Sven-Eric Liedman: Från Helldén till Björklund

Arne Helldén drömde om en skola med kunskapen i centrum. 1979 blev han en av grundarna av Kunskapsrörelsen. På ytan delade han mycket med den man, Jan Björklund, som kom att ta över stafettpinnen och bli 1990-talets nya röst för kunskap i skolan. Men snarare än att förvalta Helldéns idealistiska dröm har Björklund förvandlat begreppet kunskap till något som mest liknar en blanksliten byxbak, skriver Liedman. (red.)

Någon gång mot slutet av 1970-talet tog en man från Linköping kontakt med mig. Han hette Arne Helldén, han var fil.lic. i statsvetenskap och en uppskattad lärare för blivande folkhögskollärare. Han hade redan skrivit en rätt uppmärksammad liten bok som hette Traktat om folket (1975) och nu ville han doktorera för mig.

Han var humoristisk, beläst, visserligen i äldsta laget för att bli doktorand, men ändå. Han blev genast populär på institutionen, dit han reste från Linköping med viss regelbundenhet. Det dröjde länge innan jag förstod att han egentligen inte ville utsätta sig för den prövning som en disputation alltid innebär även i aktens nya, mildare form. Han ville diskutera sina texter och ha min kritiska genomgång av dem. Sedan publicerade han dem, bok efter bok. När till sist hans biografi om Denis Diderot kom 1994 föreslog jag att han skulle skriva en ”kappa”, en kort introducerande och kompletterande text till den och äntligen disputera. Han verkade intresserad, men när det inte blev något av frågade jag honom rent ut och då erkände han att han inte offentligt ville står till svars för sitt arbete.

Man kan säga att hans doktorerande hade varit en dålig affär för Göteborgs universitet och för svenska staten; men texterna som han skrev var intressanta nog.

Arne Helldén älskade den franska upplysningen och än starkare var hans engagemang för den svenska skolan. Han ansåg att den höll på att förfalla under 1970- och 80-talen. Det var en skandal att eleverna inte som förr fick betyg varje termin, från början till slut. Det var en ännu större skandal att det inte var kunskaperna rätt och slätt som skulle räknas utan också vad som kallades fostran.

När var det förfallet började? Med grundskolereformen 1962? Helldén var en socialdemokrat på vänsterkanten och inte emot en skola för alla. Men någonstans hade enligt honom en slapphetens och struntpratets anda smugit sig i det stora bildningsprojektet och tvärtom urartat till en skola för obildning.

Den kunskap som han framför allt värnade om var den traditionellt humanistiska, med den franska upplysningen och dess förgreningar in i samtiden i centrum. Det var med den sortens kunskaper i hågen som han tillsammans med en folkhögskollärare som varit hans elev, Jan Peterson, startade det som blev Kunskapsrörelsen 1979.

Helldéns och Petersons kritik var inte obefogad. Det hade under 1970-talet kommit fram en generation av skolideologer som talade nedvärderande om kunskap över huvud och i stället la tyngdpunkten vid en skola som i eleverna skulle inplantera en utslätad moral där samhällets reella motsättningar skulle skylas över. Så långt kunde jag själv hålla med Peterson och Helldén i deras kritik.

Men den rörelse som snabbt drog till sig ett helt spektrum av olika slags skolkritiker utvecklade mycket snart en blindhet för alla nyanser och till sist en märkvärdigt okritisk inställning till vad kunskap egentligen var. Helldéns lite gammalmodigt humanistiska inställning byttes ut mot en uppfattning där prov, betyg, ordning och reda blev huvudsaken. Helldéns kunskap var inte instrumentell. Genom kunskaper skulle människan växa, menade han på gott folkbildningsmanér. Kunskapsrörelsens nya tongivande företrädare krävde att utbildningen framför allt skulle smörja samhällsmaskineriet. Var och en skulle lämna största möjliga bidrag till den ekonomiska utvecklingen.

Det som hände hade djupast sett med den våldsamma förändring som inträdde kring 1980, då Thatcher blev premiärminister i Storbritannien och Reagan president i USA. Det var då Friedrich Hayeks och Milton Friedmans politisk-ekonomiska evangelium skulle omsättas i praktisk politik. Staten skulle krympas, ”samhället”, alltså i första hand den ekonomiska sfären, skulle växa. Det betydde att skatter måste sänkas och de flesta verksamhet som var statliga eller kommunala privatiseras eller åtminstone öppnas för privata aktörer.

Skolan, utbildningen, skulle visserligen i huvudsak finansiera med statliga eller kommunala medel men gärna utföras i privat regi. Regeringen Bildt hämtade för sitt brådstörtade reformarbete en idé direkt från Milton Friedman, den nyliberale ekonomen, som menade att staten skulle ställa ut ”vouchers” till varje elev vars föräldrar fritt kunde välja skola för denna voucher (som på svenska kallades och fortfarande kallas skolpeng). Det var en märklig idé som nu sedan ett kvarts sekel präglar svenskt utbildningsväsen. Alternativet kallas av försvararna socialism men i så fall är snart sagt alla skolor utanför Sverige socialistiskt styrda.

Skolpengen öppnade för de så kallade friskolorna. Från början krävdes det att dessa friskolor skulle ha sin pedagogiska särprägel. Då var idén åtminstone försvarbar. Man visste att skolor med sådan inriktning överlag presterade bra trots mycket olika inriktning (som Montessori och Waldorf). Efter några år slopades det kravet och det blev fritt fram för profillösa skolkoncerner som drevs med vinstuttag som främsta lockelse. Friskolereformen hade förlorat sitt enda existensberättigande men hade kvar sina mäktiga politiska försvarare.

Arne Helldén hade nästan ingenting med denna utveckling att göra, han var snarast en traditionalist som ville tillbaka till den skola som en gång gett honom själv så mycket som han satte värde på. Men andra aktörer med en helt annan politisk agenda ställde sig i ledningen för den rörelse som han en gång skapat. I särklass viktigast blev Hans Bergström, som under en följd av år var Dagens Nyheters chefredaktör. Skolan och skolpolitiken var hans käpphästar, och där styrde han närmast diktatoriskt opinionsbildningen i DN. Fastän majoriteten av landets skolexperter var emot Bergströms program framförde han det med kraft och med en påfallande aggressivitet mot alla som inte tänkte som han.

Ledar- och debattsidor talade med en röst. Alla avvikare – hur kvalificerade de än var – refuserades utan prut. Matilda Wiklund har i detalj kartlagt Bergströms förödda medielandskap i sin avhandling Kunskapens fanbärare: den goda läraren som diskursiv konstruktion på en mediearena (2006).

Bergström hade alltid varit en man med starka om än skiftande övertygelser. Under sin karriär hann han med att prisa Maos Kina och hudflänga USA. Senare blev han en hängiven USA-vän och är i dag till och med bosatt i USA och amerikansk medborgare.

Från sin övertygelse att den svenska skolan är usel har han aldrig vikit en tum. Han brydde sig inte om den statistik som sa att den svenska skolan före den katastrofala dubbelreformen – kommunaliseringen och friskolorna under det tidiga 90-talet – stod sig väl i internationella jämförelser. Han hävdade att den framför allt hade ett auktoritetsproblem. Det behövdes nya starka ledare.

Förebilden fann han i Lorraine Monroes skola i Harlem, New York, där disciplinen var stenhård och målet inställt på kunskaper som skulle kunna hjälpa barnen bort från slummen. Hela Sverige blev i Bergströms ögon ett enda stort slumområde.

Folkpartisten Hans Bergströms skolideal befann sig på behörigt avstånd från vad Arne Helldén stod för. Men Bergström betygade att han i Helldén såg en viktig föregångare, och därför lät han Helldén skriva inlägg på DN:s ledarsida där kritiken av den samtida svenska skolan kunde vädras än en gång. Uppmuntran fick Helldén att sammanställa sin allra sista bok, Skola på villovägar – 30 års skolpolitik (2002).

Men en ny och ungdomligare röst började strax ta större plats i Bergströms tidning. Rösten tillhörde Jan Björklund, en före detta officer som nu gav sig politiken och i synnerhet skolpolitiken i våld. Fortsättningen känner vi alla till. Björklund blev omsider utbildningsminister, och ännu sedan han lämnat posten 2014 fortsätter han att bedriva högljudd utbildningspolitik.

Avståndet mellan Helldén och Björklund är närmast astronomiskt. Helldén bar med stolthet sin bildning; Björklund gör ingen hemlighet av att han har stora brister i sin bildning. Han behärskar inte våra vanligaste främmande ord, han tror att blåvingarna, en gång Folkpartiets favoritfjärilar, är fåglar; och när han i en TV-debatt får frågan om han läst Sokrates Försvarstal svarar han stolt nej, utan minsta antydan att han skulle vilja fylla igen sin kunskapslucka.

Det är inte Helldéns skola han vill ha, däremot en skola där eleverna presterar utmärkta resultat på prov och därmed får fina betyg som kan leda till goda karriärer.

Men den stora förändring som skett sedan 90-talet är inte Björklunds uppdykande utan  friskolornas utveckling. Ursprungligen var det mest små idealistiska företag, i synnerhet så länge det krävdes en pedagogisk särprägel. Men sedan blev det de svällande koncernernas marknad. Wallenbergarna tog för sig av det smörgåsbord som dukats genom skolpengen, med påståendet att de skulle bli lika innovativa på detta område som när det gällde bilar eller kylskåp. I själva verket var de stora skolkoncernerna tämligen mainstream i pedagogiskt avseende. De skiljer ut sig framför allt därigenom att de sparar in på lärarkrafterna, oftare anställer lärare utan full utbildning och har sämre – om alls några – bibliotek. Det är knappast en skola för kunskap, däremot för vinster.

Skoljättar som Academedia, Kunskapsskolan och Internationella engelska skolan har egentligen mycket lite med kunskapsrörelsen att göra, annat än rent personmässigt: det var Barbara Bergström, gift med Hans Bergström, som redan 1993 startade Internationella engelska skolan, där hon fortfarande är arbetande ordförande. Det var alltså mycket raka rör mellan denna skola och DN:s ledar- och debattsidor. De andra koncernerna har nära anknytning till moderat politik och till Svenskt näringsliv. Peje Emilsson, som grundade Kunskapsskolan, är också upphovsmannen till PR-firman Kreab och därtill en inflytelserik medlem av Moderata samlingspartiet. Han förklarar att hans skolidé utgår från maximen att ”människor är olika”, något som enligt honom den gamla skolan – den som han själv gick i – inte tog hänsyn till. Som pedagogisk idé är detta inte originellt, och det finns inga skäl till att en skolkoncern skulle kunna uppfylla detta krav bättre än en skola i offentlig ägo.

Det största skolföretaget Academedia är ännu mer utslätat i sin profil. Ledstjärnan är ”kvalitet lönar sig i längden”, en slogan som lika väl kan användas för att sälja korv eller kulsprutor. En framträdande profil är socialdemokraten Widar Andersson som alltid varit en varm tillskyndare av privatiserade skolor. Nu sitter han som ordförande för koncernens ”advisory board”. Men bakom honom finns mycket mäktigare intressen djupt förankrade i svenskt och internationellt näringsliv.

Skolorna har helt enkelt blivit strålande affärer för några få. Det gäller inte längre att utveckla innovativa undervisningsformer. Det gäller att tjäna pengar i skydd av en ytlig ideologi där det viktigaste begreppet är valfrihet. Även de ledande allianspolitikerna försvarar den nu rådande ordningen med att den ger föräldrar och elever möjlighet att välja. Men om det är denna valfrihet som eftersträvas är det knappast stora skolkoncerner som är den bästa vägen att gå. Det är en annan fråga om sedan valfriheten verkligen lett fram till den bästa skolan. Den har snarare lett till segregation. Rätten att välja har i stor utsträckning blivit rätten att välja bort kamrater med oönskad bakgrund. Den forskning som visar att socialt blandade klasser ger de bästa resultaten ignoreras fullständigt bland den privatiserade skolans försvarare.

Den utveckling som jag här skisserat från Helldén till Björklund är på många sätt tragisk. Det började som ett visserligen lätt kverulantiskt men ändå idealistiskt projekt för att återskapa en skola för djupare humanistiska kunskaper. På några årtionden har det urartat till en cynisk verksamhet där begreppet kunskap blivit tunt som en blanksliten byxbak.

Arne Helldén var ingen idealisk doktorand. Men hans kunskapsrörelse bars åtminstone upp av en äkta idealitet. Nu har de kalla kalkylerna tagit över, och utbildningen har blivit en affärsidé. Det gäller inte längre unga människors växande utan deras anpassning till ett själlöst system.