Sten Svensson: Kunskapsrörelsens andra våg: Jan Björklund skyllde på Palme

I en serie bestående av fyra artiklar beskriver Sten Svensson historien bakom dagens kunskapsdebatt. I den andra delen berättar Svensson om hur Jan Björklund som dåvarande Folkpartiets skolpolitiska talesperson tog spjärn mot en påstådd socialdemokratisk skolpolitik som tidigare även varit Folkpartiets (red).

När Jan Björklund blev skolpolitisk talesperson för Folkpartiet började han regelbundet publicera debattartiklar i Dagens Nyheter med hård kritik mot den likvärdiga och sammanhållna skolan. En av de första kom i april 1996 med rubriken Dags att skrota flumskolan. Han inledde artikeln med att beskriva den svenska skolan som ett skolsystem i djup kris. Två av tre elever på gymnasiet uppfyllde endast mellanstadiets krav i förmåga att använda sig av svenska språket. Var femte elev hanterade sitt modersmål som en åttaåring på lågstadiet, hävdade Björklund. [1]. I artikeln har Jan Björklund även en analys över när ”flumskolan” infördes.

”I 1969 års läroplan (Lgr 69), som togs fram av dåvarande utbildningsministern Palme, skiftades perspektivet. Tidigare hade kunskap setts som en förutsättning för jämlikhet. Nu kom jämlikhetsmålet att överordnas kunskapen. Det blev viktigare att alla barn läste samma stoff, i samma takt under lika lång tid än vad de faktiskt lärde sig. Vi fick flumskolan.
Avsikten var att skapa jämlikhet. I själva verket skapades en skola som inte tillfredsställde någon. De snabba eleverna fick inte stimulans. De svaga eleverna sackade efter och tappade till slut fotfästet. Vi fick en skola med minst lika hög utslagning som tidigare skolsystem.”

Några citat från Lgr 69 som kan styrka Björklunds påståenden finns inte i artikeln. Det beror på att det inte står som Björklund påstår. Lgr 69 lyfter fram kunskapskraven på ett tydligt sätt.

”Skolan skall ge alla elever en grundläggande utbildning, som innefattar sådana färdigheter och kunskaper, vanor, attityder och värderingar som är av betydelse för deras personliga utveckling och för deras möjlighet att påverka och leva i dagens och morgondagens samhälle och att där fungera som yrkesutövare och samhällsmedborgare. Kraven på goda grundläggande kunskaper å ena sidan och på allmän förmåga att använda kunskapskällor, tillämpa sitt vetande och uppfatta sammanhang mellan fakta å andra sidan har nära samband och måste samtidigt upprätthållas.” [2]

Det finns inte heller några skrivningar om att jämlikhet ska sättas före kunskapsmålen i Lgr 69. Björklunds påstående om att alla elever ska arbeta med samma stoff, i samma takt under lika lång tid,är också fel, Lgr 69 säger det motsatta:

”Det grundläggande villkoret för en tillfredsställande anpassning av undervisningen till de enskilda elevernas förutsättningar är, att skolan individualiserar kraven på eleverna. En utgångspunkt är därvid, att det i en skola för alla inte är realistiskt att kräva samma prestationer av samtliga elever i en klass.”

I boken ”Skolstart – dags för en ny skolpolitik” påstår Björklund och Leijonborg att vänstervågen 1968 innebar att socialdemokraterna slog in på en ny vänsterinriktad skolpolitik som Folkpartiet inte kunde ställa upp på. De skriver bland annat:

”Betygen skulle tas bort eftersom de visade att elever med akademisk familjebakgrund nådde bättre resultat än elever från arbetarhem.” [3]

I verkligheten var det Folkpartiet med Birgit Rodhe som skolminister som tog bort betygen på låg- och mellanstadiet i slutet av 70-talet när de hade regeringsmakten. [4]

Palme införde inga stora förändringar i och med Lgr 69 och det skiftades inga perspektiv så som Björklund påstår. Linjeuppdelningen i årskurs nio avskaffades men i övrigt var det marginella förändringar. När de borgerliga vann valet 1976 fortsatte även de med ungefär samma skolpolitik som varit innan. Detsamma gällde när Folkpartiet hade regeringsmakten i slutet av 1970-talet. Enskilda delar ändrades men de grundläggande dragen om en likvärdig och sammanhållen grundskola med hög kvalitet låg fast.

När Jan Björklund fick ansvaret för skolpolitiken inom Folkpartiet i mitten av 1990-talet hade skolan länge kritiserats av dem som inte ville ha en gemensam skola för alla. En kritik som bland annat hade förts fram av Kunskapsrörelsen. En annan kritik kom från den då nya friskolesektorn. De hade intresse av att framställa de offentliga skolorna som usla för att locka över elever till de privata alternativen. Björklund såg även ett missnöje hos delar av lärarkåren. En hel del lärare var missnöjda med de förändringar som skett inom skolan och de pekade på att de förlorat såväl i status som i lönenivå. Det missnöjet hade förstärkts av kommunaliseringen och 1990-talets nedskärningar.

Medvetet knöt Björklund an till dessa skolkritiker. Men först var han tvungen att lägga om Folkpartiets skolpolitik 180 grader. Från att ha varit ett av de partier som tillsammans med Socialdemokraterna hade byggt upp den svenska sammanhållna grundskolan blev Folkpartiet och Jan Björklund en av dess fränaste kritiker. Då kunde han naturligtvis inte kritisera det egna partiets insatser. Det gällde att konstruera en bild där Socialdemokraterna och Palme svek de ursprungliga tankarna med grundskolan och gjorde om den till en kunskapsföraktande flumskola.

Sverker Sörlin, professor i idé- och miljöhistoria vid KTH i Stockholm, har analyserat Jan Björklunds skolpolitik i en artikel i Magasinet Arena.

”Den skola Björklund vill komma bort från är mycket riktigt den integrerade skolan där elever med olika egenskaper blandades. För honom är det viktigare att skilja grupper i samhället åt. Men det är ett svårt argument att framföra.

Här ligger skoldebattens springande punkt. Ingen kan säga öppet att man driver en skolpolitik för att vidmakthålla klassamhället. Man måste i stället hävda att den integrerade skolan presterar sämre resultat. Därför är det viktigt att kalla den för något nedsättande, som flumskola.” [5]

Björklunds svartmålning av skolan fortsatte långt in på 2000-talet. 2008 avslöjade Sveriges Radio i programmet Kris i skolan att Björklund gått ut med felaktiga påståenden i en rad frågor. Redaktionen för programmet hade gått till de källor som Björklund hänvisat till och då visade det sig att det inte fanns belägg för Björklunds utsagor.[6]

Sten Svensson är skolpolitisk utredare för tankesmedjan Katalys och medlem i Nätverket för en likvärdig skola

Källor

[1]DN 4/12 1996.

[2]Läroplan för grundskolan, LGR 69.

[3]Skolstart – dags för en ny skolpolitik. 2002

[4]Sixten Marklund. Från Reform till Reform. Del 5.

[5]Magasinet Arena 2014 08 28. http://www.dagensarena.se/magasinetarena/vem-var-jan-bjorklund-2/

[6]http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2938&artikel=2618379