Sven-Eric Liedman: Dambergs 20 dagar

I början av mars hade jag ett samtal om skolan med Mikael Damberg på ABF i Stockholm. Han hade en vettig kritik av de senaste årens skolpolitik med dess förenklingar, stora och tomma ord och illa genomtänkta reformer. Han höll med mig om att vi behövde en både djupare och mer eftertänksam diskussion om den svenska skolan och inte minst en större respekt för skolans personal och dess professionella skicklighet.

När det gäller friskolornas vinster var vi förstås inte ense. Men han uppehöll sig då uteslutande vid teknikaliteter. Det går alltid för smarta affärsmän att kringgå ett statligt förbud. Styrelsemedlemmarna kan få feta arvoden, bilar kan leasas och så vidare. Däremot hade han vad jag märkte inga principiella invändningar.

Med viss förväntan läste jag därför den artikel på DN Debatt (13. 6. 12) som Damberg undertecknat tillsammans med Magdalena Andersson och socialdemokraternas nye (eller nygamle) skolpolitiske talesperson Ibrahim Baylan.

Men utspelet gav i sak mycket, mycket lite. Det konkreta förslaget är att elever som inte når godkända resultat ska kommenderas till tjugo dagars sommarskola. Det är ett besynnerligt orealistiskt och samtidigt kraftlöst förslag. De tjugo dagarna skulle av de drabbade uppfattas som ett slags arrest. Och hur kan man på tjugo dagar tänkas ta igen problem som ackumulerats under kanske nio skolår?

I själva verket är detta ännu en åtgärd i raden av åtgärder som innebär snabba fix. Det som gått snett ska botas i ett slag och med någon drastisk åtgärd. I synnerhet på skolans område har regeringen Reinfeldt excellerat i sådana åtgärder under sina hittills fem år vid makten. Till och med skollagen – detta oformligt tjocka dokument – andas brådska och förhoppningar om att allt ska bli bra när det väldiga dokumentet väl förverkligats.

Det är talande att Damberg och hans medskribenter fick ett låt vara ljumt medhåll av statsministern själv i den partiledardebatt i riksdagen som utspelades samma dag som artikeln publicerades. I sitt inledningsanförande hade Damberg – som fick spela partiledarens roll – gått ut hårt med det förslag som han och hans medskribenter just publicerat. Nu gick luften ur förslaget. Hur kan man profilera sig med något som motståndaren finner helt acceptabelt?

Många hade hoppats att socialdemokraterna nu efter flera år av uppgiven passivitet på utbildningens område skulle komma med en mer storstilad och bättre genomtänkt opposition mot de fem senaste årens politik. Men hittills märks det just ingenting av detta. I huvudsak vill man i stället gå vidare på den linje som följts sedan 2006. Ännu en tvångsåtgärd ska läggas till raden av tvångsåtgärder.

Skolans stora problem, som den hittills förda borgerliga politiken inte motverkat ett dyft, är den växande segregationen i samhället. Grundskolan genomfördes för femtio år sedan med den uttalade ambitionen att motverka klassklyftor och ge alla barn och unga i princip samma möjligheter till utbildning. Under senare år har skolan genom kombinationen av en alltför lättvindig kommunalisering och en internationellt sett extrem friskolereform tvärtom kommit att förstärka de åter snabbt växande klyftorna i samhället.

För ett politiskt parti som vill verka för rättvisa och jämlikhet borde det vara en huvuduppgift att vända denna farliga utveckling. Ja, läpparnas bekännelse till en egalitär politik finns det nog. Men förslagen? Mer av samma som prövats – och misslyckats – under fem år! Kvalitetskontrollen måste skärpas, säger man. Men är det inte just en sådan allt skarpare kvalitetskontroll som den sittande regeringen förgäves sökt genomföra? Redan ordet ”kvalitet” har använts på det sätt som är brukligt i näringslivet och som där förvisso har sin plats. På skolans område måste frågan om kvalitet ställas på ett nytt och långt mer genomtänkt sätt. Det är inte samma sak att utbilda människor som att producera bilar eller dammsugare.

Än ska man nog inte ge upp hoppet om en effektiv oppositionspolitik på utbildningens område. Men hittills har vi inte sett mycket att glädjas åt.

23 Comments on “Sven-Eric Liedman: Dambergs 20 dagar

  1. Visar inte exemplet ovan, att skolpolitiker inte borde syssla med ett så pass viktigt område som skolpolitik? Som tidigare hävdats på annan plats intar vårt skolsystem en central plats i kulturlivet och som därför borde förhålla sig självständigt. Varje politisk inblandning innebär en inskränkning av det fria kulturlivet, vilket enbart hämmar utvecklingen. Visserligen påtalas ständigt denna truism, att lärarna har full frihet inom de befintliga ramarna. Problemet är bara det att dessa ramar är på väg att kväva det lilla initiativ till skolutveckling, som lärarkåren ännu lyckats förvalta. Men hur länge till?

    Tomma försäkringar resulterar endast i ökat missnöje, vilket i sin tur får oppositionen att växa. Problemet är bara, att det inte räcker med en opposition för att åstadkomma förändringar. Så länge de goda förslagen, som Sven-Eric Liedman framhåller, lyser med sin frånvaro inträffar inga under. Det måste till betydande förändringar och förbättringar inom undervisning och utbildning. Initiativen till dessa skall då inte komma från våra politiker utan från de, som känner skolan inifrån – eleverna, lärarna och lärarfacken.

    Lärarna och lärarfacken har länge försökt hävda sin röst i trängda lägen men sällan blivit hörda. Eleverna har under många år blivit föremål för undersökningar och utredningar av olika slag, utan att detta lett fram till några påtagliga förändringar. I stället har politiker i lånta fjädrar framstått som erfarna skolexperter och uttalat sig vitt och brett om behovet av nya reformer i syfte att höja kvaliteten internationellt sett. Men vore det inte på tiden att också gräsrötterna fick komma till tals i demokratins och skolutvecklingens namn? Låt också eleverna synas och höras i skoldebatten!

  2. Delar helt Liedmans analys. Bra att någon kommenterar det embarmliga utspelet gällande sommarskola. Utspelet gör förfärande tydligt att gällande skolpolitiska doktrin har målat in sig i ett hörn, att ett perspektivskifte är nödvändigt om skolans legitimitet som institution inte helt ska erodera under de närmast kommande åren, http://samtider.wordpress.com/2012/06/15/sommarskola/

  3. Liedman kommer med berättigad kritik mot den vansinniga friskolereformen och
    kommersialiseringen av hela samhället och då främst skolan.Segregationen är ett underskattat fenomen och entreprenöriellt lärande beställs av den borgerliga regeringen. Sommarskola är ett steg bakåt men det som behövs är en uppstramning av det vetenskapliga tänkandet från skolforskningen till lärarutbildningen. Evidensbaserad forskning måste få insteg i forskningen om skolan som också behöver bli bra mycket mer skolnära.

  4. Mitt i denna hegemoni av sågning av socialdemokraterna så tänkte jag ändå få ställa frågan till Sven-Eric Liedman om det inte finns ett annat sätt att tolka socialdemokraternas förslag? Det kanske finns ett genuint engagemang för att de som har svårigheter har rätt till mer tid i det s-märkta förslaget. Jag har med glädje tillägnat mig Liedmans bok Hets om hur tempot skruvas upp i skolan och vårt behov av att låta förståelsen få växa sig stark. Vilka är det som drabbas i den likformiga skolan? Jo de som behöver ett annat tempo, de svagaste som möts av våldsamma överkrav om att både lära sig samma sak som de andra och ta igen det de har missat på kortare tid än andra.

    En viktig principiell skillnad är om förslaget handlar om en ändring i elevsyn så att eleven får mer tid på många sätt eller om det är en quick-fix för att ge glädjebetyg och kamouflera det som fallerar på andra håll. Då de här socialdemokraterna har visat ett genuint engagemang för de svagaste så vet jag vilken tolkning jag känner som den rimliga…

  5. Ja, Liedmans artikel tar upp väsentliga problem så som friskolereformen, social segregation och socialdemokratins skolpolitiska lamhet. Men kanske ska vi inte bara vända blicken mot strukturella problem, utan även begrunda den pedagogiska och didaktiska filosofi som präglat skolan de sista årtiondena? I vilken utsträckning har den motverkat klassklyftorna? Vissa skulle nog hävda att den snarare har missgynnat de lägre sociala skikten.

    Och Sven Svedberg, jag håller inte med om att skolan är en del av “kulturlivet”. Skolan intar en absolut central funktion som en fundamental samhällsinstitution, och som sådan ska den självklart styras politiskt-demokratiskt. Men politisk styrning ska inte innebära någon slags ideologi-implementering i blindo. Självklart måste centrala aktörer få göra sig hörda – men då måste vi också komma ihåg att var och en av intressegrupperna gärna talar i egen sak. Kanske är det inte en slump att lärarfacken varit så beskedliga när det gäller att kräva annat än renodlat fackliga förbättringar (arbetstid, sysslor, löner, etc.)? När har vi hört facken kräva en ny pedagogik, till exempel?

  6. Maria, Skönt att höra en annan röst, någon med lite mer realism kring politikernas roll och möjligheter. De andra debattörernas kunskap i all ära men det kändes som att de bara hamnade i en ryggmärgsreaktion inför ett politikförslag. Det är politikernas sak att styra och staka ut målen även om vi förstås kan begära att de låter bli de ideologiska kortsiktiga svängarna hit och dit. De ska heller inte peta i detaljerna utan vi ska beredvilligt göra deras förslag så bra som möjligt med den kompetens vi besitter. Vi kan tvista om de grundläggande drivkrafterna hos s med sommarskola men ifall s driver igenom det så har vi ändå möjligheter att förbättra det genom att påverka detaljerna.

  7. Ibland undrar jag om det egentligen finns något politiskt alternativ till den allmängiltiga synen på utbildning och undervisning inom det rådande politiska etablissemanget. Alla talat samma språk – quick fixes och extern kontroll vilket Lidmans artikel verifierar! Jag skrev nyligen en kritisk text på vk.se/opinion under rubriken “Tänk om!” som riktade sig till Umeå Universitet och dess vurm för ranglistor, intern konkurrens och marknadsanpassning. Många kollegor hörde av sig och tackade för mitt inlägg, men den enda officiella reaktionen kom från en socialdemokratisk mediaman och kommunikator, Thomas Hartman, som menade att jag var fel ute och förordade snarare den glättiga Potemkin fasad som jag kritiserade. Socialdemokratisk politik är numera inget alternativ till den nyliberala och konservativa globala reformpolitiken utan bara ytterligare en version av det rådande paradigmet.

  8. Mycket är yttre fasad i ett land. Det vet vi som är lite äldre. Allmänheten får inte reda på allt. Inte ens sådant
    som i efterhand verkar löjligt att hålla hemligt. När det gäller skolpolitiken så var ju den officiella linjen att
    grundskolan skulle jämna ut de sociala klyftorna. Men man gjorde ett stort fel; man inrättade lätta och svåra kurser i svenska, engelska och matematik. Det finns inget mer kontraproduktivt om man vill en utjämning mellan olika socialgrupper att skapa en slapp och kravlös skola.De lätta kursen bidrog till detta. Då slår nämligen hemmet igenom ännu hårdare. Siv Fischbein, nu pedagogikprofessor emerita i Stockholm, var en ensam forskarröst som visade på detta, men hon blev nedtystad på ett ganska ojust sätt.

  9. Skolans största problem gäller de skolsvaga elevernas kunskapsbrister. Björklund berömmer sig av att ha genomfört en massa reformer för att komma tillrätta med detta problem. Reformer som mera valfrihet, mera betyg, mera katederundervisning, karriärtjänster, ny lärarutbildning och lärarlegitimation. Det paradoxala är att samtliga dessa åtgärder snarare är ägnade att försämra i stället för att förbättra möjligheterna för de skolsvaga eleverna. Se därom i artikeln” Skolreformerna leder fel” på http://www.perackeorstadius.se l
    Liedman har rätt i att oppositionen är beklämmande svag när det gäller skolpolitiken. På min hemsida återger jag också ett ”Öppet brev till Ibrahim Baylan.” Där står bland annat att Björklund har liknat skolan vid en atlantångare. Nu har han råkat sätta skolångaren på grund. Eleverna lär sig sämre. Eleverna mår sämre. Det kan bli din uppgift att rädda ångaren från grundet. Då duger det inte att hålla samma kurs som Björklund. Du måste ha mod nog att frigöra dig från de vanföreställningar om skolan och eleverna som präglat den nuvarande skolpolitiken.

  10. Ni har rätt!

    Politiker bör ha “en större respekt för skolans personal och dess professionella skicklighet”. Det är väsentligt. Nu saknas lärare i matematik, fysik, kemi och biologi. Två tredjedelar av ALLA lektioner i dessa ämnen leds av lärare som är totalt inkompetenta. De flesta utbildningsplatser i dessa ämnen står tomma och av de få som söker är de flesta studenter med bottenbetyg. Bypolitikerna suger ut skolorna ekonomiskt och det sätter spår bland yrkesfolket.

    För sjätte året i följd dalar resultaten i “studenten” både internationellt och år för år. En skola utan lärare i naturvetenskapliga ämnen är ett “svart hål”. Kompetensen hos yrkesfolket sjunker, industrin flyttar ut eller importerar sina ingenjörer och forskare.

  11. Om Maria Wingstedt ursäktar, så tillät jag mig att radikalisera problemet genom att utgå från Rudolf Steiners förslag om ett tregrenat samhälle bestående av rättsliv, näringsliv och kulturliv. I denna sociala tregreningsmodell framstår kulturlivet, i vilket skolan intar en central position, som självstyrande. Jag är självfallet medveten om, att vi befinner oss på “ljusårs” avstånd från det idealsamhälle som Steiner skisserade kort före första världskrigets utbrott. Min poäng är dock följande:

    Visst är det som Jan Lenander uttrycker det, “politikernas sak att styra och staka ut målen” under rådande förhållanden i en demokrati utformad som vår. Men problemet är inte, ATT det sker utan HUR det sker. De skolpolitiska förslag, som läggs fram och antas, saknar dessvärre tillräcklig folklig förankring, för att de ska kunna genomföras framgångsrikt med lyckat resultat. Anledningen till detta anser jag vara, att politiker av idag tar alltför liten hänsyn till såväl skolfolk som skolforskningsresultat under senare år. I allt större omfattning har skolan kommit att detaljregleras, vilket skapat en i det närmaste ohållbar situation för lärare och rektorer. Skolreformer genomförs på löpande band utan större hänsyn till vilka konsekvenser som detta får på sikt. Kanske detta delvis kan förklara den påtalade ryggmärgsreaktionen. Konstigare än så är det nog inte Jan Lenander!

    Med det ovan framförda, så kanske även Maria Wingstedt kan och vill inse, att man från fackligt håll inte längre anser det mödan värt att reagera, när ändå ingen ansvarig politiker besvärar sig med att lyssna på kritiken och önskemålen. Och allra minst tror jag att lärarfacken är betjänta av att “kräva en ny pedagogik”. Om Maria Wingstedt ursäktar, så är det definitivt inte här som problemet ligger. Snarare handlar det om, hur man skall få tid att utvecklas som pedagog och skolledare så länge allt fler reformer och pålagor drabbar skolan. Så länge denna situation råder, så hjälper ingen pedagogik i världen Maria Wingstedt. Inte ens waldorfpedagogiken skulle kunna ändra på den saken. Dessutom Jan Lenander, så skulle säkert politiker i alla läger oavsett partifärg vinna mycket på att i fortsättningen inte ta ut några politiska svängar överhuvudtaget, om de i framtiden vill behålla något av väljarnas förtroende. I stället borde man kunna höja sig över partiideologiernas snäva begränsningar och äntligen börja intressera sig för hur elever, lärare och skolledare egentligen upplever dagens skola och vad dessa skulle kunna tillföra skolutvecklingen i en nära framtid. Vore inte detta något att försöka sträva efter Jan Lenander?

  12. Bertil, det var knappast så att slopande av allmän och särskild kurs på högstadiet löste problem med ojämlikhet.

    Det grundläggande problemet skolorna brottas med är att ska alla lära sig lika mycket så kommer skolan få hålla tillbaka de som har lätt att lära. Detta är ingen gordisk knut som fixas med ett enda kraftigt hugg. Jag tycker det är rent vämjeligt när en ung människa får en omgång likadana uppgifter som redan klarats av utan problem. Är det inte ett alltför stort svek mot kunskapsuppdraget att hålla tillbaka elever?

  13. Per Acke

    Det är ju knappast något nytt att eleverna presterar dåligt. Det gjorde de även före 2006. Vänstern (dit hör inte socialdemokraterna) har hamnat helt fel med sin slappa skolpolitik utan betyg och utan krav. Social-
    demokraterna har blivit ett rent pragmatisk parti som inte vet vad de vill. Det är ju faktiskt så att de som mest förlorar på en eftergiven och släpphänt skola är elever utan uppbackning hemifrån. Det Björklund genomförde (och fick stöd i riksdagen för) har ju inte hunnit sätta sig än. Därför är det litet tidigt att börja beskylla honom för underlåtenhetssynder eller annat.

    Göran

    Problemet är väl snarast att alltför många lärare saknar just professionalitet. Se på lärarutbildningarna och vilka som tagits in och släpps ut sedan.

    Sedan 1980-talet har Sverige gått in i en ny epok, där marknadskrafter släpps fria på olika sätt, samhörigheten mellan människor minskar och löneklyftorna ökar. Skatter sänks för de välbeställda och sjukhusen får dra ner på verksamheten. Skolan måste upprätthålla sin beredskap att också ta hand om de skolsvaga. De gör man bäst genom att låta skolan vara inriktad på låta alla elever höjas upp till den prestationsnivå som de klarar av. Detta innebär att krav måste ställas, att man inte ställer upp på allt det myckna pratet om att elever är stressade av prov och läxor och betyg. Den oro de då känner är naturlig och väntar dem också senare i livet. Ängslan är också ett tecken på högre aktivering i kropp och hjärna vilket ökar förmågan att lära.

  14. Det är, har jag märkt, populärt att skylla på Björklund när skolans problem diskuteras. Men vi vet ju alla att utvecklingen har varit nedslående längre än den period som Björklund stått vid rodret. Som Bertil Törestad påpekar kan man ju ifrågasätta tidigare inslag i grundskolan – en uppdelning i lätta och svåra kurser och sedan en pedagogik som måhända egentligen inte har tjänat “de svaga” eleverna. Björklund får dock symbolisera allt som är Ont. Detta blir för enkelt.

    Jag kan hålla med Stefan Svedberg om att politisk detaljstyrning (och bristfällig konsekvensanalys) inte är fruktbart. Men jag är inte så säker på att: “De skolpolitiska förslag, som läggs fram och antas, saknar dessvärre tillräcklig folklig förankring, för att de ska kunna genomföras framgångsrikt med lyckat resultat.” Jag kan föreställa mig att den folkliga förankringen faktiskt är ganska stor, medan skolpersonal och vissa skolforskare inte gillar förslagen. Och jag tror inte att det är konstruktivt att, som facken och lärarkollektivet gör, nästan enbart fokusera på löner och arbetsvillkor. Visst måste lärare få goda förutsättningar att göra ett bra jobb! Men problemen handlar sannolikt inte bara om tid och pengar, eller det faktum att samhället är socialt segregerat. Det handlar också om pedagogik. Och här har lärarfacken och skolforskarna ett ansvar, tycker jag. Varför skulle annars politikerna lyssna? Snart sagt alla grupper kräver ökade resurser – men hur ska vi då använda resurserna, egentligen?

  15. Varför skall barn som inte når målet stanna kvar i skolan under sommaren? Varför löser inte skolan att det är yrkesfolk som har kunskap och färdigheter som kan pedagogiskt lösa situationen för kunderna? För det är dessa kunder som skall ta över delar av samhället till slut. Juan Luis Estrada vikarien som var i skolans värld 2006-2012 ….

  16. Varför löser inte skolan dessa dilemman som dess kunder får, skolan har en uppgift att se till att dessa få en bra utbildning med dålig ledning och personal som vabbar och är sjukskrivna då rektorer tar in vikarier som ska lösa problem. Nja vet inte så mycket är bara vikarie… 2006-20012

  17. Den gode Liedman har vissa jusglimtar i sin skrivning. Men analysen barkar helt fel när ha ger sig in på det politiska området.

    Skollagen är inget hafsverk. Skolagsberedningen satt i tio år innan den slutligen lades fram som en lagpropp. Första försöket var 2005 när MP gjorde tummen ner till S-märkt förslag med just den nygamle S talespersonen som minister.

    Skollagen är just bra för den ger sig inte in på att detaljreglera skolan utan ger varje skola ett golv att stå på. Strukturen är dessutom ovanligt begåvad, minimum av kapitel för gemeneman att hålla ordning på. Dessutom är lagen hopflätad med övriga styrdokument på ett begåvat sett. Problemet med lagen är däremot att det finns en för stor mängd ord som inte är definierad eller korsar i definition i olika lagrum. Det är ett oskick. Här har dock Skolinspektionen hjälpt till att tolka lagen. En tolkning som kommer att ligga till grund för tillsynen. Läs Informationsbladen från Skolinspektionen så ni vet.

    Så långt ideologiska skygglappar om styrdokumenten.

    Sen bäste Liedman. Det kanske är på plats att även proffessor emiritus skaffar sig kunskap om vad kvalitet är för något. Begreppet eller ordet definieras som “graden att uppfylla inneboende egenskaper samt ställda krav”. Med andra ord är det skolans uppdrag att uppfylla de ställda kraven i styrdokumenten. Allt prata om jämförelsen mellan offentlighet och privat näringsliv är ointressant i detta sammanhang.

    För övrigt hänvisar jag till boken jag skrivit om just skollag och sytematiskt kvalitetsarbete: “Från skollag till vardagsarbete”. Finns att köpa hos Skoldialogen.

  18. Juan Louis Estrada, du sätter fingret på en mycket central frågeställning. Varför löser inte skolan problemen rakt av genom att se till att eleverna möter kunnig kompetent personal hela tiden. Det är ju ett rent oskick att ha vikarier med bristande kompetens men ännu värre att skolan körs underbemannad i förhållande till elevernas behov,

  19. Bertil Törestad skriver: “Göran

    Problemet är väl snarast att alltför många lärare saknar just professionalitet. Se på lärarutbildningarna och vilka som tagits in och släpps ut sedan.”(Slut citat)

    Ett tanke-steg till Bertil! Varför saknar lärare professionalitet? Det beror på att de som är professionella eller kan bli det efter utbildning flyr lärarbanan. De har för dåligt betalt och har för liten frihet. Jag skulle flytt lärarbanan så som den ser ut i dag. Min son tänkte ett tag bli lärare, men när han såg hur den såg ut ångrade han sig och blev ingenjör.

    Bertil! Inte är väl lärare ett yrke man söker om man kan få bättre jobb? Dåligt betalt, dåligt organiserat och politiskt styrt. När jag var lärare, så hade lärare både lön och status. De som komunaliserade skolan Olof Feldt och andra har officiellt bett om ursäkt för att de förstört skolan. De insåg aldrig vart kommunaliseringen skulle leda – till utplundring av skolan.

    Resultaten sjunker nu för sjätte eller sjunde året i följd och de kommer att sjunka alla år framåt. Skolan är slagen i spillror. 70% av gymnasiets och högstadiets lärare i matematik, fysik, kemi och biologi har försvunnit. Lektionerna hålls uppe av totalt okunnigt folk. Men vem vågar avkommunalisera skolan?

    När utbildningen blir sämre, så blir forskare, ingenjörer och utbildat folk sämre. När skolan plundras, så är det Sveriges framtid som försvinner.

  20. Göran

    Vi verkar vara eniga om att det brister i professionailtet i skolan. Jag tror att en av bristerna är det diffusa tänkandet kring begreppen kunskap och vetenskaplighet som fördunklar lärarutbildningen och forskningen om lärande. Den brist på stringens som finns där i kombination med lärarstudenter på vilka alltför låga krav ställs och där dessutom en hel del har kommit in på mycket låga meriter är förödande..

  21. Regeringspartierna, samtliga oppositionspartier, samtliga skolpolitiker, samtliga skolforskare, lärarfacken och lärarhögskolorna har alla i princip ett enda förslag till förbättringen av skolan: flera, bättre och högre betalda lärare. Trots att man försökt genomföra detta förslaget de senaste 50 åren har skolutvecklingen varit
    negativ.

    Det finns idag bara ett förslag -vad jag vet – att förbättra skolan och det finns på min hemsida.

    Men det är väl inte värt att diskutera?

    Lennart Swahn

Lämna ett svar till Bertil Törestad Avbryt svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »