarutbildningen, han vill höja lärarnas status och löner och han inser att det stora problemet på sikt är att högpresterande studenter inte söker sig till läraryrket. Det fria skolvalet är ett problem, men inte av den dignitet som de problem jag beskrivit. Hur åtgärdar vi det faktum att lärare under mer än 20 års tid fått en bristfällig utbildning och att de högpresterande studenterna lyst med sin frånvaro?

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Hanna Sjögren
Malin Tväråna

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »