Sten Svensson: Kunskapsrörelsens första våg 

I en serie bestående av fyra artiklar beskriver Sten Svensson historien bakom dagens kunskapsdebatt. Dagens text startar 1979, då det fanns en oro för att kunskaperna inte längre stod i centrum i den svenska skolan (red).

Den 31 maj 1979 publicerades en annons i Dagens Nyheter med rubriken ”Upprop”.

”Den nuvarande skolpolitiken är djupt oroande. Kunskaperna står inte längre i centrum. Detta motsätter vi oss. Vi vill satsa på kvalitet i kunskapstillväxten. Till kunskap finns inga genvägar. Den enda vägen dit går över gedigna ämneskunskaper. Att satsa på kvalitet i skolarbetet innebär därför inte att på ett diffust sätt utgå från den så kallade verkligheten eller elevernas direkta erfarenheter eller spontana intressen utan istället att undervisa om den allmänna erfarenhet som ryms i vårt kulturarv.”[1]

Annonsen hade satts in av Föreningen för Kunskap i Skolan (FKS) och den var undertecknad av drygt 60 personer varav flera kända författare och kulturpersonligheter. Jan Myrdal, Allan Fagerström, och Lars Gustafsson hade skrivit under tillsamman med en lång rad lärare.

I dagligt tal kallades FKS för kunskapsrörelsen. De tyckte att det var alldeles för stort fokus på alternativa pedagogiska arbetssätt i skolan och de ville ha en återgång till traditionell pedagogik med mer ämneskunskaper och mer ordning och reda: ”Skolans arbete måste i huvudsak inriktas på bokliga studier och återgå till ordnade och disciplinerade former.”

Kunskapsrörelsen slog också fast var ansvaret för utveckling låg:

”Politikerna och de politiska partierna har förlorat greppet över skolfrågorna. Främst kan den tidigare socialdemokratiska regeringen anklagas för att den övergav folkbildningsidealet och överlät skolfrågorna till SÖ och de pedagogiska institutionerna.” 

Kunskapsrörelsen fick stort genomslag på de borgerliga tidningarnas ledarsidor under 1980-talet. Detsamma gällde för flera tidningars kultursidor. Skribenter som Ana Maria Narti och Gunnar Ohrlander skrev regelbundet artiklar i Dagens Nyheter och Aftonbladet som anslöt till kunskapsrörelsens kritik av skolpolitiken.

I boken Kunskapsrörelsen beskriver en av grundarna, Knut Lindelöf, att rörelsen bestod av två grenar. Den ena grenen tyckte att grundskolan hade en del positiva sidor men de var mycket bekymrade över utvecklingen med alltfler ”funktionella analfabeter” och de ökande disciplinproblemen. Den andra riktningen tyckte att grundskolan var ett enda stort misstag som borde avvecklas så snart som möjligt för att upprätta ett nytt parallellskolesystem. [2]

Lindelöf kallar de två riktningarna för ”folkrörelselinjen” och ”SAF-linjen”. Folkrörelselinjen ville bygga föreningens ekonomi på medlemsavgifter och stöd från lärare. SAF-linjen ville ta emot ekonomiskt stöd av Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF, vilket de också fick, enligt Lindelöf.

En av deltagarna i kunskapsrörelsen, Mats Parner, har beskrivit rörelsens sammansättning och skolpolitiska grundsyn.

”På ena flanken logerade representanter för ”kunskapsvänstern”, det vill säga aktivister från Sveriges Kommunistiska Parti och Folket i Bild/Kulturfront, och på motsatta flygeln huserade lärare av en äldre stam med djupa känslor för ordningsbetyg, morgonsamling och läxdrill, parat med vitglödgad ringaktning för grundskola, likvärdighet och svagpresterande elever.”[3]

Spänningarna och motsättningarna inom föreningen var mycket stora och redan 1980 splittrades rörelsen i två delar. En av grundarna, Arne Helldén, tog med sig dem som ville avskaffa den sammanhållna grundskolan och bildade Aktionsgruppen för Kunskap i Skolan (AKS). Den andra grenen, folkrörelsedelen, hade svårt att få sin verksamhet att fungera och lades ner 1982. AKS fortsatte med ekonomiskt stöd av SAF och gav ut tidningen Äpplet fram till och med 1991. Tonen i Äpplet var hård och oförsonlig. Några rubriker var:

• ”Lena Hjelm-Wallén – en i raden av de förolämpningar som måste upphöra efter den 15 september 1985”
• ”Skolministerns senaste påhitt ett sabotage mot lärare och elever”
• ”Gymnasieutredningen förordar soptippspedgogik”
• ”Vem tjänar på inkompetenskulturen?”
• ”Skolflummeriets högborg – TCO”

Vid årsmötet i mars 1984 presenterade AKS ett program där de slog fast hur kunskaperna skulle återupprättas. Boken skulle vara det främsta instrumentet för kunskapsförmedling. Betygen skulle vara kursrelaterade och de skulle ges även i uppförande och ordning. Grundskolans högstadium skulle vara differentierat. AKS var skarpa motståndare till den sammanhållna skolan.

AKS huvudlinje var att de ville ha en återgång till tiden innan grundskolan men det fanns även nyliberala inslag. I en uppräkning av de krav som AKS förde fram 1984 fanns både valfrihet och skolpeng med.

”AKS kämpar – i demokratins namn – för pedagogisk pluralism. Skolpengen måste följa med eleven för att reell frihet vid val av skola skall bli möjlig.” [4] 

Valfriheten gällde de fristående skolorna och de sågs som ett sätt att bryta upp det offentliga skolmonopolet. I en artikel från 1981 gick juristen Gustaf Petrén till hårt angrepp på den sammanhållna skolan och lösningen var de alternativa skolorna.

”Alternativa skolor är en oundgänglig säkerhetsventil. Om de finge utvecklas på ett naturligt sätt med ett rimligt ekonomiskt stöd från det allmänna, skulle hela vårt folk få ett bredare kulturellt underlag för sin tillvaro. Opinionen måste bringas att svänga. Skolpolitikernas monopolkrav måste visas tillbaka. I både den fria åsiktsbildningen namn och i den kulturella mångfaldens.” [5]

Aktionsgruppen för Kunskap i Skolan fortsatte sitt arbete under 1980-talet fram till att den borgerliga regeringen tillträdde i början av 1990-talet. Hösten 1992 publicerade Svenska Dagbladet en ledare med rubriken ”Flumskolans död” där det meddelades att AKS hade lagts ner.

”Tiderna förändras. Under lördagen höll AKS ett årsmöte i Stockholm där det fattades beslut om föreningens upplösning. I kallelsen till medlemmarna uttryckte ordförande Bengt Rånby sin glädje över den nya regeringens viljeinriktning i skolpolitiken. ”Våra idéer har haft stor framgång och vi kan lägga ner vår förening med flaggan i topp!” skrev han.”[6]

Kunskapsrörelsen och Svenska Dagbladets ledarsida hade fått som de velat. Den nyvalda borgerliga regeringens skolpolitik skulle innebära att den sammanhållna och likvärdiga grundskolan avskaffades och kunskapsrörelsen var övertygade om att det skulle innebära en uppgång för kunskaperna. Även SAF hade fått det som de arbetat så ihärdigt för, den offentliga sektorn öppnades för företag och det blev möjligt att starta vinstdrivna aktiebolagsskolor.

När det gäller frågan om kunskaperna – kunskapsrörelsens kärnfråga – hade de i grunden fel. Den sammanhållna grundskolan, som kunskapsrörelsen så hårt kritiserade för dåliga kunskaper, hade, med något undantag, bra eller till och med mycket bra resultat i de jämförande internationella kunskapsmätningarna som genomfördes fram till och med 1990-talet. Det gällde särskilt för arbetarklassens barn, de som kunskapsrörelsen pekade ut som de största förlorarna i grundskolan. Nedgången för de svenska eleverna i de internationella studierna kom när kunskapsrörelsens skolpolitik genomfördes. [7]

Sten Svensson är skolpolitisk utredare för tankesmedjan Katalys och medlem i Nätverket för en likvärdig skola

Källor:

[1]Dagens Nyheter 1979 05 31.

[2]Kunskapsrörelsen Knut Lindelöf 2015.

[3]Bloggen Lindlof.nu. http://www.lindelof.nu/kunskapsrorelsens-uppgang-och-fall/

[4]Äpplet 3-84

[5]Äpplet 3-81.

[6]Svenska Dagbladet 27/4 1992.

[7]Internationella studier under 40 år. Skolverket 2004.