Sven-Eric Liedman: Den svenska skolan fungerar inte

Lärare som behandlas som trasproletariat. Friskolekoncerner som delar ut miljoner i vinster. Tomma platser på lärarutbildningarna. Sven-Eric Liedman menar att det är dags att inse att den svenska skolan inte fungerar (red).

Tidigare i höstas fick jag ett brev från Anne-Marie Körling. ”Jag har sagt upp mig från skolan”, skrev hon. ”Det var inte ett lätt beslut. Men man styr med hårda nypor. Den rådande politiken är NPM. Synen på eleverna och deras föräldrar är förödande både för lärarna och för arbetet i klassrummet.”

Anne-Marie Körling är inte vem som helst i svensk skolvärld. Hon har inte bara fått en rad prestigefulla priser. Framför allt är hon en inspiratör för många andra lärare. Hon har skrivit en rad uppskattade böcker, och hon reser land och rike runt och föreläser på skolorna. Inte minst är hon en brinnande förespråkare för barns och ungas läsning. Hon prisar också högläsningen.

Det är en händelse som ser ut som en tanke att hon säger upp sig samtidigt som siffrorna om minskat läsande bland unga når offentligheten.

Anne-Marie Körling är inte ensam. Många lärare byter skola eller slutar för gott. En av de mest profilerade skolledarna, Maria Jarlsdotter, lämnar sin tjänst som rektor för den prestigefyllda Latinskolan i Malmö. I en intervju motiverar hon beslutet med den allt hårdare pressen uppifrån. Pappersexercisen ter sig viktigare än skolans verkliga arbete. Lärarna får allt mindre tid att undervisa. Kraven på dokumentation blir bara fler och fler.

En rektor för Hammarkullsskolan i Göteborg, Linnéa Lindquist, har tagit initiativ till ett skolledaruppror efter att många kommuner dragit ner på anslagen till skolan. Med mindre pengar måste vi dra ner på undervisningen, förklarar hon. Kanske ska vi ta bort hemkunskap och slöjd? 500 skolledare har hittills anslutit sig.

Varningstecknen att något är grundläggande fel i den svenska skolan är många och kommer allt tätare.

Det är talande att mitt i denna kris kommer ännu ett påbud: eleverna ska till allt annat också lära sig programmering. Ja, det vore väl underbart att lära sig allt! Jag har på nära håll en lysande programmerare och kan falla i förundran över hans virtuositet.

Men i skolan blir programmeringen bara ytterligare en slalomport i ett oändligt lopp. Hela den svenska skolpolitiken har länge varit som en utförslöpa där politikerna drivit igenom den ena reformen efter den andra. Ofta har det rört sig om rena modenycker. Men två stora förändringar försatte skolan i en snart ohållbar situation, två reformer som kom slag i slag och som formade sig till ett slags ödesdiger dubbelreform.

Den första var kommunaliseringen. Den drevs med hugg och slag igenom av dåvarande skolministern Göran Persson. Han var fullt medveten om att den skulle innebära att lärarna förlorade i status och auktoritet. Men reformen var nödvändig! Kommunerna visste bäst vad de egna skolorna behövde.

Den andra reformen kom att kallas friskolereformen. Det var en skapelse av regeringen Bildt. Idén var rakt av lånad från den amerikanske ekonomen Milton Friedman som menade att varje skolbarn skulle utrustas med en ”voucher”, en skolpeng, och med den i handen skulle föräldrarna kunna placera sina telningar på vilken skola som helst. Barnen skulle bli kunder och skolorna följaktligen affärer. Kunskaper sågs i stil med fläskkorvar eller tv-apparater, något som skolan sålde och eleverna köpte.

Det var ytterligare en degradering inte bara av lärarna. Skolans uppgift att vara en ledsagare i en ung människas utveckling sågs inte längre som avgörande. Huvudsaken var något som kallades valfrihet.

Båda reformerna gjordes snart också mer långtgående. De kommunala skolorna lämnades vind för våg. Kommunpolitiker med ringa intresse för utbildning kunde fritt missköta den. Kravet att friskolorna skulle ha en egen pedagogisk profil i stil med montessori eller waldorf släpptes. Det öppnade fältet för skolkoncerner som erbjöd en strömlinjeformad produkt där det överordnade målet var koncernens vinst.

När anarkin bredde ut sig krävdes en motåtgärd. Det blev Skolinspektionen som skulle resa land och rike runt och styra upp det som gått fel. Det blev också allt fler prov och betyg och dokumentationer av allehanda slag.

Det blev NPM (new public management) som i sig innebär ett totalt misstroende mot det mänskliga omdömet och en lika total tilltro till tillyxade siffror.

Nyligen ventilerades en utmärkt avhandling vid Göteborgs universitet. Författaren heter Majsa Allelin och avhandlingen ”Skola för lönsamhet: Om elevers marknadsanpassade villkor och vardag” (Arkiv). Det är både en sociologisk och etnografisk studie, och den bör läsas av många som sysslar med eller intresserar sig för skolan. Författaren ger en stabil teoretisk ram för sin studie, hon går igenom skolans förändring under de senaste årtiondena, och hon redogör för sina fältstudier bland elever vid två skolor i Göteborg, den ena en friskola belägen i centrum och den andra en kommunal skola i en förort.

Redan på första sidan fångar hon sin läsare. Hon berättar att det i hennes grundskola (hon är född 1989) stod ovanför tavlan i NO-salen: ”Vi kan, vi vill, tillsammans!” Fjorton år senare kan hon i en de skolor hon studerat i stället läsa: ”Det finns bara en person som kan ta ansvar för att du lär dig något. Du själv!!!! Vi lärare kan bara hjälpa till.”

Vägen har gått snabbt från ett inkluderande ”vi” till ett isolerat ”du”. Ännu kring millennieskiftet kunde föreställningen om ett gemensamt ansvar dröja kvar. Nu är det upp till var och en att skapa sitt eget härliga människoöde.

I friskolan i centrum går också barn från förorterna. Men de presterar i genomsnitt sämre. De kan göras till åtlöje i klassen.

Eleverna i båda skolorna lär sig att det väsentliga i skolan är prov och betyg. Annat väljer de gärna bort. När förortsskolan ska resa in till centrum och gå en stadsvandring uteblir de flesta eleverna. När Majsa Allelin frågar en av dem som ändå kommit varför får hon svaret att de ”är hundra procent inriktade på prov, resultat på provet, betyget”.

Kort sagt, man lär sig inte för livet utan för betyget.

I år delar friskolekoncernerna ut otaliga miljoner till sina ägare. Kommunerna skär ner skolbudgeten för att inte höja skatten. Man måste spara på allt. Hur ska man på bästa sätt slimma verksamheten? Kanske klarar man sig med färre lärare. Och biblioteken – hur viktiga är biblioteken i dag? Huvudsaken är att NPM fungerar.

På lärarutbildningarna gapar platser tomma. Lärare slutar. Lärare byter skola.

Anne-Marie Körling är inbjuden till grannlandet och skriver därifrån: ”Skolan i Finland förefaller stabil, förutsägbar där lärare får vara lärare i en skola som ligger i barnens närmiljö.”

Finland måste enligt alla svenska borgerliga partier vara ett socialistiskt land, ja rena Nordkorea. Där finns inga friskolor. Där hanteras inte lärare som trasproletariat. Där tar man folkbildningsansvaret på allvar.

Nå, det finns förvisso problem också där.

Men den svenska skolan måste räddas från den nuvarande anarkin. Det här går inte längre.

 

Sven-Eric Liedman är professor emeritus i idé- och lärdomshistoria. Texten har tidigare publicerats på DN Kultur.

3 Comments on “Sven-Eric Liedman: Den svenska skolan fungerar inte

  1. Tack för dittlånga engagemang! Tyvärr saknar de viktiga inledningen tillskolans försämring, något som skedde internt på Bommersvik 23 okt 1982 då de nya skolministern Bengt Göransson meddelade att regeringen inte skulle stödja Lgr 80 och dess krav på demokratisk fostran. Se http://www.skola och samhälle.se från aug. 2014 och rubriken “Skolan och demokratin”. Sedan är det Göran Perssons och Bengt Göranssons nästa misstag när de våren 1991 tog bort kravet att gå i närmaste skola, något Kjell-Olof Feldt beklagade 2012. “Jag vet inte hur vi resonerade” var hans kommentar. Socialdemokraterna kan inte erkänna gjorda misstag!

  2. Tack för denna välskrivna sak. Skriver under på allt. Vill även lägga till att jag som lärare nästan enbart jobbar socialt numera. Detta eftersom föräldrar styr och enskilda elever med behov inte får placeras i grupper, utan ska inkluderas och ska förstöra för alla andra. Undervisning då? Nix, det finns inte någon tid för det när varje incident ska dokumenteras och mailas.

    Byter nog jobb inom kort. Tyvärr.

  3. Utmärkt artikel!
    Men – skälet till ”kommunaliseringen” var nog inte att tillfredsställa kommunerna. Skolan var ju även tidigare kommunal. Finansieringen stod dock staten för. Det som hände var att riktade statsbidrag försvann 1 juli 1991. Och det var själva grejen! Göran Persson ville vältra över kostnaden på kommunerna. Kommunaliseringen av finansieringen av skolan medförde stora olikheter mellan kommunerna och den automatiska ökningen som låg i det gamla systemet försvann!

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS