Sten Svensson: Hur kan skolan återigen bli en samhälls- och demokratibyggande institution?

Vid den skolpolitiska konferensen i Stockholm, “Makten över skolan“, handlade ett seminarium om skolans styrning och om hur minskad segregation och ökad likvärdighet ska kunna åstadkommas. Sten Svensson var en av deltagarna i diskussionen. Här ger han ett historiskt perspektiv på det som skett i svensk skolpolitik. (red)

Efterkrigstiden

Efter andra världskriget fördes en mycket viktig och framsynt skolpolitisk diskussion i Sverige. Bakgrunden var den utveckling som varit i Europa under 30-talet där de nationalistiska och rasistiska ideologierna hade vuxit sig starka. När dessa rörelser hade kommit till makten hade de avskaffat demokratin och störtat världen i krig.

Man såg att den tidens skolsystem inte hade förmått påverka den negativa utvecklingen. Samhällets olika grupper möttes inte och de lärde inte känna varandra. Istället frodades fördomar och fiendskap. Behovet av att stärka samhällets motståndskraft mot totalitära politiska ideologier och att stärka demokratin var akut.

Till bakgrunden hörde också att den tidens skolsystem inte klarade de nya krav på en bra utbildning av hela befolkningen som samhällsutvecklingen krävde.

Frågorna dåtidens politiker ställde sig var: Hur ska skolpolitiken utformas för att både samhälle och näringsliv ska utvecklas på ett positivt sätt och hur ska demokratin kunna stärkas? Hur ska alla barn och unga få en utbildning av hög kvalitet samtidigt som de får lära sig hur demokratin fungerar?

De ställde frågan om skolan och utbildningen i ett samhällsperspektiv och de såg skolan som en institution för att bygga upp samhället och för att stärka demokratin.

Svaret blev den sammanhållna och likvärdiga grundskolan som infördes i början av 60-talet. Där möttes alla samhällets olika grupper och där fick alla lära sig grunderna i demokratin. Genom att den obligatoriska skolan förlängdes och genom att alla fick lära sig engelska, höjdes befolkningens utbildningsnivå radikalt.

90-talet

När man nästa gång lade om skolpolitiken i början på 90-talet fördes ingen diskussion om skolans betydelse för samhällsbygget eller för demokratin.

Inför kommunaliseringen diskuterades huvudsakligen skolans kostnader och att skolan blivit för centralstyrd och byråkratisk. Om man kunde fatta fler beslut på den lokala nivån skulle flera av dessa problem lösas, trodde man.

Men det blev inte så, för 1991 när kommunaliseringen skulle genomföras, skedde ett ännu större systemskifte i den svenska skolpolitiken.

Den fråga som då lyftes fram var att alla skulle få välja skola. Det var inte politikerna som skulle bestämma vilken skola som ens barn skulle gå i utan det skulle var och en göra själv. Valfriheten blev den nya skolpolitiska ledstjärnan för regeringen Bildt.

Mycket snabbt, utan utredningar och utan någon nämnvärd diskussion togs besluten om det fria valet av skola, systemet med fristående skolor, systemet med skolpeng och att aktiebolag fick driva grund- och gymnasieskolor.

Man talade inte om att de fristående skolorna undantogs från i stort sett hela skollagen. Det står heller inget i propositionen om att aktiebolag fick driva skolor utan man lyfte fram att byskolor, pedagogiska alternativ och föräldrakooperativ nu skulle få en chans.

Den övergripande tanken bakom dessa förändringar var att marknaden löser alla problem. Om var och en väljer skola kommer marknadskrafterna att premiera de bästa skolorna och de dåliga kommer att slås ut. En marknadsdriven skola kommer att leda till bättre kvalitet, en pedagogisk utveckling och lägre kostnader, trodde förespråkarna.

För att påskynda denna utveckling konstruerades skolpengssystemet så att det bidrog till att skapa skillnader mellan skolorna. Det var också därför som man undantog de fristående skolorna från skollagen och släppte in aktiebolagen. När dessutom statsbidragen blev mycket gynnsamma kan man likna det vid att friskolesektorn blev dopad med marknadskrafter.

