Sven-Eric Liedman: Vad innebär det att vara kritisk och vad har det med skolan att göra?

”Invandringskritiska partier”. Jag vet inte när ordet först dök upp, men plötsligt fanns det där, i nyhetssändningar, på ledarsidor, i insändarspalter, överallt.

Det var den nya beteckningen på partier som såg frågan om invandringen som politikens a och o. Front national i Frankrike, Jobbik i Ungern, Dansk Folkeparti i Danmark, Sverigedemokraterna här hemma förenades alltså i att de var invandringskritiker.

Beteckningen är grotesk. Partier som utmärks av att de vägleds och ger spridning åt vaga rykten, våldsamma generaliseringar och grova fördomar skulle alltså vara kritiska.

Det är en mycket slapp användning av ordet ”kritisk”. Den som är kritisk är negativ, osagt av vilka skäl.

Men språkbruket har kommit in i de bästa salonger. Erik Helmersson, en ledarskribent på Dagens Nyheter, talade om invandringskritiska partier i ett ledarstick den 2 september 2015. Jag klagade på Twitter och fick genast svar från Helmersson som inte förstod varför jag var så upprörd. Jag berättade då om ordets djupare innebörd, förankrad i en stolt historia. Kant skapade den kritiska filosofin, källkritik och textkritik är några av de viktigaste redskapen i humanistisk forskning, och det råder fullständig enighet om att all vetenskap ska bedrivas i kritisk anda.

Att vara kritisk innebär inte att vara negativ utan att noga pröva grunderna för ett påstående. Kritik är motsatsen till godtrogenhet.

Kritik är därmed också motsatsen till vad de partier som nyhetsmedierna kallar invandringskritiska levererar.

Helmersson svarade att han förstod vad jag menade med tillfogade att han trodde att ”ytterst få gör den kopplingen”.

Det är möjligt att han har rätt. Men det är i så fall dystert. Ordet ”kritisk” är ett viktigt ord i skolans grunddokument. Skolan ska, heter det där, lära eleverna att kritiskt granska fakta och förhållanden och att inse konsekvenserna av olika alternativ och över huvud utveckla deras förmåga till ”kritiskt tänkande”. Inte heller i Lgr 11 har dessa ord offrats i effektivitetens namn.

Borde inte då ett så centralt ord som ”kritisk” också förmedlas till eleverna? Borde det inte vara en uppgift både i skolan och i den offentlighet som etermedierna och tidningarna utgör att använda ordet ”kritisk” på att annat sätt än ordet ”negativ”?

Det är lätt att säga att styrdokumenten lika lite som den stora vetenskapliga och filosofiska traditionen förmår stå emot trycket från vardagsspråket. Hör man inte ständigt människor säga till varandra: ”Du ska inte vara så kritisk!” och då manar till en mindre negativ attityd? Den användningen är inte en sommarsvala. Jag kommer ihåg den ända från min barndom.

Det är frestande att sträcka vapen inför en så massiv användning av ordet. Den mer kvalificerade innebörden av ordet ”kritik” får bli en sak för skolans folk liksom för filosofer och vetenskapsteoretiker?

Nej, det vore oklokt att ge upp så lätt. Redan sammansättningen ”invandringskritisk” ter sig i mina ögon orimlig, av skäl som jag redan angett. Det är inte mycket att bekymra sig över om vardagsspråket rymmer meningar i förbigående som ”hon var kritisk mot hans säckiga byxor” eller ”den nya stadsplanen har fått mycket kritik”. Däremot är det fara å färde om en beteckning som ”invandringskritisk” äter sig in i det vanliga språkbruket. Det är mycket möjligt att både kritiken av stadsplanen och de säckiga byxorna är rimlig och välmotiverad – det vet vi inte och det kan vi lätt underrätta oss om. När det gäller ”invandringskritiska partier” vet vi redan från början att dessa partier arbetar i en anda som är rakt motsatt den stora kritiska traditionen. Ryktesspridning är deras arbetsmetod, de använder sig av våldsamma överdrifter, och de frossar i fördomar om människor som de inte närmare vill lära känna. Det är orimligt att fästa ordet ”kritisk” vid dessa intellektuella och känslomässiga haverier.

Vi vet att mycket av ryktesspridningen liksom av gränslöst hatiska budskap sprids via de sociala medierna som facebook, twitter och så vidare. Sociala medier innehåller mycket annat – de har blivit en avgörande del av vår offentlighet och levererar sannerligen inte bara svavelosande fördomar utan också vettiga åsikter, god information och oförfalskade nyheter. Yngre människor orienterar sig i allt större utsträckning i sin verklighet genom sociala medier.

Inför de sociala mediernas väldiga text- och bildflod blir källkritik och textkritik oumbärliga redskap. Så är det förstås också inför tidningar, radio och tv; men där finns det i normala fall en egen kritisk instans som står som garant för vad som sänds ut. De sociala medierna – liksom för övrigt mycket på internet över huvud – vidarebefordras till världen helt på eget ansvar. Den värnlöst godtrogne löper ständigt risken att sätta tilltro till ogrundade rykten, osakligheter och rena lögner.

Det här är förstås ingen ny insikt. Behovet av en extra dos kritisk distans i hanteringen av internet har betonats många gånger förr. En liten klassiker på området är Göran Leths och Torsten Thuréns Källkritik för Internet som Styrelsen för psykologiskt försvar gav ut redan år 2000. Då var Internet bara en bråkdel så stort som idag, och de sociala medierna befann sig i sin linda. En betydligt nyare skrift är Kristina Alexanderssons Källkritik på Internet från 2012. Den är mycket praktiskt anlagd, med tips på hur man hanterar olika typer av siter och hur man söker sig fram i den digitala snårskogen.

En viktig roll i spridningen av kunskaper om internet och källkritik spelar Skolverket. Här finns allt från Lathund i källkritik på internet (2011) till Handledning i källkritik på internet (2013). Skolverket betonar över huvud i dokument efter dokument hur central kunskapen i källkritik är i skolan.

Det saknas alltså inte redskap för att sprida insikten om vad kritik i kvalificerad mening innebär. Frågan är vilken roll detta spelar i det dagliga skolarbetet. Internet är som alla vet en ytterst central angelägenhet för unga människor idag. Otaliga unga människor (och inte bara så unga) hänger ständigt med näsan över mobiler och paddor. Men hur får en lärare fäste för insikten att allt måste ifrågasättas innan man tar det för givet? Får sådana djupare kunskaper tid nog att sjunka ner när så mycket energi och uppmärksamhet måste ägnas åt prov och betyg?

Kanske är det en fåfäng förhoppning att skolan ska kunna motverka det slappa och orimliga bruket av ordet ”invandringskritisk” och ersätta det med ”invandringsfientlig”? Men en förhoppning är det.