Sten Svensson: Skolan i regeringsförklaringen

Skolan var en av valets huvudfrågor och detta gäller även för regeringsförklaringen som presenterades i förra veckan. Som nyvald statsminister upprepade Stefan Löfven flera av de vallöften som Socialdemokraterna och Miljöpartiet förde fram i valrörelsen. Den nya statsministern pekade också på de ökade klyftorna som växer fram i samhället och i regeringsförklaringen betonas att skolan ska vara sammanhållen och likvärdig.

En huvudorsak till de ökade klyftorna inom skolan är det fria valet i kombination med skolpengssystemet och att aktiebolag får driva skolor. För att kunna göra vinst sållar bolagsskolorna fram ett positivt segregerat elevurval och genom att ha en stor andel elever med välutbildade och skolintresserade föräldrar kan bolagen driva sina skolor med låg lärartäthet. Systemet driver effektivt fram stora skillnader mellan skolor och elever och det är lönsamt att segregera skolor i dag.

Denna vinstjakt vill den nya regeringen sätta stopp för och i regeringsförklaringen skriver de:

”Barn, sjuka eller gamla ska aldrig bli bedömda utifrån sin lönsamhet. Kortsiktiga vinstintressen hör inte hemma i välfärden. Vinstjakten ska stoppas.

Nationella kvalitetslagar för ordning och reda i välfärden införs i syfte att förbättra kvaliteten och avsevärt begränsa vinsterna, samtidigt som mångfald och valfrihet garanteras. Privata alternativ i välfärden ska inte kunna göra vinst genom lägre bemanning. En lagstiftning mot försäljningar till underpris tas fram.”

 Aktiebolagsskolorna bedömer barnen/eleverna just från aspekten om de är lönsamma. De aktar sig noga för att få för många elever som kan behöva extra stöd för att nå målen utan vill helst ha så självgående elever som möjligt. Ska man stoppa vinstjakten måste man stoppa aktiebolagsskolorna.

Även skrivningarna om nationella kvalitetslagar kan bli svåra att genomföra i praktiken. De totalsegregerade stora skolkoncernerna har oftast relativt bra kvalitet på sin verksamhet och det kan de ha just för att de är segregerade. Branschen brukar framhålla sin goda kvalitet och istället peka på att det är de kommunala skolorna som har svårt att nå målen. Det är där insatser ska sättas in för att höja kvaliteten, är ett vanligt argument. Men att de kommunala skolorna rasar nedåt är en effekt av den skolsegregation som drivs fram av friskolebranschen. Plockar man ut eleverna med välutbildade föräldrar till de fristående skolorna blir det kvar ett urval av elever som har föräldrar med kortare utbildning och som själva har sämre förutsättningar att klara skolan. Systemet driver fram en segregation inom hela skolväsendet, en positiv segregation inom aktiebolagen och en negativ inom de kommunala skolorna.

Praktiska problem blir det också med kravet på en viss nivå på bemanningen. Dagens modell gynnar aktiebolagskolorna. De får en ersättning per elev som räknas fram på genomsnittskostnaden för en elev i kommunens egna skolor. Men då bolagen inte har ett genomsnitt av eleverna utan ett positivt urval, blir de överkompenserade. Dessa bolagsskolor kanske inte behöver fler lärartjänster för att alla deras elever ska nå målen? En bättre modell vore att avskaffa skolpengen eftersom det systemet påskyndar segregationen. Fördela istället resurserna per klass, läsår och efter behov.

Stora frågetecken blir det också med Vänsterpartiets fokus på vinster. Den vägen riskerar att leda till olika varianter där vinsterna trollas bort från bokföringen genom olika trix. Problemen med aktiebolagsskolorna och skolsegregationen blir kvar men vinsterna blir osynliga. Den enda hållbara lösningen är att avveckla aktiebolagsskolorna.

Regeringen ska också se till att offentlighetsprinciper och meddelarfrihet ska gälla alla som verkar inom den skattefinansierade välfärden. Det är mycket välkommet och det kommer att stärka den för demokratin så nödvändiga insynen i dessa företag. Och eftersom de flesta borgerliga partier har sagt att de stöder offentlighet och meddelarfrihet torde det inte vara några problem att få igenom förslagen i riksdagen.

Kommunerna ska också ges ett avgörande inflytande över nya skoletableringar. Det är nödvändigt för att motverka segregation, står det i regeringsförklaringen. Den nya regeringen poängterar att skolan inte ska vara en marknad, utan ett demokratiskt fundament.

Det är en mycket viktig principiell fråga som här slås fast. Skolan är en samhällelig institution av största vikt och den ska styras av demokratiskt valda församlingar. Det är första gången som Miljöpartiet tar ställning för denna princip och det är ett stort framsteg. I dag är det kommunerna som har ansvaret för skolan men det är marknaden i form av skolbolag som beslutar om skolans organisation, vilka skolor som ska startas och var de ska ligga. Med dagens ordning ställs skolan utanför den lokala demokratin och det driver fram en skolsegregation.

I regeringsförklaringen finns även ett stycke om de olika styrningsmodeller som brukar sammanfattas under rubriken new public management, NPM.

”Förvaltningspolitiken och myndighetsstyrningen prioriteras upp. Professionerna i den offentliga sektorn behöver stärkas.

Nya styrmodeller som skapar större frihet för medarbetarna i offentlig sektor ska utvecklas.”

 Ska dessa intentioner förverkligas betyder det att man måste se över den mål- och resultatstyrning som gällt inom skolan sedan 90-talet. Man måste också se över all detaljstyrning, all prov- och kontrollhysteri och den skolinspektion som alliansen med Björklund i spetsen infört i skolan. Dessa två meningar i regeringsförklaringen öppnar för att skolan och dess profession, lärare och skolledare, kan komma bort från dagens förödande och verksamhetsförlamande styrningsmodeller och det vore ett stort steg framåt.

Frågan är sedan hur det ska gå att få igenom alla dessa förslag i riksdagen? Det parlamentariska läget är minst sagt knepigt och fallgroparna är många. Stefan Löfven måste ta till all sin förhandlingsskicklighet och lite till. Dessutom måste något av de borgerliga partierna ibland kunna göra kompromisser kring sina frågor.

En annan fråga är om alla skolbeslut måste fattas av riksdagen. En regering kan fatta en rad beslut på egen hand. Det har tidigare gällt till exempel skolans läroplaner och en lång rad andra förordningar i stort som smått. Rimligen gäller den ordningen även för en del av frågorna som tas upp i regeringsförklaringen.