Inför detta totala systemskifte diskuterades inte skolans roll i och för samhället och man sa inte ett ord om skolans betydelse för demokratin.

Genom dessa beslut flyttades skolpolitiken från den politiska till den privata sfären. Den fråga som bara kan lösas genom demokratiskt fattade politiska beslut: ”Hur ska vi få en bra skola för alla barn i hela samhället?”, byttes till den privata frågan: ”Hur ska jag få en bra skola för mitt barn?”

När man släppte skolan som en uppgift för samhället blev det marknadskrafterna som tog över. Enskilda förälder kan inte ta ansvar för skolan som helhet utan de kan bara ta ansvar för sina egna barn. Detsamma gäller för skolbolagen, de kan inte och de tar inte ansvar för skolan som helhet utan de ska se till att företaget går så bra som möjligt.

Följderna av de enskilda skolvalen och etableringen av aktiebolagskolor är kraftigt ökade skillnader mellan skolor och mellan elever. Det är också själva syftet med skolpolitiken, systemet är konstruerat så att det driver fram skillnader. Inga av de positiva effekter som utlovades har infriats.

I dag är det kampen om eleverna som styr skolans utveckling. Lärare och skolledare har blivit marknadsförare och demokratins krav på insyn och öppenhet har ersatts av sekretess till skydd gör företagen. Det är inte längre demokratiska beslut som styr skolans organisation i kommunerna utan det är de stora företagen som startar nya skolor, bestämmer var de ska ligga och vilka elever som ska gå i dem. Skolans privatisering har radikalt minskat det demokratiska inflytandet och den har skapat vinnare och förlorare både bland skolor och elever. Skolan blev inte kommunaliserad utan den blev privatiserad.

Framtiden

Om denna utveckling ska kunna vändas måste vi återigen börja diskutera hur skolan kan bli en del av samhällsbygget och hur den kan medverka till att stärka demokratin, precis som man gjorde på 40-talet. De frågorna är lika angelägna och aktuella i dag som de var då.

Hur ska vi göra för att alla skolor ska bli bra skolor? Vad krävs av skolpolitiken för att den ska bidra till att minska skillnaderna mellan skolor och mellan elever? Hur ska vi återigen få en skola där samhällets olika grupper kan mötas?

Om varje skola ska bli bra måste man aktivt planera för blandade upptagningsområden, satsa på fler lärare och resurser i de skolor som har större behov och tidigt ge extra stöd till de elever som behöver. Dessutom måste skolpengssystemet bort och aktiebolagen avvecklas eftersom dessa system driver fram en skolsegregation.

De demokratiskt valda församlingarna i kommunerna måste återfå beslutsrätten över skolan. Och självklart ska samhället ha full insyn i alla skolor och de anställda ska ha sin grundlagsfästa yttrandefrihet och meddelarskydd. När varje skola är en bra skola kommer intresset och behovet av att välja en annan skola att minska.

Skolan är samhällelig institution av största vikt och utvecklingen de senaste 20 åren har tydligt visat den kan inte skötas av marknaden. Därför måste skolan återföras till den demokratiska och politiska beslutsnivån igen. Frågan är dock om dagens politiker är lika framsynta som 40-talets?

 

8 Comments on “Sten Svensson: Hur kan skolan återigen bli en samhälls- och demokratibyggande institution?

  1. Den god Sten sneddar i historieskrivningen. Det var faktiskt regeringen Carlsson som genomförde kommunaliseringen. Läs gärna Leif Lewins utredning från 20014 om kommunaliseringen. Dessutom återkom regeringen Carlsson 1994 med ett maktinnehav ända fram till 2006. Märkligt nog ändrade inte den S-märkta regeringen under denna period något i den skolpolitik Göran Persson med Anitra Steen skapade. Man hade gott om tid att göra det.

    Ytterligare en sak som den gode Sten inte skriver är att regeringen Reinfeldt stramade upp skolan i och med den nya skollagen. I den är det ingen skillnad mellan offentliga och enskilda skolor som i 1985 års lag. Alla skolor ska ha samma nationella läroplan oavsett skolform (1 kap 11 §).

    Samtidigt är det intressant att han påstår att det är en fri skolmarknad. Ja, om det gäller elevers val av skola, med hjälp av föräldrarna. Nej, om vi pratar ur etableringssynvinkel. Det finns ingen fri etableringsrätt. Jag kan inte få för mig att idag öppnar jag en skola och fixar lokaler och slår på trumman kom till min skola så får du rätt förutsättningar att bli en kunnig elev. Rätten att starta en skola beslutas av Skolinspektionen.

    Det sista man kan fundera över är att helt plötsligt vill Sten att kommunernas hobbypolitiker ska få full bestämmande rätt över skolan. Hur går det då med likvärdigheten om staten ska abdikera. Kommunala självstyret är inget självändamål och är idag starkt begränsat. Det är väl bara penningfrågan som ligger på kommunens självstyre eftersom huvudparten av finansieringen sker via den kommunala skatten.

    För övrigt är det märkligt att debatten om skolans primära nyttigheter diskuteras enögt. De skolor som är bra tar sin båda uppdrag fullt ut enligt läroplanen. Att fostra demokratiska individer och ge dem nödiga kunskaper för livslångt lärande.

    Ytterligare tankar kring likvärdighet kan hittas här: http://www.pluraword.blogspot.se/2015/02/likhet-lilla-van.html

    • Inte riktigt så som Roger Danielsson beskriver, visst finns det fortfarande skillnad mellan privat och kommunal skola, även i den nya skollagen (2010) “Offentlighet och sekretess” gäller än så länge kommunala skolor enbart.

      Viktig fråga att lyfta!

  2. En kort kommentar till föregående kommentator: Ibland undrar jag över de tillstånd skolinspektionen gör – verkligen. Bra skrivet Sten Svensson.

  3. Frågan om skolan som en samhälls- och demokratibyggande institution har behandlats grundligt under epoken “Efterkrigstiden” av UNESCOs ”International Commission on the Development of Education” som år 1972 presenterade sin utredning och rekommendationer i ”Learning to be”. Den fortsatte under “90-talet” med ”International Commission on Education for the Twenti-first Century” som år 1996 presenterade sina utredningar och rekommendationer i ”Learning: The Treasure Within”.Dessa utredningar är de enda som objektivt och utan förutfattade meningar behandlar skolutvecklingens villkor och möjligheter med rekommendationer för “Framtiden”.

    Sätter man samman dessa två utredningars rekommendationer och intentioner, kan man komma fram till ett förslag till en modern, förstklassig, jämlik/demokratisk och samhällsbyggande skola. Se http://www.sweducation.eu.

    Lennart Swahn

  4. En utmärkt genomgång av förfallets orsaker, Sten. Skulle dock vilja tillägga några faktorer som också haft stor betydelse för avdemokratiseringen av skolan. Regeringen Bildt införde mål- och resultatstyrning av skolan efter mönster från näringslivet. Den införde också ett nytt system med graderade betyg. Detta trots att samtliga elva ledamöter i den arbetsgrupp som 1989 av den dåvarande regeringen gavs i uppdrag att undersöka betygens funktioner och effekter rekommenderade att man skulle slopa de graderade betygen. Den betygsutredning som Beatrice Ask sedan tillsatte hindrades i direktiven att utreda alternativet en betygsfri skola. Det är framför allt elever med lågutbildade föräldrar som enligt statistiken får låga betyg och hindras från att gå gymnasieprogram. Det fria skolvalet, rutavdragen för läxhjälp och de tidigarelagda påtvingade betygsjämförelserna har allvarligt förvärrat situationen för de skolsvaga eleverna. Det är här som klyftan mellan rika och fattiga, mellan mäktiga och maktlösa i samhället grundläggs .

  5. Trots att jag misstror både universalmediciner inom sjukvården och universalmetoder inom skolan (skolvården) har jag till slut klickat på Lennart Swahns återkommande länk till sweducation. Där presenteras en organisationsmodell för skolan och ett flödesschema för eleverna. Det baseras på fyra områden, Lära veta. Lära göra, Lära samleva, Lära vara. Själva förutsättningen saknades dock – Lära läsa. När barn kommer till skolan kan flertalet inte läsa sammanhållen text, andra kan läsa enkel text men saknar läsförståelsen – variationen är stor. Men debatten om skolan har, som Lennart Swahn, bortsett från hela området kring grundläggande undervisning och handlat om ämneskunskaper, d.v.s. kunskaper i ämnet. Först senaste året har grundläggande undervisning i “läsa – skriva – räkna” lyfts fram.

    En prestigelös debatt om skolans framtid behövs. Lennart Swahns idé betraktar jag som en teknisk dröm för vissa, en mardröm för andra. Behöver vi kanske både utopier och visioner för att komma loss och kunna tänka fritt? Skolans närliggande historia repeteras under rubriken “vems var felet”, men olika existerande uppfattningar om historiken förändras förmodligen inte nämnvärt.

    Skolan ÄR samhällsbyggande. Vilken annan skola och vilket annat samhälle vi har kapacitet att tänka fram? Det är svårt att tänka nytt. Kanske är vi alla fortfarande “duktiga elever”, som vill ha rätt? I så fall kommer vi inte vidare.

    • Majken,
      Tack för dina kommentarer som ger mig tillfälle till ett förtydligande.

      På sidan 7 i mitt förslag skriver jag “Vi antar att alla skolämnen, allt kursinnehåll och läroplaner finns med från den gamla skolan och att allt nytt som tillkommer blir som ett tillägg” Naturligtvis startar klass 1 med att eleverna lär sig läsa. Det är ju grunden till att “Lära Veta, eller som det heter i UNESCOs originaltext “Learning to know”.

      Naturligtvis är utvecklingen en dröm för många – i mitt förslag är det det för elever och lärare, och en mardröm för andra – i mitt förslag för lärarfacken och lärarhögskolorna.

      En samhällsbyggande skola har – som UNESCO rekommenderar – ämnen som, Lära Göra Lära Vara och Lära Samleva, där eleverna tillbringar stora delar av utbildningen ute i samhälls- och näringslivet. De är från allra första början integrerade i samhället. Vi kan få med alla dessa nya och viktiga ämnen för att eleverna skall få en fullständig eller “comprehensive” utbildning beroende på att vi använder ny teknik för kunskapsinlärningen som blir bättre, fullständigare och snabbare.

      Du har helt rätt när du säger “Det är svårt att tänka nytt, men om vi inte gör det kommer vi ju inte vidare.”

      Fortsätt att ifrågasätta

      Lennart

  6. Debatten om skolan saknar det viktigaste, nämligen den grund som behövs för det fortsatta lärandet. Det är verksamheten före puberteten då grunden läggs för barns fortsatta vuxenblivande. Denna sexårsperiod 4 – 9 år kräver ett socialpedagogiskat kunnande som främst förskollärare och fritidspedagoger har och som krävs vid denna grundläggande socialisation men som ofta saknas hos tongivande svenska pedagogiska forskare som varit ansvariga politikers rådgivare. Det handlar inte bara om att lära si läsa och skriva utan om mycket mera som dessutom ska utgå från varje barns utveckling och behov i en gemenskap som ger trygghet och kontinuitet. Rätt genomförd är det samtidigt en viktig förebyggande verksamhet för att motverka olika slg av destruktiv verksamhet. En billig “vaccination” i tidig ålder som saknas idag trots att samhället har utvecklats mycket de senaste trettio-fyrtio åren samtidigt som skolan i princip stått stilla. Men erfarenheter finns som intresset från spec. pedagogiska forskare verkar negligera.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS