Sten Svensson: Vad ska vi ha istället?
Nyliberalism och nykonservatism har kört i diket – vad ska vi ha istället? Sten Svensson diskuterar i denna artikel vilka bärande principer som borde prägla framtidens skolpolitik. Det är inte att gå tillbaka till hur det såg ut på 80-talet, det är att utgå från en ny samhällelig situation men låta sig styras av principer som är centrala för ett demokratiskt samhälle. (red)
Det blir alltmer uppenbart att det är de nyliberala förändringarna under 90-talet, tillsammans med Jan Björklunds nykonservativa skolpolitik, som har orsakat de problem som skolan har i dag. Björklund blir alltmer isolerad när han hävdar att det är 60- och 70-talens skolpolitiska beslut som styr dagens skola och att hans politik inte har haft några effekter ännu.
Nu gäller det att i grunden göra upp med dagens skolpolitik och arbeta fram en ny. Men ”återställare” brukar sällan vara framgångsrika. Det har gått 20 år sedan nyliberalismen slog igenom och samhället har genomgått mycket stora förändringar sedan dess. Det går inte att återgå till en skolpolitik så som den såg ut på 80-talet. Dagens politik måste utgå från dagens samhälle och dessutom försöka blicka framåt.
En utgångspunkt för en diskussion om en ny skolpolitik kan vara att först lägga fast de bärande principerna. Innan man går in på detaljerna gäller det att se vilka grunder i skolpolitiken som har goda förutsättningar att lösa de uppgifter som dagens samhälle kräver av skolan. Då är det klokt att titta på de grundläggande principer som präglade svensk skolpolitik innan det nyliberala genombrottet. Vad var bra och vad fungerade sämre? Vilka grundpelare håller även idag och vilka ska man förkasta? Hur kan man anpassa de bärkraftiga grunderna till dagens verklighet?
Med det angreppssättet får jag fram några grundprinciper som stärker samhället och som en ny skolpolitik bör vila på.
Min första punkt är att det demokratiska inflytandet över skolan måste stärkas. Genom den nyliberala politiken har makt flyttats från de demokratiskt valda församlingarna till marknad och skolbolag. Bolag och marknad tar inget samhällsansvar och de ser inte till helheten utan de tillvaratar enbart sin egna intressen. Låter man marknadskrafterna styra över demokratin tar de starkaste grupperna i samhället makten och skillnaderna ökar. Som medborgare har vi ingen insyn i privata skolbolag och de anställda har ingen yttrandefrihet eller meddelarskydd. Grundlagsfästa demokratiska principerna är satta på undantag. I en ny skolpolitik måste vi således stärka det demokratiska inflytandet över skolan.
Att stärka demokratin gäller också för eleverna, de ska både lära sig om demokrati och tillämpa demokratiska arbetsformer. I Björklunds skola är demokratimålen i stort sett borta och i de yrkesinriktade programmen har samhällskunskapen tonats ned.
En underpunkt till demokratipunkten är frågan om offentlig eller privat. En del menar att man kan ha kvar det demokratiska inflytandet över skolan samtidigt som utförandet är privat. Det ska ske genom att ställa kvalitetskrav samt ha kontrollinstrument som ser till att kraven uppfylls. Det är möjligt att det går för vissa av välfärdstjänsterna men när det gäller skolan är det inte möjligt. Om aktiebolag tillåts driva skolor är det ofrånkomligt att företagens intressens väger tyngre än samhällets.
Min andra punkt är att en framsynt skolpolitik måste motverka att skillnader uppstår mellan skolor och mellan elever. Forskningen visar ett klart samband mellan ökade skillnader och fallande resultat. Ju större skillnader mellan skolor och elever desto sämre lyckas skolan med sina uppgifter. Dessutom slår de ökade skillnaderna ut en stor grupp elever varje år. Att motverka skillnader är särskilt viktigt för ett relativt litet land som Sverige. Vi måste se till att alla elever ges förutsättningar att utvecklas efter sin förutsättningar så att de kan delta i samhälls- och yrkesliv och stärka demokratin. Växande klyftor i skolan skapar växande klyftor i hela samhället och det är skadligt för alla.
Om vi är överens om att minska på klyftorna i skolan och ha en likvärdig skola, så som det står i Skollagen, måste vi vara beredda att ompröva en hel del av dagens ”heliga kor”. Då måste vi diskutera allt som driver fram skillnader idag, det fria valet, de fristående skolorna, bolagsskolorna, elitklasser och elitskolor med mera.
