Sven-Eric Liedman: Vad innebär det att vara kritisk och vad har det med skolan att göra?

”Invandringskritiska partier”. Jag vet inte när ordet först dök upp, men plötsligt fanns det där, i nyhetssändningar, på ledarsidor, i insändarspalter, överallt.

Det var den nya beteckningen på partier som såg frågan om invandringen som politikens a och o. Front national i Frankrike, Jobbik i Ungern, Dansk Folkeparti i Danmark, Sverigedemokraterna här hemma förenades alltså i att de var invandringskritiker.

Beteckningen är grotesk. Partier som utmärks av att de vägleds och ger spridning åt vaga rykten, våldsamma generaliseringar och grova fördomar skulle alltså vara kritiska.

Det är en mycket slapp användning av ordet ”kritisk”. Den som är kritisk är negativ, osagt av vilka skäl.

Men språkbruket har kommit in i de bästa salonger. Erik Helmersson, en ledarskribent på Dagens Nyheter, talade om invandringskritiska partier i ett ledarstick den 2 september 2015. Jag klagade på Twitter och fick genast svar från Helmersson som inte förstod varför jag var så upprörd. Jag berättade då om ordets djupare innebörd, förankrad i en stolt historia. Kant skapade den kritiska filosofin, källkritik och textkritik är några av de viktigaste redskapen i humanistisk forskning, och det råder fullständig enighet om att all vetenskap ska bedrivas i kritisk anda.

Att vara kritisk innebär inte att vara negativ utan att noga pröva grunderna för ett påstående. Kritik är motsatsen till godtrogenhet.

Kritik är därmed också motsatsen till vad de partier som nyhetsmedierna kallar invandringskritiska levererar.

Helmersson svarade att han förstod vad jag menade med tillfogade att han trodde att ”ytterst få gör den kopplingen”.

Det är möjligt att han har rätt. Men det är i så fall dystert. Ordet ”kritisk” är ett viktigt ord i skolans grunddokument. Skolan ska, heter det där, lära eleverna att kritiskt granska fakta och förhållanden och att inse konsekvenserna av olika alternativ och över huvud utveckla deras förmåga till ”kritiskt tänkande”. Inte heller i Lgr 11 har dessa ord offrats i effektivitetens namn.

Borde inte då ett så centralt ord som ”kritisk” också förmedlas till eleverna? Borde det inte vara en uppgift både i skolan och i den offentlighet som etermedierna och tidningarna utgör att använda ordet ”kritisk” på att annat sätt än ordet ”negativ”?

Det är lätt att säga att styrdokumenten lika lite som den stora vetenskapliga och filosofiska traditionen förmår stå emot trycket från vardagsspråket. Hör man inte ständigt människor säga till varandra: ”Du ska inte vara så kritisk!” och då manar till en mindre negativ attityd? Den användningen är inte en sommarsvala. Jag kommer ihåg den ända från min barndom.

Det är frestande att sträcka vapen inför en så massiv användning av ordet. Den mer kvalificerade innebörden av ordet ”kritik” får bli en sak för skolans folk liksom för filosofer och vetenskapsteoretiker?

Nej, det vore oklokt att ge upp så lätt. Redan sammansättningen ”invandringskritisk” ter sig i mina ögon orimlig, av skäl som jag redan angett. Det är inte mycket att bekymra sig över om vardagsspråket rymmer meningar i förbigående som ”hon var kritisk mot hans säckiga byxor” eller ”den nya stadsplanen har fått mycket kritik”. Däremot är det fara å färde om en beteckning som ”invandringskritisk” äter sig in i det vanliga språkbruket. Det är mycket möjligt att både kritiken av stadsplanen och de säckiga byxorna är rimlig och välmotiverad – det vet vi inte och det kan vi lätt underrätta oss om. När det gäller ”invandringskritiska partier” vet vi redan från början att dessa partier arbetar i en anda som är rakt motsatt den stora kritiska traditionen. Ryktesspridning är deras arbetsmetod, de använder sig av våldsamma överdrifter, och de frossar i fördomar om människor som de inte närmare vill lära känna. Det är orimligt att fästa ordet ”kritisk” vid dessa intellektuella och känslomässiga haverier.

Vi vet att mycket av ryktesspridningen liksom av gränslöst hatiska budskap sprids via de sociala medierna som facebook, twitter och så vidare. Sociala medier innehåller mycket annat – de har blivit en avgörande del av vår offentlighet och levererar sannerligen inte bara svavelosande fördomar utan också vettiga åsikter, god information och oförfalskade nyheter. Yngre människor orienterar sig i allt större utsträckning i sin verklighet genom sociala medier.

Inför de sociala mediernas väldiga text- och bildflod blir källkritik och textkritik oumbärliga redskap. Så är det förstås också inför tidningar, radio och tv; men där finns det i normala fall en egen kritisk instans som står som garant för vad som sänds ut. De sociala medierna – liksom för övrigt mycket på internet över huvud – vidarebefordras till världen helt på eget ansvar. Den värnlöst godtrogne löper ständigt risken att sätta tilltro till ogrundade rykten, osakligheter och rena lögner.

Det här är förstås ingen ny insikt. Behovet av en extra dos kritisk distans i hanteringen av internet har betonats många gånger förr. En liten klassiker på området är Göran Leths och Torsten Thuréns Källkritik för Internet som Styrelsen för psykologiskt försvar gav ut redan år 2000. Då var Internet bara en bråkdel så stort som idag, och de sociala medierna befann sig i sin linda. En betydligt nyare skrift är Kristina Alexanderssons Källkritik på Internet från 2012. Den är mycket praktiskt anlagd, med tips på hur man hanterar olika typer av siter och hur man söker sig fram i den digitala snårskogen.

En viktig roll i spridningen av kunskaper om internet och källkritik spelar Skolverket. Här finns allt från Lathund i källkritik på internet (2011) till Handledning i källkritik på internet (2013). Skolverket betonar över huvud i dokument efter dokument hur central kunskapen i källkritik är i skolan.

Det saknas alltså inte redskap för att sprida insikten om vad kritik i kvalificerad mening innebär. Frågan är vilken roll detta spelar i det dagliga skolarbetet. Internet är som alla vet en ytterst central angelägenhet för unga människor idag. Otaliga unga människor (och inte bara så unga) hänger ständigt med näsan över mobiler och paddor. Men hur får en lärare fäste för insikten att allt måste ifrågasättas innan man tar det för givet? Får sådana djupare kunskaper tid nog att sjunka ner när så mycket energi och uppmärksamhet måste ägnas åt prov och betyg?

Kanske är det en fåfäng förhoppning att skolan ska kunna motverka det slappa och orimliga bruket av ordet ”invandringskritisk” och ersätta det med ”invandringsfientlig”? Men en förhoppning är det.

9 Comments on “Sven-Eric Liedman: Vad innebär det att vara kritisk och vad har det med skolan att göra?

  1. Substansen är hög i Sven-Eric Liedmans artikel.

    Inget är sant utan att skärskåda företeelser, fakta och ursprung. Kan tyckas självklart men allt för ofta en bristvara i det informationstäta samhälle vi lever i.

    Så skolans huvuduppgift är att kritiskt tänkande och en ge eleven förmåga att analysera. Inte ens fakta är fakta. Det finns inget som heter rätt eller fel i skolan. Finns flera vägar till kunskap.

    Låt ropen skalla: Mer kritiskt tänkande!!

  2. I klassrummen där jag vandrar runt som resurslärare, ställs allt färre kritiska frågor. Lärare undervisar allt oftare om vad som är rätt och fel när det gäller likvärdighet, jämställdhet, klimathot, cirkulär ekonomi, recycling, energipolitik, invandringspolitik och annat. Jag befarar att Liedman har rätt i sina onda föraningar att begreppet kritisk kan få en ny betydelse. Man får vara kritisk på “rätt sätt”. Då är vi illa ute.

    • Låter som att “finna den enda sanna läran”, Maria. Det är verkligen inte att pröva fakta. Låter nästan som hur man brukar beteckna sekter. Inte allas bra.

      Skolan ska inte vara en megafon för samhällelig och politiska strömningar. Vad som råkar vara politisk korrekt just nu. Elever ska tränas i ifrågasättande. Inte vad som är rätt eller fel ur ett ideologiskt sammanhang.

  3. Liedman är kritisk till att ordet “kritisk” i det svenska språket har kommit att få två skilda betydelser.
    Han är alldeles särskilt irriterad och förbittrad över sammansättningen “invandringskritisk”, som beskrivning på de partier som riktar negativ kritik mot invandringspolitiken.
    Liedman känner sig därför manad att ägna en hel artikel, i det enda syftet att argumentera för att det förhatliga ordet, uteslutande och i alla sammanhang, skall ersättas med “invandringsfientlig”.

    Det är säkert en i vida kretsar välkommen propå.
    En för proffstyckarna behändig stämpel på de partier, vilka till de etablerades förtrytelse blivit ett allt större hot mot makten.
    Att Liedmans kritik över de “invandringskritiska partierna” är exalterat överdriven och generaliserande, och således lider av just de brister, som han tillskriver meningsmotståndarnas argumentation, har han tydligen missat i sin upprördhet.
    För Liedman är det ett axiom, att dessa partier oberoende av land “frossar i fördomar” och är “gränslöst hatiska”.
    När denna klassifikation är postulerad kan han geschwint dra den förment solklara slutsatsen, att de är “invandringsfientliga”.
    Liedmans bevisföringsteknik kanske inte till fullo skall rekommenderas till våra skolelever.

    Helen von Post
    Latinstudent-63
    Fyra decennier som gymnasie- och universitetslärare

    • Hej, Helen. Anar en rätt stor förtrytelse i din kommentar.Du tolkar in ord som inte finns i Liedmans. Jag hoppas du efter fyra decennier som lärare fortfarande kan förmedla en balanserad syn på samhällsfrågor. Tråkigt om du i frustration över “de etablerade” ger eleverna din syn, och inte olika sätt i kritisk belysning.

  4. Ett bra och viktigt påpekande!
    Ordet invandringskritisk blir ett sätt att ‘neutralisera’ det som i grunden är invandrarfientlighet och fobi gentemot de andra. Dvs. göra invandringsfientligheten salongsfähig. Helmersson uppfattar jag såpass blå i sin ideologi att han nog också gör detta litet medvetet, inte bara av ren ‘okunnighet’. Nå, det må vara som det vill med just den saken.
    Värre kanske, är att jag tror att ‘kritisk’ även i skolan och klassrummen alltför ofta kommit att betyda just ‘negativ’ mot något, alltifrån vad läraren säger, läroboken (i den mån den används) till politiker och politik.
    Tror att skolan i huvudsak fallerat här, på samma sätt som när det gäller en rad andra visioner och riktlinjer i läroplanerna. Samtidigt som jag gärna vill försvara till det yttersta det som representeras av läroplanen, får jag ett starkt intryck av att den helt enkelt kräver för mycket. I vad detta i så fall resulterar, i en kontext av negativ debatt-syn på skola och lärare, en stressig vardag och svårhanterade bedömningskriterier /kunskapskrav m.m. vet jag inte, men fruktar att de goda fördämningarna sakta ger efter.

  5. Ja, det som Liedman beskriver är två processer som tyvärr går hand i hand. Invandrarfientliga organisationer/partier normaliseras allt mer, som om de vore en naturlig del av samhälls klimatet. Hur än man tolkar ordet är “kritisk” är ganska mjuk beskrivning av människor som ifrågasätter den demokratiska ordningen i samhället och värja inte sig att använda våld för att nå sitt mål. Det Sades om de röda kommunistisk kineser, om man skrapar på ytan blir de vita inuti. Det gäller samma sak om de så kallade “invandrarkritiska” partierna i Europa och i Sverige. Det räcker att skrapa lite på ytan för att se deras rasistiska innehåll. De gynnas av den pågående normaliseringsprocessen

    Vad gäller skolansuppgift ser vi samtidigt att skolans uppgift förskjuts från de mjuka demokratiska värden, så som lärandet av det kritisk tänkandet, som har varit en signifikant egenskap i den svenska skolan, till en hårda fakta värden som speglas i prov och betygskalan. Därav rätt och fel tänkande som speglas i den polariserande hållningen, antingen eller! Vart försvann svenskheten med lagom (!?).
    Jag tror att den här processen är mycket allvarligare. Frågan är vilka värderingar/ vilka redskap ska överföras till nästa generation? I svar på den här frågan är många av vi, vuxna, inte överens, vilket syns tydlig i kommentarerna ovan. Men, jag är, för min del, väldigt glad för det, eftersom vi kan då vässa varandras argument och utöva kritisk tänkande som Liedman så bra förespråkade i sin artikel.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS