Sten Svensson: Det politiska ansvaret för JB-konkursen

I efterdyningarna av JB-koncernens konkurs gick Skolinspektionens chef Ann-Marie Begler ut och sa att hon rekommenderade föräldrar och elever att kontrollera skolans ekonomi inför ett skolval. (SVT Rapport 18/8).

Kort sammanfattat hävdar Begler att skolsystemet numera är en marknadsplats, där elever och föräldrar är kunder och skolorna producenter. I ett sådant system vilar ett stort ansvar på kunderna som måste kontrollera producenten så noga som möjligt och även begära ut bokslut och årsrapporter innan ett val sker. Beglers budskap var kristallklart, ansvaret för skolvalet, inklusive felval, ligger helt hos kunden.

Men politikerna i regering och riksdag flög i taket över Beglers uttalande. Att kontrollera en skolas ekonomi och undersöka om det finns risk för konkurs, det är inte föräldrarnas ansvar utan det är samhällets det vill säga statens. Det sade både utbildningsminister Jan Björklund och representanter för oppositionen.

JB-koncernens konkurs och Beglers med fleras uttalanden ställer frågan om ansvaret för skolan i blixtbelysning. Vem har ansvaret för dagens skola där skolföretag kan gå och går i konkurs? Vilka partier ska väljarna ställa till svars för att 12000 elever miste sin skola, i valet 2014?

Om det hade varit en kommun som lagt ner hela sin skolverksamhet hade det blivit en stor och upprörd debatt om det politiska ansvaret och de styrande partierna hade varit chanslösa i nästa val. Men den debatten lyser med sin frånvaro i diskussionen efter JB-koncernens konkurs.

Först och främst har naturligtvis skolföretagen i JB-koncernen ett stort ansvar för de elever de har tagit in. De har ett moraliskt ansvar gentemot eleverna, men har de följt skollagstiftningen och den lagstiftning som gäller för aktiebolag är det svårt att ställa dem till svars för en konkurs. Har de däremot trixat och till exempel plockat ut pengar ur bolagen innan konkursen, kan det bli en rättslig prövning. Men om vi utgår från att det är ett seriöst företag som blivit utkonkurrerat, då är en konkurs helt enligt spelreglerna. När det gäller JB-konkursen hävdar ju företaget och friskolebranschen att systemet fungerar, det ska gå till så som det exemplet visar.

Det politiska ansvaret ligger   hos de politiska partier som har tagit besluten om dagens marknadsstyrda skola. Det var den borgerliga regeringen, under ledning av Bildt och med Beatrice Ask som skolminister, som införde dagens system. Den modellen, med ett mycket liberalt regelverk, mycket generösa ekonomiska villkor och en i princip fri etableringsrätt för fristående skolbolag, har lett till dagens överetablering och kris inom gymnasieskolan. Sedan besluten togs har den politiken lett till att nästan 500 nya gymnasieskolor har tillkommit. Moderaterna och de borgerliga ville snabbt ha igång många privata alternativ och systemet de skapade blev till ett drivhus för de fristående skolorna.

I en del fall kan även kommunpolitiker vara ansvariga. I de kommuner där man har knoppat av skolor och fattat andra beslut som underblåst expansionen av privata alternativ, där har man medverkat till dagens överetablering. Men merparten av kommunerna har inget ansvar för dagens situation. De har inte beslutanderätt över etableringen och i många fall har de dessutom sagt nej till fler fristående skolor med motiveringen att det leder till en överetablering. Men staten har kört över dem och i dagens läge är kommunernas ansvar begränsat till att de är skyldiga att ta hand om eleverna efter en konkurs.

Regeringspartierna brukar hävda att de har givit makten över skolvalet till elever och föräldrar. Det är inte längre några kommunpampar eller skolbyråkrater som bestämmer över vilken skola eleverna ska gå i utan nu har individen den fulla makten. Och har man den fulla makten så har man också det fulla ansvaret. Då måste man kolla upp de företag som man funderar på att välja, precis som Ann-Marie Begler säger.

Men om Björklund med flera har rätt och om staten har ansvaret, hur ska i så fall ett sådant system fungera? Om staten via Skolinspektionen undersöker ett skolföretag och finner att det finns en risk för konkurs, ska då alla tänkbara kunder informeras om denna risk? Ja, men om staten avråder föräldrarna från att söka till en skola blir ju följden att den måste läggas ner. Ingen skola skulle få några elever efter ett sådant offentliggörande. Statens bedömningar avgör i så fall vilka skolföretag som ska få vara kvar på marknaden.

Vad händer om Skolinspektionen har gjort en felbedömning och ägarna har möjligheter att klara en kris? Då kommer Skolinspektionens besked innebära att även fungerande företag skulle gå omkull. Finns det någon annan bransch där staten går in och bedömer företagens ekonomi och som dessutom avråder kunderna från att anlita en del företag? Nej, inte vad jag känner till och anledningen är att om staten tar på sig denna uppgift så fungerar inte den fria marknaden längre.

Så som det svenska skolsystemet är konstruerat i dag så har Begler rätt, konsumenten måste kolla upp producenten. Samtidigt är det helt orimligt att ha ett skolsystem som ger dessa effekter, därav svaren från både regering och opposition. Men dessa partier försöker sitta på två stolar samtidigt. De vill ha ett marknadsstyrt skolsystem med vinstdrivna skolaktiebolag samtidigt som de inte vill ha de effekter som detta system för med sig. Varje gång negativa effekter har visat sig kommer de därför med olika förslag på åtgärder som ska rädda systemet. En rad sådana förslag kom i våras från Friskolekommittén och nu efter JB-konkursen, när det visar sig att de förslagen inte räcker, kommer det nya.

Den enkla lösningen är en skola fri från marknadsinslag och som är demokratiskt styrd av de politiska organen i en kommun. Den blir inte överdimensionerad och den kan inte gå i konkurs. I en sådan skola blir inte tusentals elever plötsligt utan sin skola. Det borde diskussionen handla om inför nästa års val.