Sten Svensson: Nyliberalism och nykonservatism kompletterar varann inom skolpolitiken
I artikeln ”Vad gör socialdemokraterna medan högern kidnappar skolan?” pekar Olle Holmberg på den blandning av nyliberalism och konservatism som präglar dagens skolpolitik. Dessa till synes helt olika politiska riktningar kompletterar varandra mycket väl. I denna text görs ett försök att klargöra hur det oförenliga passar ihop och inom vilka områden det skär sig eller kommer att skära sig.
Nyliberalism och marknadsstyrning
Nyliberalismen är en politisk idériktning som slog igenom under 80-talet. En av grundidéerna är att marknaden är bäst på att driva offentlig verksamhet. Genom att konkurrensutsätta och privatisera offentlig verksamhet skulle resultaten bli bättre samtidigt som kostnaderna skulle minska.
De nyliberala inslagen i svensk skolpolitik gäller i första hand det fria valet av skola och systemet med skolpeng. Denna politik infördes av den borgerliga regeringen under ledning av moderaterna i början av 90-talet. De skapade en skolmarknad genom att föräldrar och elever fritt kunde välja skola och att den summa pengar som en normalelev kostade hemkommunen följde med eleven till den valda skolan. Den konkurrens som då uppstod om eleverna skulle både höja kvaliteten och sänka kostnaderna.
Vilka effekter har då den nyliberala skolpolitiken fått? Det första man kan konstatera är att vare sig resultat eller kostnader har utvecklats så som förespråkarna sa utan tvärtom, kvaliteten har sjunkit och kostnaderna har ökat. Dessutom har en rad andra effekter uppstått som en följd av marknadsstyrningen.
Skapandet av en skolmarknad har lett till att stora skolkoncerner har bildats. De satsar på det som är lönsamt. De etablerar sig i kommuner och i stadsdelar där de ser att de har de största möjligheterna att fylla elevplatserna och gå med vinst. De satsar inget i kommuner och stadsdelar där vinsten är osäker. De största av skolbolagen är i dag lika stora och har lika många elever som stora kommuner.
I samma utsträckning som de fristående skolorna har vuxit i antal och fått fler elever har kommunerna tappat. Det har skett en rörelse från förorternas skolor in mot skolor i centrum av storstäderna och eleverna har gått från kommunala till fristående skolor.
I kommuner med ett utbrett fritt val av skola har kommunen mist sin möjlighet att planera och organisera skolan utan får istället anpassa sig efter det fria valet. I dag är det marknaden som styr och det innebär att det demokratiska inflytande som ska råda över skolans organisation drastiskt har minskat.
Dessutom kan fristående skolor gå i konkurs vilket inträffar emellanåt. Vid de konkurser som skett på gymnasieskolor är det eleverna som är de största förlorarna. De har mist sin utbildningsplats och i många falla har de blivit tvungna att gå om ett år. Det förekommer också att elever helt har lämnat sin gymnasieutbildning i samband med konkurser.
Marknadsstyrningen har även medfört en rik flora av olika marknadsföringsinsatser med fria datorer, fri körkortsundervisning och annat. Dessutom har lärare och skolledare tvingats bli marknadsförare.
Trots den massiva marknadsföringen (eller tack vare?) är det allt fler elever som väljer fel. Enligt Skolverket rapport ”Konkurrensen om eleverna.” var det närmare 10 procent som gick minst ett extra år i gymnasieskolan under 2010.
Ytterligare en effekt av den nyliberala marknadsstyrningen är att det har dykt upp oseriösa utbildningsanordnare. Varje år avslöjas några gravt misskötta skolor där skolpengen gått till allt annat än elevernas undervisning.
Den kanske allvarligaste effekten av den nyliberala skolpolitiken är att skolsegregationen har ökat. Det fria valet gynnar i första hand dem som är välutbildade och som har resurser. Den nyliberala skolpolitiken har medfört ökande skillnader mellan skolor och mellan elever. Medelklassen och dess barn är vinnare, förlorare är barn till de svagaste grupperna i samhället.
Nykonservatism
Om det var moderaterna som var drivande för den nyliberala omläggningen av skolpolitiken under 90-talet så är det folkpartiet som är ledande i dagens konservativa skolpolitik. Med konservativ menas att i stort sett alla de förändringar som nu genomförs hämtar sin inspiration från en skola vi hade tidigare.
