Sten Svensson: Mera marknad och ökad likvärdighet går inte ihop

De senaste reformförslagen på skolans område visar att marknadsutsättningen kräver allt hårdare statlig reglering för att upprätthållas. Att tro att överenskommelsen mellan S, C, L och MP leder till ökad kvalitet är som att skjuta sig själv i foten skriver Sten Svensson. (red.)

I den överenskommelse som slutits mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet finns skrivningar som kan tolkas som att marknadskrafterna i skolan ska stärkas. Centerpartiet och Liberalerna har fått igenom skrivningar om att valfriheten är central i den svenska välfärden, att det behövs en mångfald av aktörer med goda villkor samt att utredningen om vinstbegränsningar läggs i papperskorgen. Det är i sak inget nytt. Att det inte gick att göra några förändringar i frågor som rör marknadsutsättningen av skolan stod klart redan när valresultatet räknades samman i september.

Men det står att det ska komma förslag som ska säkerställa att alla aktörer inom välfärden, oavsett driftsform, ska ha lika villkor. Inom skolan är det en omöjlighet eftersom kommunen har ett helt annat och betydligt mer omfattande uppdrag än vad de fristående skolhuvudmännen har. Kommunen har ansvaret för att alla barn har en skola att gå i. En kommun kan inte säga nej till en elev som knackar på skolporten utan kommunen har en skyldighet att ta hand om alla elever. Det gäller också när en fristående skola går i konkurs, kommunen har en skyldighet att ta hand om eleverna. Kommunen har också ett ansvar för de elever som har problem av olika slag och som är frånvarande från skolan. Det kan inte råda konkurrensneutralitet och lika villkor mellan en myndighet som en kommun och ett vinstdrivande aktiebolag. Det troliga syftet med dessa formuleringar om lika och goda villkor är att ge de fristående huvudmännen ännu bättre ekonomiska ersättningar än vad de har idag. Genom åren har det varit många tvister där de fristående skolorna hävdat att de inte fått de pengar som de har rätt till.

Den övergripande bilden av överenskommelsen är att dagens skolpolitik med dess blandning av extrem marknadsstyrning och statlig detaljstyrning kommer att fortsätta men med en hel del förändringar. Socialdemokraterna och Miljöpartiet kommer att kunna fortsätta med de insatser de påbörjade under förra mandatperioden för att motverka effekterna av skolsegregationen och Centern och Liberalerna har fått igenom en hel del av sina hjärtefrågor. Grundskolan ska bli tioårig, nya läroplaner och nya kursplaner ska införas, det blir centralt rättade nationella prov, mer undervisningstid för nyanlända och en läsa-skriva-räkna-garanti. Det blir också satsningar på elevhälsovården, lärarassistenter och på lärarutbildningarna. Dessutom ska nya konfessionella fristående skolor stoppas. När allt detta ska genomföras finns en stor risk att skolan återigen kommer att drabbas av en ”reformtrötthet” så som var fallet när alliansen drev igenom alla sina förändringar för några år sedan.

(En bra sammanfattning av överenskommelsens skolförslag finns i Lärarnas tidning)

Flera av dessa åtgärder är bra och de kommer att mildra segregationens negativa effekter. Men där finns också märkliga förslag. Partierna skriver att inkluderingstanken har gått för långt i den svenska skolan. Vad grundar de det påstående på? Finns det någon utredning som visar detta eller är det bara ett löst tyckande som de kastat in i dokumentet för att tillfredsställa något av partierna? I dokumentet finns också exempel på en klåfingrig detaljstyrning. Man föreslår till exempel ett mobilförbud i klassrummen vilket borde vara en fråga för professionen. Andra förslag är helt verkningslösa eftersom de inte påverkar de marknadskrafter som skapar den negativa utvecklingen i skolan. Ett exempel är de utökade befogenheter som Skolinspektionen ska få att stänga skolor, även kommunala, med stora brister. När kommunala skolor får så stora problem att verksamheten inte fungerar beror det nästan alltid på att segregationen gått för långt och det beror till stor del på marknadsstyrningen. Dagens skolpolitik skapar vinnar- och förlorarskolor. Skarpare sanktioner från Skolinspektionen ändrar ingenting i denna process.

I förslaget står också att ett beslutsunderlag som kan skapa förutsättningar för statligt huvudmannaskap för skolan ska tas fram. En dunkel formulering som kan innebära allt från en utredning till ett skarpt förslag om att skolan ska återförstatligas. Den underliggande tanken är att det är kommunaliseringen som orsakat dagens problem i skolan och att det ska rättas till med ett återförstatligande.

Kommunaliseringen innebar att staten lämnade regelstyrningen och gick över till målstyrning. Staten satte upp ett antal mål som skulle uppnås. Hur det skulle ske lämnade staten över till kommunerna och professionen. De nya läroplanerna som kom på 1990-talet var mycket kortfattade med mål att sträva mot och mål att uppnå. Kommunerna skulle också få det fulla ansvaret för skolans organisation, resursfördelning (även till de fristående skolorna) och ansvaret för lärarnas fortbildning. För lärare och skolledare innebar kommunaliseringen att de gick över till det kommunala avtalsområdet.

Syftet med kommunaliseringen var att öka det kommunala inflytandet över skolan. Men det syftet kördes helt över när skolan marknadsutsattes av den borgerliga regeringen. Då flyttades en rad skolbeslut från de demokratiskt valda församlingarna i kommunerna till enskilda och till företag. Kommunerna miste det specialdestinerade statsbidraget till skolan, de miste även rätten att besluta om skolans organisation och de miste dessutom rätten att besluta om resurserna till fristående skolor. Konkurrensen om eleverna blev den nya styrprincipen. Skolan skulle inte längre vara en samhällelig uppgift utan den blev en enskild angelägenhet som lika väl kunde skötas av det privata näringslivet. Det var det verkliga systemskiftet vars effekter är betydligt mer långtgående än kommunaliseringen. Ett återförstatligande av skolan, vad det nu innebär, kommer därför inte att lösa några av de grundläggande problem som finns i skolsystemet så länge marknadskrafterna är kvar. Det är inte kommunerna som orsakar problemen utan marknadsstyrningen.

Efter drygt 25 år med en extrem nyliberal skolpolitik borde alla ha insett att den inte har inneburit de positiva effekter som utlovades av de ansvariga borgerliga partierna som fattade besluten. Utvecklingen har istället gått åt fel håll med ökad segregation och sjunkande kunskapsresultat. Att besluta om en stärkning av marknadskrafterna och ett återförstatligande av skolan och tro att det leder till ökad kvalitet är som att skjuta sig själv i foten.

Sten Svensson är skolpolitisk utredare för tankesmedjan Katalys och medlem i Nätverket för en likvärdig skola

Överenskommelsen

https://www.mp.se/sites/default/files/plattform.pdf