Skola och SamhälleSten Svensson och Mats Wingborg: Björklunds politik är katastrofal för skolan
Jan Björklund gjorde politisk karriär genom att svartmåla skolan som då var bland de bästa i världen. Men sedan han själv blev ansvarig har det mesta gått fel och i dag håller Björklunds svartmålning på att bli sann. Ansvaret för det ligger på Björklund, skriver Sten Svensson och Mats Wingborg. (red)
När Jan Björklund klev in på den rikspolitiska arenan i mitten av 90-talet som Folkpartiets skolpolitiska talesman öppnade han mycket hårt. Den svenska skolan var i djup kris, elevernas kunskaper var i botten, och det var kravlöst, slappt och flummigt. Och ansvaret för det eländiga tillståndet låg enbart hos Socialdemokraterna, påstod Björklund.
Det fanns bara en hake med Björklunds beskrivning: den var inte sann. Den skola som han så hårt kritiserade var vid denna tid bland de bästa i världen, och skolpolitiken hade arbetats fram gemensamt av Socialdemokraterna och Folkpartiet. Björklund förteg att det var en folkpartistisk regering som avskaffade betygen i låg- och mellanstadierna 1979, och att det var borgerliga regeringar som beslöt om både 1980 och 1994 års läroplaner. Han sa heller inget om att det var Bildt-regeringen som marknadsutsatte skolan i början av 90-talet, den skolreform som påverkat skolan mest av alla.
När Sveriges Radio kontrollerade Björklunds uttalanden i programmet ”Kris i skolan” 2008, visade det sig att han hade förvrängt en rad uppgifter i syfte att svartmåla skolan. På punkt efter punkt hade Björklund vilselett det svenska folket.
När Alliansen vann valet 2006 och Björklund blev ansvarig för skolan skulle äntligen den för Björklund så förhatliga flumskolan bort. Det skulle ske med kontroller, inspektioner, prov, mer betyg och andra djupt konservativa förändringar. Mycket snabbt, utan stöd av forskning och utan ordentliga utredningar, skred han till verket. Resultaten förskräcker.
- Björklunds alla kontroller, betyg och nationella prov har överbelastat lärarna och tiden för eleverna har minskat.
- Björklund påstod att det inte var någon ordning i skolan och skärpte skollagen. Men hittills har utvecklingen snarast gått åt fel håll.
- Björklund hävdade att gymnasieungdomarna inte ville ha högskolebehörighet och tog bort den. Resultat: de unga flyr från yrkesprogrammen.
- Björklund skulle ta bort det individuella programmet på gymnasiet. Men det är kvar och någon minskning av antalet elever som går där har inte skett.
- Björklunds lärlingsutbildning vill vare sig eleverna eller parterna på arbetsmarknaden ha. Antalet antagna har halverats och dessutom hoppar många av.
- Björklunds lärarlegitimationsreform har havererat. Efter de senaste massiva förändringarna rekommenderade Skolverket lärarna att söka om.
- Björklunds egna världsunika utvärderingsmodell av högskolan är en katastrof.
- Björklunds svartmålning av skolan har dessutom drivit bort många unga från läraryrket.
Men det allvarligaste är att den negativa utvecklingen för elevernas kunskaper som man kan se i Pisa-undersökningarna: den har fortsatt nedåt. Snabbast har raset varit under åren 2009-2012, det vill säga under Björklunds tid vid makten. Ökade klyftor och sämre resultat, det är effekten av Björklunds skolpolitik.
Det är bara på en punkt som Björklund fått rätt. Hans svarta bild av skolan är nu på väg att uppfyllas. Den var felaktig för 20 år sedan när han började sin bana som skolpolitiker men i dag efter att Björklund skött skolan i åtta år, är den en sanning.
Björklund själv hävdar att hans lyckade reformer bara behöver mer tid för att få genomslag. Vi drar motsatt slutsats: vi måste snabbt byta spår. För att rädda den svenska skolan från Björklundeffekten.
Sten Svensson och Mats Wingborg.
Författare till boken ”Björklundeffekten – svartmålningen som blev sann” (Katalys 2014)
Artikeln har varit tidigare varit publicerad i Aftonbladet där det också finns ett svar från Jan Björklund och en slutreplik från Sten Svensson och Mats Wingborg.
6 Comments on “Sten Svensson och Mats Wingborg: Björklunds politik är katastrofal för skolan”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Tack, tack för denna påskläsning. Så bra att Björkund ”svarade” i AB så att ni fick tillfälle att utvidga era synpunkter. Har just delat artikeln med mina fb-vänner.
Jag instämmer i det mesta av er kritik mot Björklunds utbildningspolitik. Men jag hänger upp mig på en sak.
Ni använder Pisa-undersökningarna för att underbygga era argument mot den förda politiken. Efter att ha läst vad Jan Thavenius, Svein Sjöberg med flera har berättat i S.O.S. om hur dessa undersökningar går till har jag kommit till slutsatsen att det inte går att fästa något som helst avseende vid resultatet av dem. Jag tror snarare att det kan vara något positivt att elever i svenska skolor inte lyckas på prov av detta slag, att eleverna visar att de ställer krav på sammanhang och meningsfullhet.
Långt innan Pisa blev allom bekant gjordes internationella kunskapsjämförelser; Sverige var på Torsten Huséns tid ett av de pådrivande länderna, och har fortsatt att vara det. Även dessa studier har lidit av mycket stora begränsningar, och för min del har jag aldrig brytt mig om dem eftersom de inte mäter något väsentligt när det gäller kunskaper, insikter, erfarenheter, handlingsberedskap. Undersökningar av det här slaget lyckas helt enkelt inte säga något väsentligt om vad den svenska utbildningens kvalitet eller brist på kvalitet.
Därför blir det fel när Wingborg och Svensson anför de aktuella Pisa-resultaten mot Björklunds och regeringens utbildningspoltik, liksom när de hänvisar till resultaten från tidigare internationella studier för att framhålla den tidigare utbildningspolitiken, präglad av Socialdemokraterna.
Jag kan förstå att det är frestande att komma åt Björklund med Pisa, liksom att förhärliga den tidigare s-präglade politken med äldre undersökningar. Skribenternaär inte ensamma om detta debattgrepp. Med det är osakligt, och sänker i mina ögon värdet av deras berättigade kritik mot allianspolitiken.
Jag tycker att Jan Björklunds svar i AB på Svenssons och Wingborgs debattartikel är det som vi ska utgå ifrån.
Jan Björklund framhåller att de reformer som Alliansen har genomfört syftar till att höja elevernas skolresultat. Syftet må vara välmenat men bör analyseras utifrån minst två ståndpunkter:
1) Hur måste lärare och elever vara beskaffade som människor för att nämnda reformer ska höja elevernas kunskapsresultat? Detta leder i sin tur till frågor som berör Alliansens människosyn, kunskapssyn och samhällssyn vad gäller skolreformer. Detta leder i sin tur till en ideologi som täcker in denna människosyn, kunskapssyn och samhällssyn. Hur ska eller kan vi benämna denna ideologi? På vilket sätt kan nämnda Alliansideologi vad gäller skolan kontrasteras mot en annan ideologi. Jan Björklund kontrasterar själv i sitt svar och hävdar att den ”andra ideologin” är vänster.
Jan Björklund betraktar således Alliansregeringens reformer som icke-vänster. Men utelämnar vad vi ska kalla hans och regeringens ideologi, vad gäller skolan, för.
Ska vi kalla den för: Neoliberalism? Neokonservatism? Liberalism? Socialliberlism? etc ? etc?
2) Den andra ståndpunkten handlar om möjligheter och svårigheter att förverkliga ovanstående skolideologi. Vad krävs för att målet ”höja elevers kunskapsresultat” inom ramen för nämnda ideologi ska infrias? Det vill säga hur bör människor, t.ex. lärare och elever, agera för att nämnda mål ska nås? Vad talar för och vad talar emot att människor kommer att agera på detta sätt?
Artikeln är i stort sett en upprepning av Sten Svenssons artikel ”Björklunds magiska årtal”. Jag skrev ett långt inlägg på den artikeln där jag hävdar att kommunaliseringen i kombination med förändringen av lärarutbildningen1988 och 2001, som socialdemokraterna genomfört, är huvudorsaken till de långsiktiga problem svensk skola står inför. I detta inlägg tänker jag enbart kommentera några av de rena felaktigheter som finns med i Svenssons och Wingborgs artikel.
1. Det påstås att kunskapsraset varit störst 2009 – 2010. Det är fel! Enligt TIMSS sjönk Sveriges resultat i matematik från 540p 1995 till 499p 2003 – den största försämringen i OECD! Under motsvarande tidsperiod 2003 – 2011 sjönk resultatet från 499p till 484p. Enligt TIMSSADVANCED (NV och T gymn. i ma och fy) sjönk Sveriges resultat från 502p 1995 till 412p 2008 – den största försämring något västland uppvisat någonsin!
2. Med hänvisning till P1-programmet ”kris i skolan” påstås att Björklund förvrängt en rad uppgifter för att svartmåla skolan. I verkligheten förvrängde och vinklade P1-reportrarna uppgifter för att smutskasta Björklund. Han refererade till ovanstående TIMSS 2003 när han varnade för att Sverige befann sig på ett brant sluttande plan i matematik och naturvetenskap. Vad som fick mest uppmärksamhet var att han, refererande till samma kunskapsmätning, påstod att Sverige hade de största ordningsproblemen i västvärlden. Reportrarna i ”kris i skolan” påstod att Björklund ljög och att det inte alls var signifikant säkerställt att Sverige hade de största ordningsproblemen. Man anlitade en professor i statistik som i TV-programmet ”Debatt” visade att den tabell som reportrarna tagit fram inte visade att Sverige var signifikant sämst. Det allvarliga i detta var att den tabell reportrarna presenterade inte alls var den tabell Jan Björklund refererade till och det visste reportrarna efter ett besök vid Umeå Universitet. Den tabell Björklund refererade till var resultatet av intervjuer med 160 rektorer som uttalade sig om frekvensen av elevbeteenden som svordomar, sen ankomst, skolk och störningar i klassrummet. Tabellen innehöll procenttal som var ett mått på frekvensen av beteendena. Sverige hade ett medelvärde av 81% och hade i särklass högst frekvens för alla fyra beteenden. Medelvärdet för de länder som följde direkt efter Sverige var 64%. Jag har upplyst Jan Björklund, P1-redaktionen och den anlitade professorn om detta men ingen har gått ut med det i massmedia. Forskarna vid Umeå universitet, som sammanställde TIMSS, håller med om att Jan Björklund hade helt rätt och de var mycket förvånade över att inte fler än jag hade kontrollerat källan. Vi har alltså vänsterpolitiker, vänsterdebattörer och vänsterprofessorer i pedagogik som, utan att gå till källan och kontrollera två oseriösa reportrar, smutskastar och kallar utbildningsministern för lögnare och fördröjer på så sätt sanningen om tillståndet i den svenska skolan.
3. Författarna skriver att Björklund hävdar att gymnasieungdomarna inte vill ha högskolebehörighet. Det är heller inte sant! Vad Björklund hävdade var att man inte ska tvinga gymnasieelever att skaffa sig grundläggande högskolebehörighet. Alla gymnasieelever får behörigheten inom programmens ram om de så vill, men yrkesprogrammens elever kan få en fullständig gymnasieexamen utan att tvingas till högskolebehörighet. Svensson och Wingborg har en trosfrände i Ibrahim Bayland när det gäller att föra ut vilseledande information till föräldrar och elever så att de flyr de yrkestekniska programmen.
Avslutningsvis vill jag påpeka att det jag skrivit relativt enkelt kan kontrolleras på nätet.
Det finns ingen hejd på allt elände i den svenska skolan som Jan Björklund anklagas för.
Snart får han skulden för att Sverige inte lyckades kvalificera sig till VM-slutspelet i fotboll, att glaciärerna smälter och att Karl XII förlorade i Poltava.
Frågan är, när den svenska skolan började få problem och försämrade resultat? Något för svensk skolforskning att bita i?
Läsa, skriva och räkna är skolans centrala uppgifter, men matematik är skolans huvudämne i alla avseenden, sa en klok fysikprofessor en gång på en konferens. Att mäta matematikkunskaper blir därför ett sätt att ta temperaturen på tillståndet i den svenska skolan.
1970 höll Alva Myrdal ett valtal där hon uttryckte sitt bekymmer över att det inte stod rätt till i den nya grundskolan. Hon skyllde på lärarutbildningen och lärarna. I ett tidigare uttalande uttryckte hon sig så, att det kunde tolkas som om hon önskade livet av de lärare (adjunkterna) som då arbetade i skolan. Hon pudlade och tog tillbaka sitt yttrande, men hennes tankar finns kvar än i dag när det gäller synen på akademiskt välutbildade lärare.
Torsten Husén visade att Sverige låg i botten i matematik i TIMSS i mitten av 60-talet och början av 80-talet. Han var bekymrad över utvecklingen och samarbetade med Alva och Gunnar Myrdal om att komma tillrätta med problemen.
(Torsten Husén: 1994, Skola och universitetet inför 2000-talet, Atlantis)
Chalmers i Göteborg med docent Rolf Petterson som ansvarig har sedan 1973 mätt förkunskaperna i matematik hos nybörjarna på civilingenjörsutbildningarna. De har visat att testresultaten låg ganska konstanta fram till år 1993 trots att antalet nyintagna ökade med ca 50 %. Mellan 1993 och 1994 fick man en kraftig nedgång i lösningsfrekvenserna vilken konfirmerades 1995 och sedan fortsatte 1996 och 1997. Resultaten har ytterligare sjunkit något fram till de senaste åren då de börjat plana ut. Även studenterna med de högsta betygen från gymnasieskolan visar samma negativa utveckling. Övriga tekniska högskolor har motsvarande resultat. Detta kan man läsa om i rapporten
”Räcker kunskaperna i matematik?” (Högskoleverket 1999) och i dokumentationen från Matematikbiennalen 2008.
I december 1987 organiserade SÖ en konferens på Folkets Hus i Stockholm med anledning av att grundskolan firade 25 år (SÖ, Skola i utveckling, B 88:3). Hela konferensen kom att handla om varför det inte blev som det var tänkt. Gunnar Helén talade om ”en bottenkänning för grundskolans anseende i den offentliga debatten”. Stellan Arvidson, som var en av arkitekterna bakom den nya grundskolan gav lärarna skulden för att de ägnade sig åt klassrumsundervisning i stället för att ägna sig åt elevernas ”självverksamhet”. Även han skyllde på lärarutbildningen och att lärarna inte fattade att de hade att göra med ny skola. Känns diskussionen igen?
Jan Björklund har bara börjat restaurera den svenska skolan. Mycket återstår innan kurvorna börjar vända uppåt.
Kjell Tormod.
Det skrivs mycket om hur matematikkunskaperna rasar i den svenska skolan. På http://www.ncm.gu.se hittar man i Nämnaren /Aktuellt länkar till provresultat den 22 april. Hänvisningar görs till en rad artiklar i dagstidningar och NCM:s föreståndare Peter Nyström har besvarat frågor i en blogg. Matematiken bör inte vara en politisk stridsfråga utan något som bör utvecklas i samförstånd mellan de olika partierna. Skolöverstyrelsen styrdes av sakkunniga personer och det fanns kontroll över vad som hände i skolorna via länsskolnämnder, gymnasieinspektörer och skolkonsulenter.
Undersöker man vad Skolverket gör numera finner man att skolan håller på att digitaliseras. Har du läst om Digitaliseringskommissionen som skapades för några månader sedan har som mål? Det är Anna-Karin Hatt som ska sjösätta det projektet.Studera Skolverkets PR-drive för Matematiklyftet och det Digitala Skollyftet. Beundra de appar som ska lära förskolebarnen läsförståelse och talförståelse.
Sture Sjöstedt