Vi måste då påbörja en diskussion om hur skolan ska kunna bli en gemensam angelägenhet för alla i samhället och inte enbart en privat angelägenhet som i dag. Hur vi ska få alla skolor att bli bra skolor? Här krävs ett vägval, antingen slår vi in på en väg som motverkar klyftor och utslagning eller så blundar vi och fortsätter utförsresan.
Min tredje punkt är tillit till profession och forskning. Först måste forsknings och utvecklingsarbetet stärkas i skolan. Skolan är en av samhällets viktigaste uppgifter och måste därför ha forskningsresurser som står i paritet med uppgiften. En ny skolpolitik måste se till att professionen har de kunskaper och den utbildning som krävs för att utföra arbetet. Dagens detaljregleringar och kontrollsystem är kontraproduktiva samtidigt som de överbelastar lärarna, därför måste de bort. Staten ska formulera mer allmänt hållna mål och uppgifter för skolan och därefter ge lärare och skolledare förtroendet att utföra arbetet baserat på forskning och beprövad erfarenhet.
En fjärde punkt är en skola som ger eleverna flera chanser att lyckas. Många elever hamnar i tillfälliga svackor och då ska de inte för evigt vara utestängda från fortsatta studier. I min skola ska det därför inte finnas tidiga val och återvändsgränder. I dag är det närmare 25 procent som inte klarar grundskolans krav för godkänt och 12 procent som inte klarar behörighetskraven till gymnasieskolans nationella program. Det är omöjliga siffror i min skola. Vi måste därför se över betygssystem och kravnivåer och vi måste ge alla elever en verklig chans att klara både grund- och gymnasieskola. Dagens klassmässigt uppdelade gymnasieskola måste bort eftersom den hindrar många elever från att studera vidare. Det måste till flera alternativa vägar att få gymnasiekompetens och vuxenutbildningen måste byggas ut. Det gäller det att ge alla elever möjlighet att lyckas och ingen ska stängas ute från att vidareutbilda sig senare i livet.
Slutligen några ord om kunskaper. Ett huvudsyfte med 90-talets nyliberala förändringar av skolan och Björklunds alla skolreformer, har varit att förbättra elevernas kunskaper, men i verkligheten har de fungerat som sänken. Med de grundprinciper som jag föreslår ovan är jag övertygad om att dagens nedåtgående trend kommer att hejdas och det beror främst på att de svagaste grupperna i skolan kommer att få stöd i betydligt större utsträckning än i dag. Men dessa grundprinciper gynnar även de grupper i samhället som har goda förutsättningar. De är också förlorare i dagens skolsystem.
Jag anser att det är en politik utan reell valfrihet som kört i diket och lett till ett tryck på fria skolval etc. hos människor som känner att deras barns unika behov inte möts. De har tröttnat på skolföreträdare som säger om ett barn “att det klarar sig ändå” med tankegången att hindra de barn som har lätt för sig. De har tröttnat på att deras barn får räkna samma uppgifter igen, att deras barn får sitta av lektioner med ett innehåll som de tillägnat sig för länge sedan osv. Det här är inte några få elitbarn, nej det är en majoritet svenska elever som lider svårt av understimulans i skolan.
Sten Svensson jag anser att du förordar precis det du hävdar att du inte gör. Det här är en reell återställare av flumskolan.
Jan Lenander, du låter som en minister från folkpartiet! Och den politiken vet vi ju vart den har lett inte bara i Sverige utan i stort sett i alla andra länder som följt det nyliberala och nykonservativa reformspåret – utom i Finland!!!
Grundprinciperna i Stens inlägg kan utgöra utgångspunkter för att skapa en skola för alla värt sitt ‘skolande’ namn.
Återkommer om hur detta ska kunna genomföras!
Jaha Lars, du anser alltså att Japan, Nya Zealand, Kanada mfl har misslyckats eller har du fog för att hävda att deras politik ligger till vänster om Björklunds. Jag måste också med viss envishet påpeka att utbildningsministrar har haft mycket lite att säga till om ganska länge nu när det gäller svensk skola.
Nej Sten Svenssons förslag ligger obehagligt nära “Färila skola 2000” och då kan vi verkligen prata om dikeskörning.
PS. Lars du råkar inte ha varit lärare i svenska på Vadsboskolan i Mariestad?