Skolminister Jan Björklund är en hängiven centralist och i dag detaljstyr staten återigen skolan. I den nya skollagen står det i detalj vad både huvudmän och profession ska göra. Dessutom går Björklund ut titt som tätt och säger hur det ska göras, att det ska vara mer katederundervisning, till exempel. De nya lärarlegitimationsbestämmelserna, är ett annat exempel, de är en orgie i detaljstyrning som många skolhuvudmän inte kommer att kunna leva upp till.
Men det är inte bara detaljstyrningen som ökar, det byggs också upp ett skolsystem som effektivt kommer att sortera eleverna genom att olika spärrar och återvändsgränder införs. Det sker genom att:
• ett nytt betygssystem med fler steg och tidigare betyg införs,
• språktillval ger högre meritpoäng vid ansökan till gymnasieskolan,
• det blir hårdare krav för att komma in på gymnasieskolan,
• de yrkesförberedande programmen på gymnasieskolan inte ger högskolebehörighet,
• elitklasser inrättas i grund- och gymnasieskola,
• nya antagningsregler till högskolan som gör att elever måste välja rätt kurs redan i grundskolan för att få maximala meritpoäng och att
• möjligheterna att komplettera på komvux för att komma in på högskolan har reducerats.
Dessa förändringar gynnar elever med välutbildade föräldrar och höga betyg. De kommer att leda till att den ökande skolsegregation som vi sett de senaste åren kommer att fortsätta att öka i takt med att den konservativa skolpolitiken genomförs.
Ser man till effekterna är det mycket tydligt att både den nyliberala och den konservativa skolpolitiken leder till samma resultat. Båda riktningarna innebär ökade skillnader mellan elever och skolor och en ökad skolsegregation. Effekten är att den sammanhållna skolan avvecklas och att Sverige återigen har en urvalsskola.
Men det finns också en mycket tydlig motsättning mellan nyliberal och konservativ skolpolitik. Björklunds nykonservatism är starkt centralstyrd medan marknaden kräver största möjliga frihet. Ledningarna för de fristående skolorna avskyr detaljregleringar och hittills har de fristående skolorna varit undantagna från en rad bestämmelser i skollagen. De har kunnat utforma sin verksamhet betydligt friare än de kommunala skolorna. Men med den nya skollagen är denna tid av frihet över. Nu gäller i stort sett samma regelverk för alla skolor, kommunala såväl som fristående. Lägg därtill de nya bestämmelserna för lärarlegitimation som kräver att lärarna ska vara utbildade i varje ämne de ska undervisa i. Den samlade effekten blir att detaljstyrningen ökar lavinartat för de fristående skolorna.
Dessa detaljregleringar går på tvären med de principer som gäller för en marknad. I en aktiebolagsskola är det principen om att verksamheten ska ge ett överskott och gå med vinst som styr. I teorin är det denna frihet, och de drivkrafter som ligger i den fria konkurrensen, som ska skapa nya verksamhetsformer och utveckla pedagogiken. Om det omöjliggörs genom ett detaljerat regelverk, vilken lag är det då som kommer att gälla, skollagen eller aktiebolagslagen?
(Sten Svensson är fristående skoldebattör, tidigare chefredaktör för Lärarnas tidning och utredare av skolans likvärdighet)
Det som verkligen skulle vara intressant att diskutera är hur vi ska stoppa nyliberalismen och neokonservatismen. Kritiken kan vi men hur går vi vidare och tar fajten?
Sten Svensson gör i stora drag en utmärkt genomgång av de flesta politiska krafter bakom dagens skolpolitik. Det man ständigt förvånas över är den naivitet som marknadsförespråkare ständigt visar inför privatiseringar; allt ska bli bättre, kvalitet, kreativitet, effektivitet etc. I själva verket fungerar marknaden i stort sett som konkurrensen i andra domäner. Skillnader mellan fattiga och rika, både penningmässigt och resursmässigt i övrigt, ökar.
Valfrihet har egentligen inte med frihet att göra. Valfrihet är en instängd frihet där marknaden står för diverse alternativ, vars kvaliteter det behövs mycken tid att genomskåda och verkliga upplevelser för att blottlägga. När valet väl är fel tar det lång tid att reparera skadan.
Det som skett har skett oavsett vilka parti som styr. Det viktiga i dagens skola är ledarna och kontrollanterna. Lärandet sätts på undantag medan kontroll och cetralt ledande utarmar skolans lärande verksamhet.
Alla vet nu att kommunaliseringen av skolan var ett misstag. Politiker och kommunaltjänstemän har sugit ut skolan, medan allt mindre går till lärare och elever. Samma gäller för många privata skolor, men långt ifrån alla. En del av dem tar inte ut någon ägarvinst. Men det riktiga vore att lärare, elever och föräldrar får ett dominerande inflytande. Politisk styrning av pedagogiken skall vi inte ha.
Sten skriver: “Lägg därtill de nya bestämmelserna för lärarlegitimation som kräver att lärarna ska vara utbildade i varje ämne de ska undervisa i”. Är det fel med att lärare som är utbildade för att undervisa i ett ämne gör det? För mig är detta att lärare som inte har utbildning eller kompetens undervisar. I matematik är mer än hälften av matematiklärarna inga riktiga matematiklärare. De är slöjdlärare eller sekreterare som tvingats undervisa i ett ämne som de inte vet ett dyft om och som de avskyr.
Så skall vi inte ha det Sten!
Rättelse! det står . “För mig är detta att lärare som inte har utbildning eller kompetens undervisar.”
Skall vara: “För mig är detta att lärare som inte har utbildning eller kompetens undervisar riktigt illa.”
När det gäller fristående aktörer som inte hämtar ut vinst, så kan jag bara säga att jag på en nyligen besökt seminarium hört uttrycket “vinst är för amatörer”. De privata aktörerna skapar många olika bolag bakom skolan, det är inte bara skolan som är ett aktiebolag. De kan skapa bolag som hyr ut lokalerna och bolag som hyr ut arbetskraften, dvs. lärarna. Då kan man lätt skyffla runt med pengarna, skolan kan t.o.m. se ut att gå med underskott, men de centrala ägarna håvar ändå in vinsten via sina andra bolag (som inte syns i redovisningen av skolbudgeten, eftersom det är separata bolag). Det är viktigt att inte bara stirra sig blind på vinster utan tänka bredare. Att skolkostnaderna har ökat kanske skulle varit oundvikligt eftersom vi har helt andra krav idag, men det skulle vara intressant hur mycket av den ökade kostnaden går till sånt som är irrelevant för inlärningen dvs. t.ex. reklamkostnaderna för att profilera skolan.
Om man ska prata om effektivisering (vilket jag egentligen inte tycker passar i skolsammanhang), så kanske man kan titta på hur mycket av varje satsad krona går till rätt saker. Vart tar pengarna vägen? Och det jag skrev här ovan gäller egentligen inte bara privata ägare. Kommunen själv kan göra likadant med att ha olika bolag för fastigheten, skötseln, skolmaten, datasupporten mm. och då kan man också skyffla runt pengarna. Till synes ser det ut som att man satsar mycket på skolan, men det mesta går till andra verksamheter… Skulle verkligen vara värt att undersöka!
Skolan är egentligen allt för viktig för att hanteras så valhänt och nyckfullt som den har gjort.
Jag tror att man bygger in en del onödiga “mentala” spärrar i skoldebatten genom att försöka ettiketera utvecklingen som präglad av en eller flera -ismer. I ett längre perspektiv har dessutom ett antal “ismer” överlagrad varandra på ett sätt som gör att allt i slutändan riskerar sönderfalla i två djupa hjulspår, av vilka ingen egentligen föredrar varken det ena eller det andra.
Medveten om att jag faller på eget grepp, vill jag ändå hävda att skolutvecklingen, framför allt under Jan Björklund, mer än något annat har präglats av populism. Skolpolitiken är nyckfull och svårförutsägbar, är full gas med full broms. Det försätter skolutvecklingen och det pedagogiska arbetet i något som allt mer liknar ett moment 22.
Följande länk ger kanske perspektiv på vad jag menar: http://www.sydsvenskan.se/lund/article1559516/FP-politiker-vill-begransa-elevinflytande.html
Parallelläses gärna med 4kap 9-14§ i björklundska skollagen.