Sven-Eric Liedman: Bildning, betyg och demokrati

Skillnaderna mellan utbildning och bildning, vikten av kritiskt tänkande och vikten av den demokratiska värdegrunden, det är frågor som borde vara i skoldebattens centrum, skriver Sven-Eric Liedman. (red)

Skolan har stängts in i ett allt snävare regelverk av prov och betyg, redovisningar och kontroller. Med denna stela korsett är det svårt att möta dagens utmaningar. Skolans mål bestäms först och främst instrumentellt: det gäller för eleven att få goda betyg och därmed lägga grunden för en god framtid.

De nationella proven blir avgörande för både elev, lärare och skola. Huvudsaken är att kunna hävda sig i konkurrensen.

Det vore orimligt att förneka att en av skolans viktigaste uppgifter är att förbereda eleverna för ett gott och på alla sätt tillfredsställande yrkesliv. Men för det första är det inte alls säkert att den ålagda betygshetsen är det bästa sättet för den uppgiften. Både forskning och välgrundad erfarenhet visar att många tvärtom tappar modet och får en alldeles för negativ bild av sin egen förmåga.

För det andra finns det ytterligare två uppgifter som genom koncentrationen på det mät- och jämförbara så lätt kommer i skymundan. Den ena är intimt förknippad med demokratin. Skolan måste förbereda eleverna för ett liv i ett demokratiskt samhälle. Det är lätt att säga att detta inskärps redan i skolans värdegrund (som Jan Björklund, lätt överraskande, lät vara kvar). Men värdegrunden har svårt att konkurrera med den gällande prioriteringen av prov och betyg. I proven är det enkelt att ställa frågor om demokratin, svårare att ställa dem i demokrati.

Den andra uppgiften som skolan har vid sidan om den yrkesförberedande är att bidra till att eleverna nu och i framtiden får ett rikare liv, alltså blir i besittning av sådana kunskaper och insikter som gör livet mer innehållsrikt och människorna och naturen intressantare, mer spännande, mer mångskiftande för var och en.

Med det nu dominerande, snäva nyttomålet blir det inget levande samband mellan vad skolan tvingas koncentrera sig på och den värld av åsikter och värderingar som elever kommer i kontakt med genom kamrater, vuxna och inte minst medier.

När man talar om skolan och nyttan händer det inte sällan att man ställer begreppen utbildning och bildning mot varandra. Det är inte en bra väg. Vi måste alltid ha utbildningar. Det som kännetecknar utbildningar är att de har en början och ett slut. Det finns vissa krav för satt man ska komma in på dem och andra krav för att man ska ha gått igenom dem på ett tillfredsställande sätt. Så har det alltid varit och så måste det vara. Någon typ av godkännande är ett ofrånkomligt inslag och var så långt innan det gavs regelrätta betyg.

En utbildning kan mycket väl vara bildande men behöver inte vara det. En människas bildning är en ständigt pågående process, utan början och bara med det slut som döden innebär. Bildningen byggs upp av det som en människa lär sig och som inte bara sjunker undan när utbildningen är klar. Bildningen består av det som gör ett djupgående intryck och påverkar ens sätt att se på sig själv och världen, kort sagt formar en som människa.

Resultatet av en utbildning är alltid jämförbart. Det är det som gör betyg meningsfulla. Någon har presterat bättre än någon annan. Betygen är först och sist sållningsinstrument. De blev nödvändiga när alltför många sökte sig till positioner i samhället till vilka tidigare bara adelsynglingar haft tillträde. Det var för drygt tvåhundra år sen.

Bildningsprocesser är i grunden ojämförliga. Man läser en text och tycker sig se en ny flik av verkligheten genom den. Någon annan läser samma text och försöker motvilligt komma ihåg något av den därför att den kan komma på provet. Man lär sig lösa differentialekvationer och förstår på ett helt nytt sätt vad rörelse och förändring är. Någon annan lär sig samma sak men mekaniskt, ointresserat, ett nödvändigt ont för att klara matten.

Det är inte alls säkert vem som får bäst betyg, den som tagit intryck eller den som bara lärt sig för provens skull. Men den som tagit intryck har blivit mer bildad. Kunskapen har vidgat hennes horisont.