Jan – du har fel på alla punkter även vad gäller Vadboskolan, utom ev. om utbildningsministrar. Vänster eller höger spelar mindre roll i detta fall. Men det finns tillräcklig forskning som visar att den finska skolan har lyckats bra därför att man inte följt den nyliberala trenden utan kontinuerligt lagt sitt krut på att bla skapa lärare med samhällelig status. Forskning vad gäller det globala läget visar också på att skolan som genomförs i länder som anammat marknadstänkandet kan givetvis få bra resultat på PISA och andra globala mätinstrument, eftersom dessa instrument i princip reducerar läroprocesser och skolning till nått som liknar det löpande bandet. Om du menar att utbildningsministrar har lite att sätta emot de starka krafter som egentligen tycker att dom själva skulle kunna ta över utbildning och undervisning – både i skola och universitet – dvs näringslivets företrädare, förutsatt att staten betalar notan – så har du rätt.
Och givetvis ska skolan skola och inte reduceras till informationsinhämtande varken för test eller för ett snävt perspektiv på arbetslivet eller att enbart bli entreprenör som det så ofta uttrycks utan för livet i stort och då är det bla kritiskt tänkande i bemärkelsen att undvika att ta samhälleliga företeelser för givna, som gör sig gällande.
Nog om detta!
Ja jag anser att en aning av “kritiskt tänkande” bör göra att Sten Svensson tankar ska belysas med exemplet Färila skola 2000. Jag är också djupt kritisk mot NPM men ser inte Björklund som dess förespråkare.
Lars
Varför tror du att man i Finland satsat på lärare i högstadiet och vid gymnasiet med master –eller doktorsexamen i ämnesteori? För att ge samhällelig status? Kan det inte vara för att de ska bli bra lärare och därmed på köpet få samhällelig status? Man får den status man förtjänar. Jämför gärna med de gymnasifierade kurser de svenska lärarna får vid vår lärarutbildning.
Hur ser ett globalt mätinstrument i matematik eller naturvetenskap ut? Har du granskat PISA eller TIMSS och i så fall vilken kompetens har du för uttala dig som du gör? För den som vet vad matematik och naturvetenskap handlar om står det klart att dessa ämnen är universella. Pythagoras sats eller Newtons lagar ser likadana ut i Europa som i Asien som i Afrika.
Docent Per-Olof Bentley har skrivit en forskningsrapport där han granskat svenska elevers resultat vid TIMSS-mätningarna. Han slår fast att innehållet i mätningarna täcks mycket väl i de svenska kursplanerna. Han slår även fast att uppgifterna är en lagom blandning av procedurell respektive konceptuell karaktär.
Ska man ta det du skriver för något annat än klyschor så förklara vad du menar med löpande band med hänvisning till TIMSS eller PISA och förklara hur de finska lärarna har fått sin status, eller rättare sagt har kunnat behålla sin status. De svenska lärarna hade som bekant en mycket hög status en gång i tiden – varför har de inte det längre?
Jag sympatiserar med en hel del i Sten Svenssons inlägg, men skulle vilja utmana med hjälp av den danska författaren Lars Kolind, som för några år sedan gav ut boken “Kolindkuren” (Studentlitteratur). Lite förenklat kan man med Kolind säga att problemet med vår svenska ungdomsskola är att den är förblindad av sin tradition. Den sitter fast i en föråldrad mental modell, och i nuläget har skolan inte fantasin, energin eller modet att finna sin nya position i samhället.
Inte för att jag har stort hopp om att dagens skolpolitiker ska våga ta så radikala grepp som jag tror behövs för att inte skolan ska göra sig ännu mer irrelevant i elevernas ögon än i dag. Men resonemanget utvecklas i alla fall i en krönika jag skrivit i Lärarförbundets tidskrift Chef & Ledarskap: http://www.lararnasnyheter.se/chef-ledarskap/2010/08/24/morgondagens-ledarskap
Hans-Gunnar, det blev ju som ett läxförhör det där! Eftersom jag varken är matematiker eller statistiker och därför inte studerat mätmetoderna, så hänvisar jag till Hoppmann’s publikation från 2007 med titeln “Pisa according to Pisa” där även det finska “undret” förklaras av Michael Uljens, som är värd att lyssna på förutom Pasi Sahlberg vad gäller Finland. I korta drag har Finland hållit sig till traditionen i det finska samhället (dvs. grundkonservativt och nationalistiskt) medan andra försökt fånga alla nya marknadspåfund, vissa mer lyckosamt än andra. Dessutom skrev Jan-Eric Gustafsson en artikel 2008 i European Educational Research Journal, 7(1), 1-17, där han hårt kritiserar metoderna som används för att analysera data från dessa internationella och jämförande datainsamlingar.
Givetvis är det så i meritokratiska samhällen att utbildning och status hänger ihop, men inte på ett så förenklat sätt som du framställer det, utan betydligt mer komplext. Och svenska lärares tidigare status, som nu försvunnit med samhällsutvecklingen och osedvanligt korkade lärarutbildningsreformer inom akademin som inklusive den senaste inte kommer att förbättra läget, berodde ju på samma meritokratiska krafter som idag, när prästen och skolläraren/lärarinnan var samhällets lärda.
Ämnesteori är gott och väl, men det räcker inte för att skapa bra lärare. Tramset om vad matematik och naturvetenskap handlar om, har inte mycket att göra med att ‘lära ut’ eller att ‘lära sig’ för då måste man koppla in kontextuella och samhälleliga aspekter för att det ska gå hem så att säja, såväl i Europa som i Asien och Afrika. Men eftersom det rådande tolkningsföreträdet innehas av oss i den vita medelklassens utvecklade värld, så kan vi bara fortsätta med kolonialiseringen eftersom vårt perspektiv är det som gäller och då måste ’dom andra’ börja fatta vad VI menar med Pythagoras, eller hur?
Liknelsen med det löpande bandet kan du fritt tolka ungefär som nedan. Överbyggnader av typen PISA och TIMSS ingår i ett globalt marknadssystem för utbildning och undervisning vars slutprodukter (dvs de som studerat) ska anpassas till marknadens krav och det löpande bandet leder till att en del av oss följer vägen skola-högre utbildning-högavlönad medan många fler går till den nya klassen, prekariatet, utrensade så att säga längs bandet!
Några mer befängda förslag får man leta efter. Det är inte rikspolitiken som misslyckats utan den kommunala nivån med dess amatörer till fritidspolitiker. Dessutom är analysen Sten Svensson gör haltande. Med tvära kast mellan vad skollagen säger och vad sambanden skulle vara. Det är skillnad på analys och värdering.
Skulle jag spetsa till det har skolan ingen detaljstyrning alls enligt nya skollagen. Men upplever man att kurs- och ämnesplanerna är detaljstyrande beror det på den totala friheten efter Perssons kommunalisering 1991. Då fick lärare efter eget skön skapa kursinnehållet med de effekter vi ser idag. Men lika lite då som nu har staten talat om HUR undervisningen ska gå till väga. Det är upp till professionen att göra. Problemet är väl den offerkultur som sätter käppar i hjulet för en lärandekultur i skolan. Där det saknas pedagogiska samtal på skolorna utifrån styrdokumenten.
Sedan det här med skolvalet för studieprestationer. Det är en myt att valet skulle påverka studieprestationen. Hatties metaanalyser visar att detaraminanten ligger på -0.39 för byte av skola. Och är långt under brytpunkten 0,40.
Så Sten Svenssons argumentation bygger på haltande analys och slutsatser som inte hänger ihop med verkligheten. Att skolan inte lyckats med sitt uppdrag beror på bristande kunskap kring faktisk mål- och resultatstyrning. Och detta har inte ett spår att göra med vare sig nyliberalism eller nykonservatism.
Tack för en intressant artikel. Vem önskar att diskrepansen mellan svenska skolor ska växa?
Vem vill öka utbildningsklyftorna i Sverige? Vem tjänar på skolans nuvarande funktion?
–Det är de politiska och ekonomiska eliterna i Sthlm-området som hittills har vunnit!! Deras barn och barnbarn är vinnare ( enl. deras mått ). Så länge dessa maktcentra har fördelar av skolsystemet, kommer det att finnas kvar. Här har ju skolmarknaden vuxit mest, här finns de största utbildnings- och klasskillnaderna. I Sthlm-området finns också mest skolpengar att tjäna. Vilket utbildningssystem ger det bästa möjliga mervärdet för nomenklaturen i Stockholm? Jo. skolvalfriheten har hittils gett fler plus än minus. Min dotter i utlandet har fått rådet av goda vänner i Sthlm att omedelbart ställa den nyfödde sonsonen i kö till de “bästa skolorna”.
-Du måste genast tänka på ditt barns skolgång, annars riskerar barnen att komma till B-skolor med dåligt rykte och status. Så gör alla som betalar minst 52% skatt.
Lars
Du avfärdar de internationella kunskapsmätningarna med referens till att det finns kritik mot dem. Det vore ytterst märkligt om ett så politiserat ämne som skolan inte fick ta emot såväl positiv som negativ kritik. Utan att du har satt dig in i hur PISA och TIMSS fungerar, som du själv skriver, tar du andras åsikter och agerar. Det är precis så skolfrågor debatteras från vissa håll idag. Vad jag saknar i skoldebatten är egna tankar som bygger på egen erfarenhet och egna studier i motsats till det som råder; klyschor och andras argument. Det som gått dig förbi är det faktum, som alla de nationer som deltar i TIMSS och PISA uppfattat, att en databank utan motstycke genereras av de internationella kunskapsmätningarna. Den innehåller bl.a. en fantastisk källa för didaktisk forskning i form av problem och elevlösningar. Dessutom kompletterar TIMSS och PISA varandra i matematik och naturvetenskap. PISA fokuserar på vardagliga problem medan TIMSS är inriktat mot grundläggande baskunskaper, t.ex aritmetik, algebra och geometri i matematik. Det innebär att man kan göra jämförande studier och få fram styrkor och svagheter.
Söktrycket till lärarutbildningen är ett direkt mått på lärarnas status. De svenska studenterna har genomskådat läraryrkets problem; ointressant utbildning på låg akademisk nivå, arbetsförhållanden där fokus inte ligger på kunskap och låg lön. Sten Svensson påstår att det är 90-talets nyliberalism som är orsak till de sjunkande kunskaperna i den svenska skolan. Är det alltså nyliberalismen som kommunaliserat skolan (låga löner), som gått från kunskapsfokus till socialarbete i skolan, som förändrat lärarutbildningen till en andra klassens akademisk utbildning? Märkligt att det kunnat ske under socialdemokratiskt styre om det ska kallas för nyliberala idèer. Nej, Sten Svensson anser att det fria skolvalet, de fristående skolorna, elitklasser och elitskolor är orsaken till de sjunkande kunskaperna. 12% av grundskoleeleverna går på en fristående skola och antalet elitklasser eller elitskolor kan antagligen räknas på ena handens fingrar. Det är både statistiskt och pedagogiskt orimligt att det Sten Svensson beskriver skulle vara orsaken till de sjunkande kunskaperna och därmed faller i stort sett hela artikelns innehåll.
Du skriver ” Tramset om vad matematik och naturvetenskap handlar om, har inte mycket att göra med att ‘lära ut’ eller att ‘lära sig’ för då måste man koppla in kontextuella och samhälleliga aspekter för att det ska gå hem så att säja, såväl i Europa som i Asien och Afrika. Men eftersom det rådande tolkningsföreträdet innehas av oss i den vita medelklassens utvecklade värld, så kan vi bara fortsätta med kolonialiseringen eftersom vårt perspektiv är det som gäller och då måste ’dom andra’ börja fatta vad VI menar med Pythagoras, eller hur”? Jag kan bara tolka det du skriver som att du inte förstått vad jag menar med att matematik och naturvetenskap är universella. Man behöver inte förklara vad Vi menar med Pythagoras sats för den är helt oberoende av ”kontextuella och samhälleliga aspekter”, det är innebörden i att den är universell. Skulle vi däremot fråga vad demokrati och mänskliga rättigheter innebär så skulle samhälleliga aspekter få betydelse. Därför skulle vi inte kunna ha samma test i samhällskunskap i Europa som i Asien som i Afrika.
Jag igen, Hans-Gunnar, men den här gången ska jag fatta mig kort. Du har en märklig syn på vad man kan uttala sig om – bara egna erfarenheter och egna studier. Om så vore fallet skulle det inte skapas många vetenskapliga artiklar (inte ens om dina skötebarn PISA och TIMSS).
Din förklaring till lärarnas låga status haltar fortfarande och din politiska tvekan till att socialdemokratisk politik inte skulle kunna vara nyliberal är rent naiv. Sedan tar jag mig rätten att hänvisa till det senaste symposiet som Kungliga Vetenskapsakademin höll den 11-12 mars vad gäller friskoleeländet.
Det universella i a2 + b2 = c2 är själva formeln och inte förståelsen, så vad hjälper den ”universella tekniska kunskapen” som man kan lära sig utantill om man inte vet hur man ska använda den. Dessutom, Wiggo Kilborn har genom åren visat hur afrikanska elever tänker matematik och dom gör det på många olika sätt, men inget av dessa är det sätt som västerländska läroböcker förordar och som genom vår hegemoni är den internationella ”mallen”.
Detta var mitt sista inlägg här, nu övergår jag till mer kreativ verksamhet. Men tack för samtalet trots att jag inte blev klokare!