Skola och SamhälleSven-Eric Liedman: Folkpartiets skolpolitik
S.O.S. kommer före valet att kommentera de olika partiernas skolpolitik – i en artikel för varje parti – och hoppas att partiföreträdare kan skriva svarsartiklar som vi kan publicera.
Sven-Eric Liedman är först ut med folkpartiets politik.
”Folkpartiet äger skolfrågan”, har det hetat i åtskilliga år. Borgerliga ledarskribenter har belåtet använt frasen om och om igen. Men även partiets kritiker har motvilligt stämt in i kören.
Men under de senaste åren har man hört röster av tvivel även bland tidigare anhängare. Jan Björklunds snabba och idoga reformarbete har inte gett de resultat som han ställt i utsikt. Den svenska skolan befinner sig fortfarande i den kris som Björklund så levande utmålat under åratal. I själva verket har krisen fördjupats enligt de internationella mätningar som utbildningsministern själv tillmäter så stort värde. Han skyller fortfarande de usla resultaten på ”den socialdemokratiska flumskolan”. Men hur länge ska den förklaringen övertyga ens hans mest hängivna supportrar?
Beteckningen ”flumskola” har sin egen moderna idéhistoria. Enligt NE:s Ordbok började man tala om ”flumpedagogik” 1978. Upphovsmannen råkade vara doktorand hos mig i rätt många år. Han hette Arne Helldén, han var lektor vid folkhögskolelinjen i Linköping och ville kröna sin bana med en doktorsexamen (att det inte blev något av är en annan historia). Han var en gammaldags humanist som förfasade sig över att betygen glesades ut i skolan och att fostran sattes före kunskapskravet. Han var den viktigaste initiativtagaren till den så kallade Kunskapsrörelsen som gav ut tidskriften ”Äpplet”.
Själv var Helldén socialdemokrat på vänsterkanten, men det var liberaler som främst förde vidare och förändrade hans idéer. Nyckelrollen spelade Hans Bergström, politisk chefredaktör i Dagens Nyheter åren kring senaste sekelskiftet. Bergström drev en hetsig och framgångsrik kampanj mot den svenska skolan.
Kampanjens viktigaste resultat var Jan Björklund. Folkpartiet hade dittills under årtionden stött skolreformer av olika slag, däribland införandet av grundskolan. Gunnar Helén, sedan ledare för partiet, spelade en viktig roll den gången. Motståndet kom från gamla Högerpartiet som fruktade förflackning och moralisk upplösning. Men sviten av reformer godtogs efterhand av de flesta borgerliga politiker. Det var borgerliga regeringar både när Lgr 80 och Lgr 94 klubbades igenom.
Björklund representerade något nytt i partiet. Hans stridsrop mot flumskolan hördes över hela landet. DN Debatt stod till hans fria förfogande. Till en början var det mest yttre hyfs som han efterlyste – kepsarna skulle av, mobiltelefonerna bort. Men han har också ett annat mantra som han upprepat många gånger sedan dess: Inte alla kan bli akademiker! Det fanns ett drag av elitism i hans förkunnelse som dämpats efter hand. Han talade om behovet av elitklassen framför allt i matematik, enligt devisen ”lika barn leka bäst”. Nu blev resultatet inte så lyckat. Ivern på det området har dämpats. Det sunda förnuft som Björklund den gången vädjade till (samma sunda förnuft som säger oss att solen går runt jorden) stämde inte. I skolan är det tvärtom olika barn som leker bäst.
Motsatsen till flum är i Björklunds värld inte bara ordning utan också kunskaper. Kunskap är ett svårt och mångfacetterat begrep. Men för Björklund är det enkelt. Kunskap är det som kan mätas i prov och bedömas med hjälp av betyg. Kunskap är det som i sinom tid kan leda till goda yrkekarriärer. Kunskap får landet att blomstra och exportpengarna att rulla in.
Det har hänt någon gång att Björklund gett exempel på kunskaper som han fann viktiga att förmedla i skolan. Då har det inte blivit så lyckat. Redan 2001 försökte han på DN Debatt precisera varför unga borde lära sig historia. Historien visade sig vara helt svensk, med hållpunkter som Vasaskeppet, Poltava och Linné. Sådana kunskaper skulle ge ”en kulturell identitet, som fungerar som kitt i vår sociala samhällsgemenskap”.
Nej, det var inte så lyckat. ”Social” och ”samhälle” och ”gemenskap” ger intryck av en kvävande intimitet; och var finner skåningar, irakier och somalier sitt ankarfäste i en så rikssvensk historia?
I fortsättningen har Björklund veterligen varit mer försiktig med att exemplifiera vad han menar med kunskap. Kunskap har blivit parhäst med betyg. Nu ska betygen komma redan i fjärde klass. Det betyder allvar, säger Björklund. Kunskap, betyg och allvar hänger ihop.
Hanteringen av frågan om betyg i fjärde klass säger mer om Björklunds kunskapssyn än det mesta han sagt och gjort. En hjärnforskare, Martin Ingvar, fick i uppdrag att utarbeta förslag om betygens nytta eller skada. Resultatet redovisar i en Promemoria (2014-08-20). Anledningen till att inte en pedagog utan just hjärnforskaren Ingvar utsågs var dubbel. Dels har Björklund en ofta uttalad avsky för pedagoger som han ser kollektivt skyldiga till flumskolan. Dels tillhör Ingvar dem som i stort sett stött den björklundska politiken; han ingår också i den grupp av rådgivare som ministern idag omger sig med.
Ingvar har inte gått emot Björklunds betygsförslag. Men en intervju som han nyligen gav i Vetandets värld i radions P1 angående sitt uppdrag var intressant. Han for där ut mot den pedagogiska litteratur som han tvingats solka sina händer med. Den präglades av ”anekdotisk evidens”. Stilen var till råga på allt ”blommig”. På frågan om betyg i fjärde klass hade han det enda beskedet att det inte kunde vara skadligt. Den strikta evidens som han är van vid i sin forskning hade tydligen inte väglett honom. Han svar blev ett ”mjähum”.
En pedagog, Andreas Fejes, reagerade omedelbart på promemorian (SvD 21.8.). Han visade på en betryggande empiri som säger att betygen inte alls har de effekter som Björklund påstår och som Ingvar åtminstone inte förnekar. Fejes använder sig av den distinktion mellan summativ och formativ bedömning som är central i dagens debatt om skola och inlärning. Betygen är typiskt summativa; de säger att vissa resultat har uppnåtts men inte hur man ska gå vidare. För det krävs en formativ bedömning. Betygen snarare hämmar än uppmuntrar inlärningen.
Sådana subtiliteter bekymrar inte Björklund. Han litar till sitt sunda förnuft. Att hjärnforskning inte säger något om betyg bekymrar honom inte. I hans universum har hjärnforskningen hög status.
Jan Björklund är inte bara skolminister utan också minister för den högre utbildningen. Hans förståelse för de skiftande kunskapsstrategier som där råder och måste råda är obefintlig. Kunskap är kunskap är kunskap.
Den här artikeln skulle handla om Folkpartiet men den har hittills uteslutande handlat om Jan Björklund. Men hur skulle det kunna vara annorlunda? Björklunds utbildningspolitik har fullständigt utplånat Folkpartiets tidigare traditioner på området. Även i regeringen var Björklund länge den enda röst som hördes i skolfrågan. Men när resultaten som han ställt i utsikt inte infann sig började Moderaterna komma med egna förslag. Deras recept var dock enkelt: mer av samma. Inte betyg i fjärde klass utan redan i tredje!
Socialdemokraterna har inför valet öppnat för möjligheten att släppa in Folkpartiet eller Centerpartiet i en S-ledd regering. När det gäller Folkpartiet tycks läget i så fall bekymmersamt, åtminstone så länge Björklund finns kvar som partiledare. Björklund som skyllt alla tillkortakommanden på socialdemokratiskt flum kan knappast tolerera en skolpolitik som på något avgörande sätt avviker från hans egen.
Enda möjligheten vore en total sinnesändring i Folkpartiet, en återgång till den anda som kännetecknade Gunnar Heléns och ännu Bengt Westerbergs Folkparti.
19 Comments on “Sven-Eric Liedman: Folkpartiets skolpolitik”
Lämna ett svar till Besviken lärare Avbryt svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
http://liberalalarare.wordpress.com/
Vänstervandalerna brände katedern Liedman.
Det senaste PISA-resultatet visar att handlingen var ett illdåd och en katastrof för den svenska skolan.
Simsalabim, säger nu Löfven och den till grushög nermalda skolan skall återuppstå i sin forna glans. Sällan.
Tåget har gått för längesedan.
Viljan är obefintlig och insikten existerar inte.
Till hösten återkommer partiet, som slaktade lärarprofessionen och den före detta flumskoleministern får sällskap på “utbildnings”departementet av Mp-röret.
Kunskapsraset kommer då att övergå till en infernoacceleration mot ett svart hål samtidigt som betygsinflationen galopperar mot oändligheten.
När historielösheten och förljugenheten passerat alla gränser.
Trettio år av s-märkt låt gå-mentalitet ledde till det svenska skolfiaskot.
Tokårens tänkare fastställde de pedagogiska metoderna och därmed var grunden lagd till mardrömsskolan.
Vänsteryttrarna förvandlade den gamla kunskapsskolan till dagens bildningsfientliga förvaringsanstalt.
Lektorer och adjunkter utrotades och resten blev kommunalarbetare med dynglöner och stinkande status.
“Partiets” uttalade bildnings- och kunskapsförakt sänkte den svenska skolan till europeisk dyngnivå.
Är det viljan eller förmågan att skriva seriösa kommentarer som saknas när von Post och Goldstein yttrar sig? Eller bådadera?
Jag gissar på bådadera.
Det vore hyggligt av dig Rydell, om du kunde nedstiga från din upphöjdhet och visa hur en till artikeln passande kommentar skall se ut.
Skolutveckling, skolpolitik, Skola för bildning (SOU 1992:94) kräver mer tankeutrymme än kommentarsfältet medger. Min kommentar kan läsas på “www.reformpedagogik.com”;
“Mångdimensionell människa i endimensionell skola – drömmen om miljö för barnens fria växt, en kritisk tråd ur lärandets idéhistoria från Sokrates i Aten till Lund – idéernas stad”.
Tack för en bra artikel!
Att Björklund skulle läsa den och förstå är väl för mycket begärt. Mitt hopp står till de röd-gröna men tyvärr tar de inte det avstånd till den “Björklundska skola” som jag skulle vilja se med t ex lärarlegitimation. Den leder till att elever i de yngre åldrarna har många olika lärare i stället för en fröken/magister som såg barnets hela dag och som hann ta itu med det som dök upp. Var det verkligen det föräldrarna ville ha? Ett schemapussel, där organisationen styr pedagogiken och inte tvärt om.
Eller den mät- och provhysteri som eleverna utsätts för så att läraren ska kunna motivera betygen med siffror och statistik. Tyngdpunkten blir mätbara faktakunskaper i stället för att förstå och se sammanhang och samband. Tiden är ju knapp.
Vart tog lusten till kunskap vägen? Var är glädjen i dagens skola?
Liedman nedsablar, mosar och gör slarvsylta av Björklund.
Man frågar sig bara vad som är hans alternativ.
Den socialdemokratiska skolskuggministern och det världskloka Mp-röret.
En sällsynt kompetent duo, perfekt för att administrera kunskapsförintelsens slutgiltiga lösning.
Sedan skolan kommunaliserades, kunskapskraven sänktes och betygen avskaffades har det gått utför med resultaten. Kan det möjligen finnas ett samband? Det tror jag även om jag inte kan vetenskapligt bevisa det. För övrigt är det väl de pedagogiska “experterna” som bidragit till den svenska skolans förfall.
Tack för en mycket insiktsfull och klargörande artikel. Kommentar till Spång, von Post och Goldstein. Tomma tunnor skramlar mest. Med vännen Googles hjälp får det mesta sin förklaring. En datorexpert som sitter i folkpartiets valnämnd. En slottsfru som fått spöken på hjärnan och skrivit böcker om dem. En psykoterapeut med 20 års yrkeserfarenhet från USA. Inga imponerande meriter vad gäller elevers lärande och svenska skolans historia. Varför jag vågar ta mig ton? Se därom på http://www.perackeorstadius.se .Där finns också 150 artiklar om Björklunds skolpolitik och vad den leder till.
Per Acke Orstadius kommentar om mig var smickrande, men jag måste göra honom besviken. Jag sitter inte i folkpartiets valnämnd, däremot är jag ersättare i Solna kommuns valnämnd. Jag är inte heller någon datorexpert, däremot har jag undervisat i 20 år i gymnasiet i matematik, samhällskunskap och dataämnen. Jag har också skrivit några läroböcker för gymnasiet.
“En slottsfru som fått spöken på hjärnan”.
Slottsfrun som du har googlat fram är inte identisk med undertecknad och har dessutom en annan stavning av sitt namn. Det borde du ha upptäckt Per Acke.
“Diana Goldstein” är också uppenbart felgooglad. Damen, som du hittat är alldeles klart en amerikanska bosatt i Austin Texas och har svårligen något intresse för svensk skoldebatt.
Lär dig att googla på ett vettigt sätt Per Acke.
Med vänlig hälsning
Helen von Post
Student-63
45 års undervisningserfarenhet från gymnasium och universitet och still going strong.
Mycket bra artikel. Kunde varit spetsigare föralldel… En person som säger att han inte bryr sig så mycket om pedagogisk forskning eftersom han och föräldrarna vet hur det är, ska han få styra en skola för kunskap och lärande?! (kan inte citera exakt men minns det från en presentation med Björklund)
Felet är ju politiseringen och det syns i debattinläggen men även i Liedmans inlägg.
Fakta är att mellan 1980-1994 steg kunskaperna i matematik.Då stod jag och mina kamrater i “flumskolan” och bad både Björklund, Hans Bergström och socialdemokratin att fyga och fara någon annanstans. Ur TIMSS 1995,1996 på högstadiet och gymnasiet kan utläsas att svenska elever var bäst i världen i matematik och fysik.
Då fanns särskild kurs kvar eller om vi vänder å steken fanns allmän kurs kvar.
Liedman blandar ihop olika typer av elever från olika sociala miljöer med olika innehåll i de kurser som ges. Att ambitionerna är högre för studier för de som har studerade föräldrar är ett axiom som vi aldrig kommer ifrån.
Vi som nu undervisade då får aldrig säga det självklara att 1980-1994 fungrade systemet ytterst väl. Det klagades på oss fysikadjunkter vilket det kanske alltid gjorts.
Nu är det inte alltid lika lätt att bli “akademiker” i alla ämnen! Vi kan gödsla med SO-lärare! Det finns inga problem där! Tror man. Problemet är just att de är för många och kunskapsfilosofin packar ihop! Alldeles för få kan Galileis fysik och de problem Descartes gick bet på 1644.
I TIMSS 2003 är det ren katastrof i algebra och geometri!
Svensk skola har lyckats med konstycket att missuppfatta Vygotskij!
Även om man inte är marxist måste man kunna fatta att den fungerar i matematik och fysik som kunskapsteori och en teori för undervisning! Även språkinlärning! Slöjd och inte minst gymnastik. Kanske även ishockey!
Utan att veta om det undrvisade vi fysikadjunkter enligt Vygotskij! Vi fick skit för det! Då var alltså svenska elever som bäst och Björklund och moderater sa att det var “skit in och skit ut” även då vi fysikadjunkter gick lärarhögskolorna under vårt avslutningsår!
Jag blev upplyst av en moderatslyngel inför valet 1991 att jag och mina kollegor hade för dåliga ämneskunskaper! Sossar och VPK:are påstod att vi inte kunde pedagogik och vi var föregångare till den läroplan de själva inte har förmågan att förstå!
Universiteten tog gladeligen över lärarutbildnimgarna 1988 och införde den “platta” MaNo läraren och nu blev det biologi för hela slanten med den logikmatematik som finns idag.
POJKARNAS resultat var hela perioden 1980-1994 bättre än flickornas i matematik och då var vi i VÄRLDSTOPP.
Det är klart att feminismen också har biverkningar.
Friedrich Nietzsche utropade 1882 LEVE FYSIKEN. Läs den bok det står i och betänk att han varnade för parlamentarismen där alla partier säger i princip samma sak och den som säger fel ord mot hjordinstinktens masspsykos tillåts inte säga sanningen.
Fisken ruttnar från huvudet och det är totalt oseriös forskníng det handlar om!
Olle Holmbergs och Göran Levins Lärarhögskola föreslog altnativkursenas “omedelbara avskaffande” efter en löjligt utredning där Leif Hellström uppenbarligen ljög 1987! Han såg “ingen artskillnad” mellan allmän och särskild kurs då! För helvete! Vi lärare, elever och föräldrar som var med på den tiden visste att det var ren lögn!
Efter Lgr 62 var det ingen större skillnad fram till slutet av 1970-talet då de folkskollärare från överklasshem flyttades upp på högstadiet och inte kunde algebran! De gapade då i Kunskapsrörelsen! Kunskaperna FÖLL även den gången. Samma fenomen. Dryga folkpartistiska reaktionära folkskollärare och historielärare och någon Inger Enkvisttyp försvarar klassamhället.
Inte skulle Karl Marx ha haft invändningar om att man kan få välja innehåll och lämplig nivå då man är 12 år! Det är bara skrönor att elever kände sig stigmatiserade för att de valde allmän kurs efter 1980. 70% valde särskild kurs i Luleå men det fria skolvalet godkände socialdemokratin! De kan inte läsa särskild kurs i Tensta och Rosengård!
Hycklare hela högen! De “skriftlärda” månglarna finns i universitetens tempel! Fackföreningarnas tempel. Journalisternas tempel. Vad tyckte Goethe om journalister!? Vad sa Matteus om de skriftlärda dvs universitetsgänget?
Din syn på att alla kan och ska vara “akademiker” är milt sagt naiv – Sven-Erik Liedman.
Du vet mycket väl att inte många fattade vad Marx skrev i Kapitalet. Engels fick skicka kritiska synpunkter till tidningarna!
Det är ju universitetsnivån som har sänkts! I svenska grundskolor har snart inga lärare gått naturvetenskapligt program!
Vilken skugga över framtiden det innnebär. Bevare oss!
Tack Sven- Eric för ditt expert kunnande. Är det inte dags att byta ut Jan Björklunds så tragiska metoder, synsätt och hans syn på vad kunskap är? Låt oss lärare få kunskapa med båda hjärnhalvorna. Icke att för glömma att vi människor är olika men trängs in i en flaska med trång flaskhals och då menar jag verkligen : Är skolan till för alla idag?
Elever mognar olika men de får inte rätt att utvecklas på olika sätt. Vart har dynamiken tagit vägen och vem ser till att alla verkligen får lyckas? Jag ser att det har blivit väldigt smalspårigt. Svensk skola behöver ett stort lyft, Sven- Eric gå in i politiken och hjälp till att förändra skolan till det bättre för du har mer på fötterna än många sk “förståsigpåare”.
Tack för ditt bidrag.
En tolkning av Liedmans artikel och alla kommenterar som hittills har publicerats är att samhället av år 2014 inte riktigt hänger ihop. Och frågan är väl hur detta samhälle är kopplat till skola och utbildning?
Förr i tiden så “skulle man arbeta i sitt anletes svett”, man skulle göra rätt för sig. Den ekonomiska vetenskapen byggde då på en doktrin som brukar benämnas som knapphetsekonomin. En ekonomisk moral byggde då på att arbeta och spara. Denna moral genomsyrade även skolan.
Sedan ändrades den ekonomiska doktrinen. Det var viktigt att få igång konsumtionen för att öka tillväxten och för att skapa nya jobb. Denna ekonomiska doktorin går ibland under benämningen ymnighetsdoktrinen och moralen byggde snarare på att slösa än att spara. Denna moral kom inte på samma sätt som “att arbeta i sitt anletes svett” att genomsyra skolan. Det fanns till och med lärandemål som gick emot denna moral, t.ex. i samhällskunskap skulle eleverna granska och analysera reklambudskap etc.
Och nu börjar ekonomer tala om hur miljö kan sätta begränsingar för den ekonomiska tillväxten. Mer arbeta anses tära på miljön. Och en tredje doktrin börjar ta form. Hållbar utveckling kom in som ett av fyra perspektiv i Lpo 94 och i Lgr 11. Samtidigt som skolan alltmer blir involverat i ett globalt kapitalistiskt konkurrenstänkande.
Ett problem är att alla dessa tre doktoriner existerar parallellt. Och det tycks inte finnas någon given och gemensam plattform som kan repropduceras via vårt utbildningssystem. Folkpartiet tolkar jag sätter individen i centrum. Individuella betyg, individuella lärarlöner etc. Men hur dessa individer ska hantera t.ex. begreppet hållbar utveckling i skola och i samhälle är det rätt tyst om. Till Folkpartiets försvar bör dock nämnas att de övriga partierna inte heller har vågat riktigt ta tag i denna fråga.
Och tro det eller ej. Men hoppet står trots allt till de unga. Det är dessa som ska hantera nämnda problem i framtiden.
Kanske kommer de att instämma i Christer Sannes modell för ett hållbart samhälle.
Där målet utgår från ett socialt hållbart samhälle. Vad är meningen med livet, vad vill vi göra med våra liv etc.
Där medlet är ekonomin. Där ekonomiska system ska stödja målet med våra liv.
Där miljön är villkoren för de ekonomiska systemen.
Idag har vi ett tänkande som utgår från att ekonomin är målet med våra liv.
Om jag inte uttrycker mig helt fel definieras en fri människa som en person som besitter kunskap både om sig själv och sin tillvaro. Med andra ord står människans frihet i nära relation till graden av medvetenhet om eget vetande.
Människor har rätt att skaffa sig kunskap men har även rätt att få veta att kunskap definieras utifrån vilken syn talaren har på människans väsentliga frihet dvs människans heltäckande frihet i historisk perspektiv.
De rådande politiska skoldebatterna brukar till min förvåning missa väsentliga frågor om hur eleverna bör erbjudas stöd och ledning i sin sträva efter självförverkligande ( inte baserad på massmedias definition) och även sin roll som ansvarstagande samhällsmedborgare. I stället handlar skolväsendets optimala diskussioner och mål ofta om på vilket sätt elevernas kunskap ska mätas och vilken den närmaste vägen är till ett jobb.
Modjtaba Dadgar , musiklärare
Om vi vill läsa mer om vem Jan Björklund var och hur det kunde komma sig att han har suttit åtta år som utbildningsminister så rekommenderar jag Sverker Sörlins artikel “Vem var jan Björklund?”. Den publicerades i Arena för några dagar sedan.