Bildning förutsätter ett utvecklat kritiskt sinne. Visst kan man ta djupa intryck av lösa rykten och hörsägner. Men på den vägen kommer man in i en snårskog av villfarelser och lögner som gör en till en plåga och kanske till och med en fara för andra.

Idag exponeras den grundlösa ryktesspridningen tydligare än någonsin tidigare genom de sociala medierna. De sociala medierna – Facebook, Twitter, Instagram och så vidare – kan härbärgera allt mellan himmel och jord och har sin särskilda lockelse genom sin snabbhet och lätthet. Lättare än någonsin tidigare kan man offentliggöra vad man har i sinnet och därmed nå människor som annars aldrig skulle träffa.

Hela internet – som är ett ständigt expanderande universum – rymmer allt från säker och god information till lösa rykten, lögner, fördomar och allmänt strunt. Även för en mogen person, skolad i käll- och textkritik, kan det vara svårt att orientera sig i denna rymd. Så mycket värre måste det vara för en ung människa som relativt oförberedd möter denna förvirrande mångfald. Källkritiken, pedagogiskt välformad, måste bli en viktig del av undervisningen. Enkla frågor som Varför ska jag lita på detta? och Varför påstår någon detta? måste bli en självklar del av undervisningen. Och textkritiken, som ju ytterst syftar till att utveckla förmågan att på ett nyanserat sätt ta till sig en text, är lika avgörande.

Motsvarande förmåga krävs förstås inför den bildvärld som expanderar minst lika snabbt som textvärlden och innebär en lika stor utmaning.

Men vad har nu detta med bildning att göra? Allt, frestas jag säga. Bildning är en alltid pågående process, inte en väg mot målet ”att bli bildad”. Föreställningen om ett bildningens slutresultat är helt främmande för bildningsbegreppets pionjärer från Herder till Goethe (och den svenske Carl Adolph Agardh!). Bildning har med människans växande genom kunskap och insikt att göra. Man kan aldrig få slutbetyg för sin bildning som för sin utbildning.

Den kritiska blicken är viktig i en sådan process: vad kan jag sätta min lit till, och vad måste jag sålla bort i det väldiga flöde av information som i varje ögonblick sköljer över oss? Skolan har en avgörande roll i denna process, inte genom att leverera en regelsamling utan genom att infoga det kritiska momentet i varje inlärningsprocess.

En människa kan inte bli bildad om hon vägleds av lösa förmodanden, rykten och fördomen. Hon blir det inte heller om hon enbart slår i sig ett kunskapsstoff som inte tycks angå hennes personligen och som saklöst kan glömmas bort när examen är överstökad.

Vad har nu detta med demokrati att göra? Sambandet är mycket enkelt: ett demokratiskt samhälle kräver upplysta medborgare. Den process som pågår i Sverige, Europa och snart sagt hela världen sedan ett antal år med tilltagande chauvinism och rasism är farlig för oss alla. Rykten snarare än insikter styr de nya, xenofoba politiska partierna. Statistiken visar entydigt att brottsligheten i ett land som Sverige minskat något under de senaste decennierna. Men megafoner på sociala medier och nu också på ledarsidor i en rad välrenommerade tidningar hävdar tvärtom att den ökat i och med den växande invandringen. Det är skräck och hat som driver dessa opinionsbildare snarare är förnuft.

Vad kan nu skolan har för roll i kampen mot de växande fördomarna?

Svaret är rätt självklart: skolan måste få en ledande roll i denna kamp. Skolan har en möjlighet att direkt påverka framför allt den unga generationen. Frågan är bara hur den ska kunna få den auktoritet som gör att elever får tilltro till inte bara som en sorteringsmaskin utan också som en plats för kritiskt tänkande. Värdegrunden som talar om människors lika värde har helt kommit i skymundan för maskineriet av prov och betyg. Är inte värdegrunden för många ledande skolpolitiker i själva verket ett slags flum? Sverige måste framför allt klara sig i konkurrensen med Kina och Indien, heter det.

Men är det i själva verket inte upplysning och demokrati som borde betraktas som en konkurrensfördel?

18 Comments on “Sven-Eric Liedman: Bildning, betyg och demokrati

  1. Tänkvärda ord av Sven-Erik. Om jag för en stund ska fundera på min egen skolgång är jag tacksam till att inte bara lärt mig ett innehåll utan lika mycket förmågan till att tänka kritiskt. Vad är rimligheten i de resultat jag når. Var finns för undertext i debatten? Vilken agenda har debattören? Hur ser samhällssystemen ut? Vad är relevanta fakta?

    Frågorna kring kritiskt tänkande kan göras lång. Det viktigaste är inte att knäcka koden i olika ämnen utan vad du har för förmåga att analysera och dra slutsatser.

  2. Bra, men givetvis också rätt självklart. Dock måste man fortsätta att trumma in detta för att höras och märkas – se där ytterligare en lärdom av sociala medier! – och det är bara att tacka för att Sven-Eric orkar:
    Tack!
    (En randanmärkning skulle kunna vara att inte endast döden utgör ett slut på bildningen – även senilitet och andra kognitiva problem måste rimligen räknas dit. Onekligen beside the point. Ursäkta.)

  3. Sven-Eric Liedman påminner om skolans uppgift, “att bidra till att eleverna nu och i framtiden får ett rikare liv”. Kraften i undanträngningen av denna uppgift, framgår av Jennie Sivenbrings avhandling “I den betraktades ögon – ungdomar om bedömning”. Den baseras på intervjuer med 28 elever i årskurs nio och visar att SKOLVARDAGEN UPPTAS NÄSTAN HELT AV TANKEN PÅ BEDÖMNING. (DN 25/4-16)

    Socialstyrelsen skriver: “Den psykiska ohälsan bland barn och unga under 18 år har ökat under 1990- och 2000-talen. I jämförelse med andra länder är det också vanligare att 15-åringar i Sverige har symtom på nedsatt psykiskt välbefinnande som ledsenhet, sömnsvårigheter och huvudvärk. Det finns inget klart svar på varför den psykiska ohälsan ökat bland barn och unga i Sverige.” (kunskapsguiden.se)

    Liedman är sannolikt något synnerligen angeläget på spåret även ur ett elevhälsoperspektiv.

  4. Tunga och kloka ord! Men vad ska skolan arbeta på för att klargöra och förbättra den nödvändiga och för många individer faktiskt förståeliga kopplingen mellan (god) utbildning och bildning? Går (den långa) vägen över utvecklande av förståelsen och lösandet av problemet hos lärare under utbildning, eller går (en kortare) väg över t.ex. nya ämnen för elever (på tidigt stadium) som exempelvis “Bildningens roll i historia och samhälle”? Frågorna är tyvärr omöjliga att ge ett snabbt svar på, men dock synnerligen relevanta. Det enda som är självklart är att insikten måste föregå konkreta handlingar, inom och för den delen också utom skolan.

    • Med folkbildarsjäl instämmer jag förstås till fullo i Liedmans betraktelse. Jag inte bara ser hur eleverna lider under mätnings- och jämförelsehysterin, jag lider själv när mitt arbete glidit från roligt och meningsfullt i riktning mot omöjligt och destruktivt. Som en rektor insiktsfullt sa vid fikabordet: “Vi massproducerar ju misslyckanden”.
      Däremot instämmer jag inte alls i i Björn Gadds påstående “Det enda som är självklart är att insikten måste föregå konkreta handlingar, inom och för den delen också utom skolan.” Det är klart att insikten kan komma efter handlingen. När jag själv var elev på KomVux prackade engelskläraren på oss en liten roman. Jag läste den lydigt, men tyckte att den var rätt tråkig. Sju-åtta år senare förstod jag vad den handlade om, och tycker numera (utan att ha läst den igen) att den är väldigt bra.

  5. En visuell liknelse av en god lärare kan sammanfattas i John Hatties metaanalyser “Visible learning” (2008):

    Lärares förmåga att se eleven med elevens ögon och att förmå eleven att bli sin egen lärare.

    Utbildning och bildning sammanfaller när den formativa bedömningen leder oss vidare till en förtrogenhet. När bemästrande leder till appropriering bildas vi då vi kan se användbarheten i det vi tillskansat oss. Då är humaniora inte på undantag utan den regel inte minst Sven-Eric Liedman leder oss att bilda!

  6. Ja tack för att du orkar Herr Liedman! Vilket resursslöseri kontrollparadigmet är. Att som nu ständigt mäta det som är – när vi inte ens är särskilt nöjda med det som är – istället för att lägga fokus på vad som som skulle kunna uppstå, i myllret av möjliga tankar och vägar. För mig blir spelplanens fokus på mätbarhet i relation till uppdraget, att iscensätta värdegrunden, lite som att ha syslöjd med boxningshandskar. Stumt och fumligt.

  7. 1989 lade en arbetsgrupp fram en rapport om betygens funktioner och effekter. Alla elva medlemmarna i gruppen förordade att de graderade betygen skulle slopas och ersättas av intyg på deltagande i de flesta ämneskurser och betygen godkänd/ännu ej godkänd i de kurser som lade grunden för vidare studier. I direktiven till en ny betygsutredning i början på nittitalet hindrade den moderata regeringen Bildt deltagarna att utreda alternativet betygsfri skola. Man beslöt i stället att på näringslivets (OECD:s) inrådan åter införa de sexgradiga bokstavsbetyg som använts på läroverkstiden. Därmed tog man på sig ett stort ansvar för det elände som nu drabbar mängder av elever.
    Det finns många skoldebattörer som försvarar alliansens betygspolitik. De anser det tydligen bra att det eleverna får lära sig har trivialiserats till mätbara kunskaper. Att hälften av eleverna nu drabbas av stress och oro för att inte få tillräckligt bra betyg. Att kunskapsnivån i skolan sjunker. Att den psykiska ohälsan bland eleverna brett ut sig. Att omkring 15 000 elever varje år hindras att studera i gymnasiet på grund av en betygsspärr. Att många av dessa elever som lämnas utan skola att gå till, utan arbete och utan pengar blir lätta offer för värvare till drogmissbruk, kriminalitet, prostitution och nu också till religiös fundamentalism. Att vi nu varje dag får rapporter om hur ungdomar dödats i krig mellan kriminella gäng. Att antalet självmord bland ungdomar ökar. Osv
    Genom misslyckandena i betygsskolan har dessa elever självförtroende raserats. Deras lust att lära har på grund av betygen förbytts i olust. Utan lust att lära får de svårt att skaffa sig bildning. Utan självförtroende får de svårt att ta aktiv del i det demokratiska samhället. Men det verkar inte bekymra de skoldebattörer och föräldrar som har sitt på det torra. Det är ju inte deras barn det gäller. Bara andras ungar.

  8. Ja ett mycket bra inlägg.
    Samtidigt är det intressant att den tidigare utbildningsministern avslutade många av de estetiska ämnena i gymnasiet, när vi i dag lever i ett tilltagande bildsamhälle.
    De estetiska ämnena är i många fall en inkörsport till ett associativt och kreativt tänkande, och kan öppna upp för diskussioner för reflekterande bildning.
    Det finns i dag mycket bra analysverktyg där bildmedier kan processas utifrån en kritiska och granskande diskurser. Tyvärr har denna kunskap åsidosatts för den instrumentala inlärningen.
    Paradoxen är att många av dagens innovationer behöver både teknik och humaniora med estetisk kunskap.
    Att tex. genomföra nya tjänster inom delningsekonomin, erfordrar såväl specialistkunskap som tvärsektoriell kunskap. Att förstå människors livssituation och tankar är ofta en förutsättning till genomförande av ny teknik.
    Skolan har ett bildningsansvar, och humaniora och estetiska ämnen är helt avgörande för näringslivets utveckling och en absolut förutsättning för att skapa ett bättre samhälle, skriver finansmannen Robert Weil.
    http://www.dn.se/debatt/humaniora-nodvandigt-for-ett-kreativt-naringsliv/

  9. Intressant. Tänkvärt. Demokratin måste försvaras. Det må skolan ha fokus på. Inte förminska de problem vi står inför med integrationen. Inkludering.

  10. Sen min egen skolgång, som började i slutet på 40-talet, har det flitigt förekommet lappskrivningar, muntliga läxförhör, salsskrivningar, realskrivningar, studentskrivningar, centrala prov, nationella prov, standardprov etc. Det har även satts betyg, under lång tid redan från åk1 i lågstadiet. Kunskapsmätning och betyg är alltså inte något nytt i den svenska skolan. Dessutom var betygen betydligt mer avgörande för elevers framtid för 30 år sedan än i dag. Konkurrensen började redan till gymnasiet och hårdnade för varje steg uppåt.

