Sten Svensson: Resurstjuvarna

Skolans marknadsutsättning kostar flera miljarder per år. Resurser för undervisning försvinner till annat som marknadsföring, vinster, räntesnurror, konkurser och till gymnasieskolans överetableringar, skriver Sten Svensson. (red)

I samband med att det femte jobbskatteavdraget presenterades i början av hösten var resurserna till skolan uppe till diskussion. Regeringen påstod att de trots skattesänkningarna hade värnat om kärnan i välfärden. Skolan har mer resurser i dag än när regeringen tillträdde 2006, hävdade de. Opposition kontrade med att det inte stämde, skolan har mindre resurser. Sanningen ligger någonstans mitt emellan, resurserna är hittills i stort sett oförändrade.

Frågan om resurserna till skolan brukar också vara en fråga som lärare diskuterar. De har erfarenheter av olika kommunala nedskärningar och de hävdar ofta att det inte kan vara möjligt att skolan har lika mycket resurser i dag som tidigare.

Men det är möjligt, skolsektorn kan ha lika mycket resurser i dag som 2006 och trots det sker det nedskärningar. En förklaring är att en hel del av de resurser som skolan får rinner iväg till annat än skolans verksamhet. Dessa utflöden har dessutom ökat på senare år.

En orsak är att valfriheten och den privatisering som skett av skolan kostar pengar. Valfriheten kräver en större skolorganisation än om kommunen ensam kan fylla sina skolor och klasser optimalt. I de kommuner som har många fristående skolor finns det oftast marginaler i form av lediga elevplatser i de kommunala skolorna, särskilt i de skolor som tappar elever. Dessa extraplatser kostar.

En annan orsak till de ökade kostnaderna är att kommunen har mist sin möjlighet att planera skolorganisationens storlek. Det är staten som godkänner de fristående skolorna och nya skolor startar med kort varsel. Kommunen kan inte planera skolorganisationen utan får inrikta sig på att anpassa sig efter vad som händer med de fristående skolorna. Konsekvensen är att kommunen ofta står med för stor kostym, både vad gäller lokaler och personal, vilket kostar pengar.

Allra tydligast syns den överkapaciteten i gymnasieskolan. År 1992 fanns det knappt 600 gymnasieskolor. Tjugo år senare fanns det drygt 1000. En ökning med 400 skolor eller med nästan 70 procent. Under samma period ökade eleverna med drygt 25 procent som mest. Denna våldsamma överetablering har varit och är mycket kostsam och den är också en huvudförklaring till de konkurser och de nedläggningar som sker nu i gymnasieskolan. De extrakostnader som överetableringen för med sig ”äter upp” undervisningsresurserna som minskar.

Det är också vanligt att eleverna gör felval och väljer en ny skola under gymnasietiden. I många fall leder det till att de måste gå ett år extra och ibland till och med två år. Gruppen som väljer om har ökat på senare år. Enligt Skolverket var det 10 procent av gymnasieskolans elever som gick minst ett år extra under 2010. Självklart kostar det pengar.

Runt om i Sverige finns det också ett antal glesbygdsskolor där kommunen föreslagit nedläggning av ekonomiska skäl. Men olika föräldragrupper har startat fristående skolor och på så sätt behållit skolan i byn. Även denna möjlighet är kostnadsdrivande.

Genom att skolan har blivit konkurrensutsatt har det tillkommit en ny kostnad – marknadsföring. Anders Hultin, före detta vd i den konkursade JB-koncernen och numera vd för Fria Läroverken, sa vid ett offentligt möte i Stockholm att hans bolag lägger 7000 kr per elev på marknadsföring. Det innebär 12,6 miljoner kronor för det företaget. Om alla fristående skolor lägger lika mycket blir det drygt 600 miljoner kronor per år. Men en före detta JB-skola måste nog lägga extra mycket pengar på att locka nya elever och kanske är hälften, 3500 kr per elev, en mer realistisk siffra. Det betyder i så fall att de fristående gymnasieskolorna lägger sammanlagt 300 miljoner kronor på marknadsföring.

Lägg sedan till att även de kommunala gymnasieskolorna marknadsför sig och att det också sker en marknadsföring i grundskolan. En slutsumma på en miljard kronor per år är inte orealistiskt. Det var också den summa som Tomas Kroksmark, professor i pedagogik vid högskolan i Jönköping, kom fram till när han beräknade reklamkostnaderna i grund- och gymnasieskola för ett par år sedan.

Ett annat slukhål av skolans resurser är aktiebolagsskolorna. De får samma ersättning per elev som de kommunala skolorna men de använder inte pengarna på samma sätt utan en hel del går till annat, till exempel vinst. Hur stora de sammanlagda vinsterna är per år finns det ingen sammanställning över men det är avsevärda summor som dräneras bort från undervisningen.

Ett exempel på hur stora summor det handlar om kan man få genom att undersöka den lärartäthet som aktiebolagsskolorna har. De ligger i särklass lägst i lärartäthet och genom ett positivt elevurval kan de ändå få hyfsade resultat. Om aktiebolagsskolorna skulle ha samma lärartäthet som de kommunala skolorna skulle det behövas ytterligare drygt 2000 lärartjänster i grund- och gymnasieskolan tillsammans. Omräknat i pengar betyder det cirka en miljard kronor per år som i dag försvinner från skolan.

När det blev tillåtet för aktiebolag att driva skolor blev också skolkonkurser möjliga. Och en konkurs kostar mycket pengar för samhället. Bara JB-koncernens konkurs har hittills kostat samhället cirka 1 miljard kronor enligt konkursförvaltaren. Antalet konkurser har också ökat på senare år.

JB-koncernens konkurs visade också på de kreativa sätt som de stora skolkoncernerna lånar pengar på. Syftet är att få loss pengar till att expandera eller till att ge olika former av utdelningar till ägarna. Effekten blir räntekostnader för skolan som måste betalas med skolpengen. Enligt en granskning som SVT gjort betalade de tre skolkoncernerna JB, Praktiska och Akademedia sammanlagt 287 miljoner i räntor förra året. Den allra största delen hamnade i bankerna istället för i skolan.

Jag har pekat på några exempel där skolans resurser rinner iväg till annat än skolverksamhet och det finns säkerligen fler. Hur mycket pengar blir det sammanlagt per år? Det är svårt att beräkna men det handlar om ett antal miljarder. Pengar som så väl hade behövts i skolan.

Sten Svensson

4 Comments on “Sten Svensson: Resurstjuvarna

  1. Bra sammanställning av sorgliga fakta. Upprörande att Sten ska behöva undra hur mycket av “satsningarna” på skolan som försvinner på alla dessa sätt – det borde ansvariga poltiker redovisa – ex vis skolministern.

    Det fria skolvalet har möjligen ännu allvarligare kostnader för samhället genom den särskiljande och segrerande effekt som skolvalet får. Skolan förlorar härigenom sin viktiga roll som en mötesplats för barn och unga med olika bakgrund, erfarenheter och resurser. En förutsättning för ett sammahållet samhälle. Finnarna talar om det svenska skolvalet som gettofierande – ett system som de inte tänker införa.

  2. Hej Sten
    Du ger exempel på hur skolans resurser rinner iväg. Jag håller med, men, är det detta som är problemet? Sverige har ett statskontrollerat skolsystem. Kommuner och fristående skolor låter sig numera väljas oavsett kvalitet. Förr tvingade plikten alla till en skola, ett demokratiproblem. Då som nu kostar skolan pengar. För mig kommer diskussionen om kvalitet före kostnad. När PISA-tävlingen visar skolans tillkortakommanden letar man efter orsakerna. Det är nog inte kostnaden. Tänk om det är själva systemet som är problemet?
    Lärare, numera med legitimation, är som fotsoldater. Deras chefer, utan krav på lärarlegitimation, kommenderar dem. Detta påvisar systemfel. Låt oss börja diskutera systemutveckling, innan vi räkna pengar som rinner iväg. Barn är ju inte lönsamma.
    Skolan behöver professionella lärare och resurser till undervisningen, det kommer vi inte ifrån. Saknas resurser, blir det problem, och nu har vi problem, inte enbart med PISA. Föräldrarollen är viktig i skolan, för tillitskapandet. Därför behövs valfriheten, enligt FN, en mänsklig rättighet. Föräldrarollen är inte att leverera barn till statens ”skolfabrik”. Det handlar om att öka lärarnas bildningspotential och demokratiska inflytande. Nuvarande skolsystem har haft lång tid att lyckas, nu behövs systemutveckling. Det är inte den billigaste skolan jag önskar, det är en bättre.

    Esbjörn Hellström, Lund

  3. Tack för en gedigen redovisning av slukhålen som rycker undan resurser som behövs för att elever ska lyckas lära sig. Ett kanske ännu värre slöseri med de resurser som behövs för att skapa kunskap har sin rot i fokuseringen på att mäta och betygssätta elevernas kunskaper. Hur mycket tid och energi går inte åt för elever och lärare när de förbereder, genomför och efterarbetar alla betygsprov? Hur stora resurser läggs inte ner på att avlöna tjänstemän som formulerar detaljerade mål för kursplanerna, betygskriterier och nationella prov. För att inte tala om kostnaderna för den kader av inspektörer som far land och rike runt för att kontrollera rättningen av de nationella proven och provresultatens överensstämmelse med de satta betygen. Allt i en strävan att uppnå en rättvisa i betygen som ändå aldrig kan uppnås. I en mindre betygsfixerad skola skulle man kunna använda motsvarande resurser för att utveckla undervisningen, minska elevgruppernas storlek och anställa stödpersonal för elever med särskilda behov.

  4. Precis som artikeln visar, försvinner pengarna till en massa för kvaliteten meningslösa arbetsuppgifter, som de flesta lärare känt sig obekväma med. Hur många gånger har man inte stått som ytterst ovillig försäljare på “utbildningsmässor”?
    Finland avskaffade sin skolinspektion på nittiotalet och vi bygger bara ut en jättebyråkrati, som till råga på allt inte granskar undervisningen, utan de dokument som produceras runt den.
    Som jag visade i min artikel om två feltänk om friskolorna, blir friskolornas “billigare” lösningar inte billigare, eftersom de ju måste ta sin vinst någonstans och då blir resultatet att stat och kommun betalar mer än de borde.
    Sten Svensson visar hur skolan som ekonomiskt system är ett enda stort läckage med en katastrofal resursallokering. All skolpersonal fattar det, men inte ekonomerna. Och ändå är det ekonomerna som har analysredskapen. Jag väntar på en ekonom som vågar kasta bort de ideologiska skygglapparna och i stället sätta igång och räkna.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS