Stephan Eriksson: Lyft blicken, bredda perspektivet!

Strängnäs kommun har sedan många år ett system med elevpeng. Enkelt uttryckt går detta system ut på att en skola får betalt per elev, vilket i sin tur har med det fria skolvalet att göra. En skola med många elever får mycket pengar och en skola med få elever får mindre pengar. Förespråkarna anser att detta gynnar kvaliteten på skolorna och att en bra skola per automatik får fler elever och mycket pengar medan en sämre skola får färre elever och får klara sig med mindre pengar i portmonnän. Nu är ju inte enkel och schablonmässig matematik riktigt samma sak som verkligheten, vilket jag ska ge exempel på.

Strängnäs kommun är en oerhört friskoletät kommun. Så sent som 2008 tillät den dåvarande politiska majoriteten i kommunen en ny friskola att starta med årskurserna 6-9, trots att det samtidigt diskuterades om att lägga ner en kommunal senareskola beroende på ett vikande elevunderlag, vilket i sin tur främst berodde på att barnkullarna blev allt mindre.

Hur som helst har dessa friskolor en mycket mer gynnsam konkurrenssituation än de kommunala skolorna av den enkla anledningen att friskolorna själva kan bestämma hur många elever de ska låta börja i varje årskurs. De kan alltså optimera sin organisation och ta in exakt så många elever som är lagom för det antal paralleller de väljer att ha. Exempelvis har den nyaste friskolan, Roggeskolan, beslutat att ha tvåparallelligt med 56 elever i varje årskurs vilket innebär 28 elever/klass, ett bra antal för att bedriva skola i de senare grundskoleåren. För detta uppbär då Roggeskolan ungefär 56 x 50 000 kronor per årskurs i elevpeng.

Stallarholmsskolan däremot, som är en kommunal skola, måste ta emot alla elever som vill börja där. Antalet ligger i allmänhet runt 40 elever per årskurs, ibland några färre och ibland några fler. 40 elever är för många för att ha i en undervisningsgrupp eller klass, vilket innebär att även Stallarholmsskolan måste vara tvåparallellig. Vi ska alltså bedriva exakt samma verksamhet för våra elever som Roggeskolan ska göra, med samma antal lärare, men med i detta exempel bara 40 x 50 000 kronor i elevpeng. I klartext måste vi alltså klara av vårt uppdrag ungefär 800 000 kronor billigare än Roggeskolan, men med i stort sett samma behov av antal lärare. Tänker vi sedan på att det handlar om fyra årskurser i åk 6-9, ja då pratar vi alltså om drygt 3 miljoner kronor i skillnad vilket i sin tur betyder ca 6-7 lärartjänster.

Det kan väl inte stämma tänker kanske du. Det måste ju vara billigare med mat, skolskjuts, städning, lokalhyror osv när det är färre elever. Nix! Det i mina ögon idiotiska och orättvisa elevpengsystemet som tillämpas i vår kommun är på sitt sätt bara ett spel för galleriet. Innan det blir en elevpeng har nämligen ovanstående nämnda fasta konstanter räknats bort vilket innebär att det som finns att bolla med inom ramen för elevpengen per elev till absolut största delen är personalkostnader och det har jag med ovanstående enkla räkneexempel påvisat att det slår helt snett. Det intressanta är också att många lokala toppolitiker jag pratat med under årens lopp, dömt ut vårt elevpengsystem, men ingen gör något åt det. En annan sak som måste nämnas i detta sammanhang är att pengarna som blir kvar till elevpengen och delas ut per elev, hela tiden urholkas och minskar i reellt värde eftersom kostnader för mat, städning, hyror etc räknas upp utan något hänsynstagande. Dessa kostnader dras alltså först innan elevpengen fastställs.

Det finns faktiskt ytterligare lite pengar som fördelas till skolorna. Dessa pengar är förhållandevis små i sammanhanget, men ändå har de en påverkan. Dels gäller det riktade pengar utifrån det så kallade SALSA-värdet, vilket är ett mått på socioekonomisk status. Exempel på det är: andel utlandsfödda, föräldrars utbildningsnivå, inkomst och boendesituation. Av den potten får Stallarholmsskolan väldigt lite pengar eftersom vårt SALSA-värde är relativt högt. Dels gäller det något som kallas likvärdighetsgarantipengar. Det är pengar man kan söka för elever som på något sätt är i behov av särskilt stöd, pedagogiskt eller socialt. Orsakerna till såna behov kan vara allt ifrån att man har läs- och skrivsvårigheter, en neurologisk funktionsnedsättning eller en socialt otrygg bakgrund. Gemensamt för dessa elever är att de i olika grad måste ha extra hjälp i skolan i form av speciallärare, undervisning i liten grupp, elevassistent eller liknande. Stallarholmsskolan har under de senaste åren sökt pengar för ca 40 elever per läsår, vilka bedöms ha såna svårigheter att de behöver extra resurser men tilldelningen har blivit att 6-7 elever genererat likvärdighetspengar. Resten av dessa elevers behov ska alltså täckas av ordinarie elevpeng, som redan från början är odimensionerad enligt vad jag beskrivit ovan.

Detta är bakgrunden och det strukturella problemet med skolpolitiken i Strängnäs kommun. Nu har denna fråga ställts på sin spets vad beträffar Stallarholmsskolans framtid. Den budgetram som tilldelats skolan för kalenderåret 2011 är nämligen otillräckligt för att kunna bibehålla kvalitén i skolan. Lärartätheten är redan idag lägre än snittet i landet och även jämfört med flera andra skolor i kommunen. Ska budgetramen hållas innebär det uppsägningar av 5-6 lärare under höstterminen och då är lärartätheten nere på en sådan nivå att vi pratar om skamsiffror. Detta samtidigt som man från ledande politiskt håll har som ett prioriterat mål att Strängnäs kommun ska öka sin lärartäthet. Vidare kommer en sådan besparing innebära att skolan helt kommer att tappa i attraktionskraft eftersom det inte går att upprätthålla en vettig kvalitet och därmed påbörjas en elevflykt som till slut innebär att ekonomin omöjliggör en verksamhet överhuvudtaget.

Utbildningsförvaltningen i kommunen ser till att genomföra vad politikerna bestämmer. Vad jag förstår har inte förvaltningen själv lämnat någon konsekvensbeskrivning till politikerna, utan har helt siktat in sig på att skolan ska klara av sin verksamhet inom den tilldelade budgetramen. De har däremot lämnat ett förslag till oss på hur verksamheten skulle kunna organiseras och det förslaget innehåller bland annat klasser på 35 elever och klasser som bedrivs i så kallad B-form, dvs åldersintegrerade klasser. Forskning visar för övrigt att båda dessa lösningar är negativa för resultaten i skolan.

Nå, har Stallarholmsskolan något berättigande? Är det självklart att det ska finnas en komplett grundskola i ett samhälle av Stallarholmens storlek? Svaren på bägge dessa frågor är obetingat JA. Beträffande orten Stallarholmen, är det en expansiv ort med stadig inflyttning och en viktig komponent när människor väljer att flytta till Stallarholmen är att det finns en skola på orten. Beträffande Stallarholmsskolan har den gjort sig känd som en oerhört trygg skola med hög trivsel. Det elevfokuserade arbetet som bedrivits under många år har garanterat sparat in många miljoner kronor i förlängningen till samhället. Jag ska återkomma till just detta. Vid en tillsyn, modell större, av skolinspektionen förra läsåret noterades också att det är en mycket bra fungerande skola och de få förbättringspunkter som pekades ut var till antalet färre än för de flesta andra skolor i kommunen.

Vad är då problemet, förutom ekonomin, undrar antagligen du som läser detta. Ja, svårigheten med att få ekonomin att gå ihop är naturligtvis det centrala men det akuta problemet verkar till synes vara att Barn- och Utbildningsnämnden i Strängnäs fått en ny ordförande, Fredrik Lundgren (FP), detta år. Han har tydligt talat om att han tycker elevpengsystemet fungerar bra, att det inte på något sätt är självklart att alla större kommundelar ska ha en komplett grundskola samt att en skolas framgång i princip bara kan mätas utifrån måluppfyllelse och betygsutfall.

Fredrik Lundgren har en bakgrund på Europaskolan (friskolegymnasium i Strängnäs) samt på tidigare nämnda Roggeskolan, skolan som kan optimera sin organisation och har en försvinnande liten andel elever i behov av särskilt stöd. Det är möjligt att den bakgrunden påverkar hans ställningstaganden, men han är ute på en mycket farlig väg som i förlängningen torde leda till ännu större segregation inom grundskolan. Det är nämligen inte så att kvalitet endast kan mätas i måluppfyllelse och betygsutfall, utan faktorer som trivsel och trygghet måste också vägas in i helhetsbedömningen av en skolas berättigande. Det är emellertid självklart att vi jobbar stenhårt, och jag menar verkligen stenhårt, för att alla elever i vår skola ska få så bra betyg som möjligt. Det pågår stora utvecklingsarbeten inom flera ämnen, exempelvis inom matematik där vi beviljats nästan en halv miljon kronor av Skolverket i ett utvecklingsbidrag eftersom de tycker att vi har ett bra koncept för detta.

Jag ska nu ge ett konkret exempel på hur Fredrik Lundgrens ståndpunkt är förkastlig när det gäller att ensidigt mäta en skolas kvalitet enbart utifrån betygsutfall. 
Under höstterminen 2009 var det oerhört stökigt på kommunens största högstadium. Sex elever ringades in som det största problemet och tre av dessa tvångsförflyttades till vardera en av övriga kommunala skolor. Utan någon som helst extra kompensation fick vi ta emot en elev som hade ca 90 procent frånvaro, som stökade runt på stan i centrala Strängnäs, som Socialtjänsten jobbade med, som stod på gränsen till kriminalitet osv. Hans intåg i Stallarholmsskolan innebar att fem väl fungerande elever i klassen där han placerades, valde att ganska omgående byta skola. Idag, 18 månader senare, går eleven i fråga fortfarande kvar i vår klass. Han går upp tidigt varje morgon för att sätta sig på bussen kl 07.05 till Stallarholmen. Hans frånvaro är nere i 25-30 procent vilket också inkluderar giltig frånvaro, han hänger inte på stan och gör dumheter, Socialtjänsten behöver inte lägga ner en enda minut på honom, han är oerhört trevlig och visar en god social kompetens. Tyvärr hade han tappat så mycket kunskap genom tidigare misslyckanden i skolan, att hans betyg antagligen inte räcker till gymnasiebehörighet, men han är idag en hel människa som är på rätt väg i livet.

Ovanstående historia kostade Stallarholmsskolan 200 000 kr/år i utebliven elevpeng (nästan en halv lärartjänst) på grund av elever som slutade, det innebar initialt en ökad arbetsbörda för lärarna i klassen och sammantaget blir betygsutfallet mycket sämre, då vi bytte fem relativt högpresterande elever mot en elev vars meritvärde inte blir speciellt högt. Personligen skulle jag naturligtvis velat att vi hade haft möjlighet att både ta hand om den inflyttade eleven och kunnat behålla de elever som flyttade, men tvingas jag välja så var det som hände det bästa för alla, både ur samhällsekonomiskt perspektiv och ur ett humanistiskt perspektiv. Det sorgliga är emellertid att vi får ta stryk av Fredrik Lundgren för sånt här. Han verkar inte se människorna bakom statistiken och stirrar sig blind på enbart en del, som förvisso är jätteviktig och det tillstår jag, av vårt uppdrag i den svenska skolan.

Jag har skrivit det här inlägget utifrån övertygelsen att barn och ungdomar inte kan ses som råvaror i en storskalig produktionsenhet utan som individer som måste få utrymme att växa på många olika sätt i en lugn och trygg miljö. Jag är övertygad om att detta på sikt även besparar samhället stora pengar och jag vill se politiker som vågar tänka längre än utanför sin nämnd eller bara till nästa val. Om en bra verksamhet inte går att driva utifrån de förutsättningar som givits, kan det faktiskt tänkas vara fel på förutsättningarna och inte på verksamheten. Lyft blicken, bredda perspektivet.

(Stephan Eriksson är lärare vid Stallarholmsskolan i Strängnäs)