    När Björklund för c:a 10 år sedan varnade för att Sverige, enligt PISA och TIMSS, befann sig på ett sluttande plan kunskapsmässigt i matematik och naturvetenskap blev den första förnekelsen från hans motståndare att det inte var sant. Några år senare när ytterligare en mätning visade på ytterligare försämring blev den andra förnekelsen att svenska elever hade andra, inte mätbara, kunskaper som kritiskt tänkande, kreativitet och problemlösningsförmåga. När även läsförståelse enligt PISA sjönk och en mätning av de ”icke mätbara kunskaperna” visade att svenska elever inte alls var framstående i dessa grenar tystnade kritikerna för en kort tid. Det märkliga är att nu, bara några år senare, är det som var den svenska skolans styrka dess svaghet.

    Liedman ger två konkreta exempel på vad som skiljer bildning och utbildning. I det ena fallet läses en text och i det andra fallet löser man en differentialekvation. När det gäller differentialekvationen så måste man ”krypa” innan man ”kan gå”, d.v.s. man måste lära sig den tekniska proceduren för att lösa differentialekvationen. Det är den enkla delen, men den är en förutsättning för nästa steg och det är alltså heller inte fel att testa detta i ett prov. Fördjupningen kommer i fysiken där differentialekvationen bestäms för en fysikalisk process. Båda dessa steg kan mätas antingen formativt eller som underlag för betygsättning. I matematik, naturvetenskap och teknik finns ingen motsättning mellan bildning och kunskapsmätning.

    Frågan är varför undervisningen inte fungerar på ett bildande sätt. Det har enligt min mening inte alls med kunskapsmätning att göra, det har vi alltid sysslat med. För att läraren ska kunna erbjuda en undervisning som den Liedman efterfrågar krävs djupa ämneskunskaper och det har inte en stor del av dagens lärare. Skälet till det är att ämnesteorin för blivande ämneslärare successivt nedmonterats i lärarutbildningen. Följden är att många av dagens behöriga gymnasielärare t.ex. inte ens kan undervisa i en kurs där det förekommer differentialekvationer, än mindre att visa en tillämpning. Innan man kategoriskt förklarar allt negativt i skolan med kunskapsmätning och betyg bör man ställa sig frågan: Hur ska lärare med ytliga ämneskunskaper trolla fram den form av kunskaper som Liedman beskriver? I matematik, naturvetenskap och teknik fungerar det inte!

    • Hans-Gunnar, jag önskar att det vore så enkelt som du skriver.

      Men när flera av varandra oberoende personer, naturvetare såväl som samhällsvetare och humanister, på olika nivåer (grundskola, gymansieskola och universitet) inom vårt utbildningssystem ser en konflikt mellan nuvarande målstyrning och lärande – då kanske det ligger något i det.

      Exempelvis skriver Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik, på sin blogg 10/9 2015 i artikeln “Skryt, fusk och pengar – universitet på glid” hur ett ekonomiskt och instrumentellt tänkande på kunskap har tagit överhanden framför nyfikenheten att lära. Ulf Danielsson har senare skrivit artiklar i dagspressen om t.ex. KI-skandalen. Och här tror jag inte vi kan skylla på att de inblandade parterna inte kunde differentialekvationer.

  11. Jag skulle ändå vilja hålla kvar debatten lite kring betyg innan jag instämmer i vikten av bildning.
    I olika forskningsgenomgångar brukar betyg framhållas som det bästa prognosinstrumentet för högre utbildning (t.ex. Gustavsson, Clifordsson & Eriksson, 2014). Samtidigt tycks betygen inte ha samma prognosförmåga vad gäller elevers framtida arbetskarriärer (t.ex. Vlachos 30/9 2010 i Ekonomistas). Om vi drar detta till sin spets tycks betygen mer ha en funktion av att lära elever kunskaper för skolan och för utbildningssystemet än för framtida arbetsliv.

    Ovanstående motsägs dock till viss del av t.ex. Mark Levels (2014 i Acta Sociologica No 4) studie om hur och i vilken grad olika utbildningssystem i Europa matchar unga människors övergångar till arbetsmarkanden. Levels slår där fast att stratifierade utbildningssystem tycks ha större möjligheter att matcha arbetsgivares behov än mindre stratifierade system. Förutsägttningen är dock att skolan är decentraliserad och anpassad efter arbetsmarknadens lokala behov, “the more autonomous shools are in determining the contents of whar is learned, the better they would prepare their pupils for such labour markets” (p. 358). Standardiserade centrala prov menar Level motverkar denna anpassning till arbetsmarknadens behov.

    Av ovanstående drar jag dels slutsatsen att dagens svenska utbildningssystem inte är harmonierad med arbetsmarknadens behov, dels att den nuvarnade mål- och resultatstyrningen (inklusive nationella prov) försvårar denna harmoniering.

    Den nuvarande mål- och resultatstyrningen tycks inte heller harmoniera med ett bildningstänkande.

    Och då blir frågan, vad ska vi ha skolan till?

  12. Väldigt intressanta diskussioner som framförs här. Stress är en intressant fenomen som har sin grund i subjektivitet. Således undrar jag om skolan (och bedömningen i sig) är enbart ansvarig för “elev stressen”. Känslan av skam kommer alltid från en jämförelse med sin omgivning, eller vad omgivningen skall “tro” om mig. Vad händer om jag låter bli att jämföra mig med andra? Kommer jag uppleva samma stress då? Vad har vårdnadshavare för roll för sina barns upplevda stress? Jag har elever som tycker att betyget E är för dåligt, även om det faktiskt betyder att eleven har adekvata kunskaper i ämnet. När blev adekvat “för dåligt”?

    En definition av framgång skulle kunna vara “Success is peace of mind, that is a direct result of knowing I did the best I could to be the best I can be”. Om man antar denna tolkning av framgång har i stort sätt alla “tillgång” till framgång, eftersom framgång har sin grund i den egna ansträngningen. Denna något flummig formulering av framgång kommer från en av de mest framgångsrika idrotts coacher som verkade i en extrem tävlingsmiljö. Det är intressant hur en sådan humanistisk värdegrund kan komma ur ett sådan tävlingsmiljö. Kanske skulle man inom skolan fokusera på att avdramatisera bedömningsinnebörden. Ingen må bra av att uppleva stress som de känner att de inte an kontrollera.

  13. Pär

    Jag bygger mina synpunkter, dels på mycket lång egen erfarenhet av undervisning i gymnasiet och vid en teknisk högskola, och dels på att jag i det arbetet på nära håll sett förändringarna som skett. Du refererar till en naturvetare vars åsikter om kunskap och lärande jag delar. När det gäller det han skriver om VW och KI så handlar det om etik och moral som borde finnas som ett särskilt ämne i skolan. Det är inte den delen jag vänder mig emot utan att samhällsvetare och humanister som i ett mantra för fram prov, betyg, PISA … som huvudorsaken till problemen i skolan.

    Anledningen till att jag tog upp Liedmans exempel med differentialekvationer var att han försökte extrapolera mellan humanistiska ämnen och matematik/naturvetenskap. Vi kan och ska mäta även de djupa kunskaperna i matematik och naturvetenskap. För att förtydliga citerar jag Liedman ”Man lär sig lösa differentialekvationer och förstår på ett helt nytt sätt vad rörelse och förändring är. Någon annan lär sig samma sak men mekaniskt, ointresserat, ett nödvändigt ont för att klara matten.
    Det är inte alls säkert vem som får bäst betyg, den som tagit intryck eller den som bara lärt sig för provens skull. Men den som tagit intryck har blivit mer bildad. Kunskapen har vidgat hennes horisont”. Han har helt rätt i utbildningsmålet men inser inte att man i de matematiska ämnena även kan mäta det Liedman kallar intryck.

    Belackarna av PISA och TIMSS är oftast inte naturvetare och har därför inte heller i detalj studerat vilken sorts kunskap som mäts. Jag har noga granskat uppgifterna och funnit att man mäter hela spektrat av kunskaper från mycket enkla procedurer till avancerade resonemang. Det är här nyckeln finns till att kunskapsmätning kan kombineras med ”bildande undervisning”. Om proven speglar innehållet och karaktären i undervisningen kan den elev som vill klara provet på ett bra sätt inte göra som Liedman skriver ” Någon annan lär sig samma sak men mekaniskt, ointresserat, ett nödvändigt ont för att klara matten”.

    Jag har de senaste 5 åren vikarierat några terminer vid gymnasiet och en läsperiod vid en teknisk högskola. Gymnasiet genomsyrades av en bedömningsdidaktisk metodik som lanseras över hela landet av en falang skolforskare. Det handlar inte bara om formativ bedömning utan bedömning i allmänhet. Det innebär att undervisningen planeras efter vilka förmågor eleverna ska utveckla i stället för att utgå från ämnets karaktär och låta undervisningen mynna ut i kunskaper och förmågor. Det resulterar i att betygskrav ständigt diskuteras och frågan ”kommer detta på provet” dyker ofta upp. Enligt min mening ska betyg diskuteras så lite som möjligt. Däremot kan man under utbildningens gång peka på att den här uppgiften har svårighetsgraden godkänt, den här medelsvår och den här avancerad. Jag upplevde samma sak på högskolan. Detta är inte ett helt nytt fenomen, men det har fått en orimlig omfattning och det beror på betygssystemets konstruktion. Det relativa systemet var betydligt bättre när det gäller den här saken.

    Ett problem i skoldebatten för naturvetare är att humanister och samhällsvetare i mycket hög grad diskuterar utifrån värderingar. Ulf Danielsson och tre andra forskare går hårt åt skolverket och lärarutbildningen i en debattartikel i DN 11/1-2016. Mest avslöjande är slutrepliken efter att skolverket fått kommentera artikeln. Man skriver t.ex. ”Tyvärr verkar inte kommentarerna till läroplanen vara ett olycksfall i arbetet. De ligger snarare i linje med många andra texter som rekommenderas på Skolverkets hemsida, och det finns goda skäl att tro att de representerar en syn på vetenskap som numera är förhärskande bland svenska pedagoger. Ett exempel är texten ”Hållbar utveckling i praktiken” där det står att läsa: ”Är det bara de vetenskapliga experternas kunskap som är ’sann’ eller kan också kunskaper som andra grupper skapar betraktas som ’sanna’?” Man skriver också att eleverna ska lära sig granska med vilka intressen olika beskrivningar läggs fram, och hävdar att alla uppfattningar inrymmer värderingar och ”vi är alla lika goda experter när det gäller värderingar”.” Man skriver vidare ”Källkritik är inte heller detsamma som kritiskt tänkande. Ett påståendes sanning avgörs inte genom att granska källan utan genom att granska innehållet i det som sagts och vilken evidens som föreligger. Problemet med kreationismen är inte att den förespråkas av kristna fundamentalister utan att den är en ovetenskaplig teori – ett pseudovetenskapligt hopkok utan tillstymmelse till vetenskapliga belägg.”

    Den som kommenterar huruvida kunskapsmätning och betyg står i motsats till kunskap av hög kvalitet i andra ämnen än de han eller hon har ordentliga kunskaper i bidrar inte med något annat än värderingar. Så är även fallet när andra än matematiker och naturvetare kommenterar dessa ämnen. Jag rekommenderar att du läser två artiklar av professorn i matematisk statistik vid CTH Olle Häggström. Han är en mycket ansedd forskare och debattör. Artiklarna är ”Det är dags att göra upp räkningen” Access4/2004 och ””Lära sig att lära sig” är omöjligtutan ordentliga faktakunskaper” skolvälden 15/2003. Artiklarna är gamla men innehållet är aktuellt. Hans artiklar speglar mina tankar när det gäller lärande i matematik.

    Jag hörde på gårdagens nyheter att ett samarbete mellan KI och CTH resulterat i en ny metod för att diagnostisera malignt melanom m.h.a. mikrovågor. Tydligen håller svensk forskning fortfarande toppnivå på sina håll. Tyvärr är det inte studenter från dagens skola som ligger i forskningens frontlinje utan de har gått i den gymnasieskola som enligt TIMSS 1995 var världens bästa. Åsikterna på den här bloggen pekar mestadels åt ett helt annat håll än mot den kunskapsskola som t.ex. Ulf Danielsson efterfrågar.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS