Sven-Eric Liedman: Zaremba och kunskapen

Förra sommaren när jag var i Hamburg läste jag den stora lokala tidningen Die Welt. Särskilt fäste jag mig vid en ledare som handlade om skolans elände i Hansestaden. Ingenstans utanför Tyskland satte man kunskapen i andra hand och det sociala samspelet i första, hette det.

I slutet av februari var Anders Borg i Göteborg. Enligt ett referat i Göteborgs-Posten ”drog [han] ner kvällens längsta applåd genom att hylla traditionell katederundervisning”. Dagens skola ”med någon typ av gruppdynamik” är åt skogen. Sverige är ensamt om denna metod. ”Alla andra håller fortfarande fast vid idén att läraren berättar vad man ska kunna. Sedan sätter läraren ihop prov för att kontrollera vad man lärt sig. Därefter sätts det ett betyg på det.”

Föreställningen att det egna landets skola är unik i sin slapphet är internationell. I land efter land talas det om behov av uppryckning och skärpta krav. I USA proklamerades redan år 2001 det stolta nationella målet No Child Left Behind (”Nickelby”). Varför skulle östasiaterna lyckas så mycket bättre än amerikanerna? In med skärpta krav, strikta prov och koncentration på ”the three Rs”, reading, writing, arithmetic.

Maciej Zaremba försöker i slutet av sin långa artikelserie här i DN (14 april) göra troligt att det typiskt svenska misslyckandet med skolan har sin rot i den sociala ingenjörskonsten. Han frikänner därmed den flumvänster som Jan Björklund utsett till syndabock. Det onda har enligt Zaremba djupare rötter än så. Det är i skapandet av välfärdsstaten som fostran sätts före kunskap. Synen på skolan blir teknokratisk. Fostran och kunskap flyter ihop. John Deweys pedagogiska tänkande blir ledstjärna.

Det är svårt att här följa tankegången. Om något utmärkte den teknokratiska synen på samhället var det den knivskarpa åtskillnaden mellan teoretiska påståenden och värderingar. Husfilosofen hette Axel Hägerström.

John Dewey, amerikanen, som Zaremba särskilt framhåller som inspiratör, hörde till ett motsatt filosofiskt läger. Hans inflytande på svensk pedagogik blev ganska stort men det är missvisande att framhålla honom som den ende inspiratören till den breda internationella rörelse som kallas progressivismen eller reformpedagogiken. Anfäderna till rörelsen är många: en tjeck, Comenius, två schweizare, Rousseau och Pestalozzi, en rad tyskar med Fröbel i spetsen – och så förstås Dewey.

Den progressiva pedagogiken, som spelade stor roll i många länder – Tyskland, USA, Storbritannien, de nordiska länderna – hade som ledstjärna att undervisningen måste utgå från barnets erfarenheter. Därför kritiserades den traditionella, överlastade läroplanen. Kunskapen skulle inte framstå som något artfrämmande för den unga människan utan hon skulle naturligt växa in i den. Grupparbete och projekt blev särskilt rekommenderade undervisningsmetoder.

Mot reformpedagogiken stod hela tiden förmedlingspedagogiken. Det är den som nu åter behärskar svensk skolpolitik och som i Zaremba har en vältalig förespråkare. Enligt den finns det en uppsättning fasta, objektiva och grundläggande kunskaper som läraren har att överbringa till sina elever. Läraren är alltså först och sist en förmedlare av säkert vetande, och eleverna är mottagare som i förhör och prov får visa att de lärt sig sin läxa.

Motsättningen mellan förmedlare och progressiva ter sig idag helt ofruktbar. Kunskapen är inte något som naturligt växer fram hos ett barn. Redan att läsa och skriva är, sett till människans utveckling, onaturliga verksamheter; om vår art är 200 000 år gammal, så är skrivkonsten knappt 6 000. Barnets erfarenhet är avgörande, men denna erfarenhet måste få möta en främmande värld, bokstävernas, ordens och formlernas.

Förmedlingspedagogiken är å andra sidan besynnerligt tanklös. Kunskapen framstår som en fast repertoar, ett bibliotek eller kanske en databank. Inte en enda levande människa får plats där.

Hur vilseledande motsättningen är framgår av det begreppspar som länge styrt skolpolitiken. Tidigare hette det fostran och kunskaper. I den nya skollagen, som träder i kraft den 1 juli i år, heter det kunskaper och värden. Ordningen är omkastad, förr stod fostran först, nu är kunskaperna i högsätet. Nyss var det så kallade fostransuppdraget viktigast, nu är det förmedlingen av kunskaper.

I båda fallen bottnar distinktionen i ett grunt och ytligt kunskapsbegrepp. Zaremba återger med gillande den gamle franske sociologen Émile Durkheims uttalande att det är viktigt att skilja mellan förnuft och moral. Om det därmed menas att det är viktigt att skilja mellan påståenden som ”solen är rund” och ”Jesus var en god människa” är det förstås riktigt. Men vad Zaremba säger betyder här av allt att döma något mer: moral har inte med kunskap att göra. Det är åtminstone innebörden av den nya skollagens ”kunskaper och värden”. Värden är en sak: det är allt det där fina med demokrati och frihet och tolerans. Kunskaper är något annat.

Det är en förvriden tanke. För att ta ett aktuellt exempel: kärnkraften. Kärnkraftsverken förutsätter en mängd imponerande kunskaper i fysik och teknologi. Men dessa kunskaper ger inte argument i den diskussion som nu åter tagit fart om kärnkraftens framtid. Där är det överväganden av annat slag som blir viktiga. Vilka risker kan vi utsätta oss själva och våra efterkommande för? Vad har vi för alternativ? I den kraftmätningen blandas beräkningar av sannolikheten för olyckor med etiska argument. På motsvarande sätt är det egentligen alltid när vi ska fatta beslut, individuellt eller kollektivt.

I dagens konjunktur finns en skräck för det i djupare mening diskutabla. En allt svårare farsot är försöken att finna exakta mått för det som inte kan mätas. Det kallas ofta kvalitetssäkring och tar en orimlig tid också i skolans värld, från förskola till forskarutbildning. Kommunerna ansätter lärare och skolledare med allt fler krav på redovisningar av allehanda slag. Staten är inte sämre. För den gäller det framför allt att på decimalen ange elevernas kunskaper.

Vi kan förvisso inte vara utan kontroller av olika slag, och betyg kommer alltid att finnas (åtminstone som ett preliminärt sållningsinstrument). Men en av de avgörande mänskliga kunskaperna är förmågan att argumentera för och emot olika ståndpunkter. Det visste sofisterna, det visste Platon och Aristoteles. Det bör förbli en insikt inte minst i en modern demokrati.

Ibland tycks Zaremba tala mot sitt eget bättre vetande. I en tidigare artikel där han tar upp Minervaskolan i Umeå (DN 10 april) hyllar han liksom Borg och Björklund katederundervisningen. Men den vanliga innebörden av det ordet är att läraren från sin upphöjda position föreskriver för eleverna vad de ska kunna. Nu återger Zaremba i stället en levande diskussionen om var litteraturen kommer ifrån där eleverna släpps fria. Här är det alltså inte fråga om att svälja ett pensum, här gäller det ett aktivt kunskapssökande.

Nästa exempel som Zaremba ger från Umeå är mångtydigare. Eleverna får arbeta med blindkartor och visar sig skickliga i att pricka in rätt länder på rätt plaster. Det är bra; men den intressanta frågan är hur de kommit fram till sitt vetande.

Det finns ett berömt pedagogiskt experiment som utfördes av amerikanen Jerome Bruner redan 1950. En skolklass fick utgå från en vanlig karta där vattendrag, städer och järnvägar var utmärkta. En annan klass fick en karta där bara floder och åar, sjöar och vissa naturfyndigheter var markerade. Medan den första klassen skulle memorera vad de sett, fick eleverna i den andra själva rita in var de trodde att städer och industrier skulle ligga. Deras försök gav upphov till en livlig diskussion om geografins sammanhang.

Det visade sig att den andra klassen fick både bättre kunskaper och större intresse för geografi.

Den stora skiljelinjen i kunskapsideal går mellan dem som ser inlärningen som ett passivt övertagande och dem som sätter aktiviteten främst. I det första fallet blir målet att svara på lärarens frågor, i det andra att med lärarens goda ledning och uppmuntran kunna ställa de vettiga frågorna själv.

Här ser man vilken nackdel det är för Zaremba att – liksom Björklund – rakt av avfärda pedagogerna. Argumentet att pedagogerna inte publicerar tillräckligt många artiklar i engelskspråkiga tidskrifter är klent; det kan tvärtom ha sina poänger att skriva om svensk skolverklighet (också) på svenska. Det nya sättet att värdera forskare efter antal artiklar och citat är själlöst och dumt; en fransk antropolog, Françoise Benhamou, anmärker träffande att enligt den räkningen skulle Claude Lévi-Strauss enormt inflytelserika Tristes tropiques vara mindre värd än minsta artikel publicerad i Journal of Anthropology.

Men pedagogerna får försvara sig själva. Om Zaremba nu är så allergisk mot svensk utbildningsforskning, borde han söka sig till den internationella i stället. Då skulle han snabbt få klart för sig att den svenska utvecklingen inte alls är unik. Han skulle också inse att den kampanj som han själv ingår i är spridd över världen.

En god föreställning om utvecklingen i USA skulle ha få genom Alden LeGrand Richards och Pamela Hallams artikel ”Making ourselves irrelevant: educational philosophy in the United States”, publicerad i Rassegna di pedagogia (2010). Den upplyser oss om att politikernas skräck för försämrade skolresultat går tillbaka åtminstone till 50-talet (Sputnik!) och sedan får ny kraft under både Reagan och Clinton. 2001 års stora satsning, No Child Left Behind, har samma bakgrund. Goda skolor ska belönas med mer pengar, dåliga, som inte uppnått ”Annual yearly progress”, straffas med färre. Det gäller att få eleverna att göra goda provresultat, enkelt jämförbara med alla andra provresultat. Men lärarnas egen ställning är alltmer beklagansvärd. Den har försämrats under lång tid, och nu lever de under tilltagande stress. Låt mig citera några rader från LeGrand Richards och Hallams artikel:

”Om det fanns en medveten strävan att undergräva en yrkeskategoris ställning, är det svårt att föreställa sig en mer effektiv strategi än den som praktiseras i amerikansk utbildning. Börja med att inte betala lärarna löner jämförbara med andra gruppers med motsvarande utbildning. Förnedra professionen i massiva propagandakampanjer (utan större omsorg om verkliga fakta). Tillmät dem som kritiserar utbildningen större trovärdighet än dem som stödjer den. Gör det tid efter annan svårare att kvalificera sig för yrket genom höjda inträdeskrav. Ta slutligen bort professionens autonomi.”

Det låter inte som en beskrivning av en för oss exotisk skolmiljö. I bilden känner man igen åtskilligt av det som Zaremba rapporterar om från sina utflykter i svenska kommuner. Annat som han inte kommenterar känner vi igen från andra beskrivningar.

Det oroande är att LeGrand Richards och Hallam gör sina iakttagelser åtskilliga år efter det att No Child Left Behind börjat praktiseras i USA. Nu är motsvarande reformer på väg att förverkligas i Sverige. Kommer de att förbättra situationen?

Fan tro’t.

Zaremba har pekat på många problem med den svenska skolan. Men genom sin ytliga syn på kunskapen och sina felaktiga föreställningar om den svenska utvecklingens särart drar han ohållbara slutsatser.

(Artikeln har tidigare publicerats i Dagens Nyheter 27.4.2011)

12 Comments on “Sven-Eric Liedman: Zaremba och kunskapen

  1. Tack Sven-Eric för din artikel, Zarembas artikelserie följd av Per T Ohlsson i Sydsvenskan i helgen har nästan tagit musten ur mig och många andra. Vilket lyft att få ta del av din bildning och ditt klokskap till morgontét igår!!!
    Kerstin
    fd chef FoU malmö-utbildning (tidigare Resurscentrum för mångfaldens skola)

  2. En korrekt iakttagelse av Liedman, förstås. Zaremba som delaktig i en ideologisk kampanj, inte en kampanj som syftar till att förbättra skolan. Det brukar se ut så när DN:s idelogiska grovarbetare sänds ut på fältet för att sprida sin bittra moral.

  3. Jag säger då det! Sven-Eric Liedman debattinlägg är ett välformulerat och välkommet inslag i en diskussion som verkar ha kantrat betänkligt. Förenklade beskrivningar kan måhända gå hem och dra ner applåder, men lösningarna är nog mycket mer komplexa än de som verkar vara gångbara i vår tid tid.

  4. Tyvärr är en av mina mest trista erfarenheter, mest men inte enbart från Danmark, att det är hela truppen av medelunga mest maend som har disputerat hos mig och andra, som sitter på alla dessa poster där man administrerar skiten, och inte rör ett finger, aldrig saetter sin post på spel för att gå motströms.
    När det gäller Zaremba blev jag mkt besviken och upprört. För det är så uppenbart att han tar ofta fel, förstår inte vad det handlar om, skall bevise en eller annan av de många politico-ideologiska teser som verserar total lösriven från verkligheten. Sanningen är att de ekonomiska makter externt och internt steg för steg skapar en skola för deras framtida arbetsmarknad, och att lärarna grovt utnyttjas , och tyvärr ofta älskar sitt ok. För några månader sen skulle jag presenterar en kritik av PISA som styrningsmedel, för en peer bedömmer på ett redaktionsmöte, en originell framgångsmåde, han var professor i statskunskap. Han förklarade att min kritik var helt fel och artikeln oacceptabel, för folkeskolan hade stort behov av att få sig en omgång och PISA var ett fin instrument som empirisk belägg för det. När jag frågade hur han visste allt detta svarade han att det kunde han se på de elever han fick på universitetet som inte ens kunde stava. Redaktionen vägrade artikeln. Under tiden håller i Danmark PISAS statistiska metoder att avslöjas som odugliga; tyvärr borde man inte bara kritisera deras statistik, men att de inte mäter vad barnen har lärt sig, men vad experter menar de borde ha lärt sig , oavsett vad som hände på skolan. Ouf.

  5. Pingback: Dewey och tankar om mål! | Anne-Marie Körling

  6. Som vanligt är det en fröjd att läsa vad Sven-Eric Liedman skriver. Jag rekommenderar er att också ta del av innehållet i boken “Hets” av Liedman.
    Sven-Göran Ohlsson

  7. DET GODA SAMARBETET.

    Sven-Erik Skriver: “Den stora skiljelinjen i kunskapsideal går mellan dem som ser inlärningen som ett passivt övertagande och dem som sätter aktiviteten främst.” (Slut citat)

    Elever skall fostras för livet. De skall ges förmåga att lära själva, att organisera, samarbeta och att på olika sätt vara aktiva. Så visst – utbildningen skall aktivera eleven. Men, men men …

    Det går inte att sätta små barn att utbilda sig själva. Att lära elever arbeta aktivt men målinriktat måste tränas in. Aktivitet i skolan måste leda framåt – all utbildning skall ju vara målstyrd. Katedern symboliserar styrd inlärning. För små barn tror jag att det är vad de klarar av, men undan för undan organiseras samarbete där elever blir medarbetare som hjälper sig själva och läraren.

    INTE ANTINGEN ELLER – MEN BÅDE OCH! Utbildningen blir mer aktiverande som elever växer till.

    För mig är utbildning kopplat till samarbete. Jag måste träna elever att bli funktionella ingenjörer som går in på en arbetsplats och direkt klarar sitt jobb och dessutom bygger upp ett samarbete som ökar trivsel och effektivitet. Att arbeta samman o ställa upp för varandra det är grunden för god utbildning!

  8. Jag ska inte säga med hänvisning till Maremba att jag nu grät ymnigt när jag läste artikeln av Liedman, men nästan. Det beror inte bara på att efter Maremba så gråter man nästan över vilket genmäle som helst, utan naturligtvis på att Liedman har både nivå och poäng. Att en del av tendenserna inte bara är svenska (och med det socialdemokratiska), att Maremba inte är påläst på den pedagogiska filosofin. Värst är inte hans brist på pålästhet utan att han vällustigt vill peta runt i det som han anser vara sår i den socialdemokratiska välfärdskroppen, och att han gör sin resa runt Sverige på ett infamt sätt. Men det är som med Rorschach-testen, man ser vad man är böjd att se, och många (utanför skolans värld) ser uppenbarligen vad Maremba ser. Det är ett problem. Skolan har varit något av en stängd värld – på sitt sätt – och nu kommer en form av politisk-medial revansch. Vilken del har (vi) skolföreträdare i detta?

    Vad jag saknade i Liedmans artikel (som ju inte kan innehålla allt förstås) är frågan om framtiden och vilka behov i samhälle och arbetsliv vi ser, kopplat till skolan. Hur kan alla dessa lösningar för skolan som idag presenteras, välla fram ur ett 50talsideal? Alltså; hur kan gårdagens skola vara svaret på framtidens behov? Håller idén att om barnen bara lär sig de traditionella grunderna, läsa-skriva-räkna så fixar sig resten? Finns det idag inga idéer om framtiden över huvud taget?

  9. Mats, Den sorg du känner delas av många. Vad värre är att läraren i klassrummet knappast vill, vågar och kan öppna klassrumsdörren för delaktighet och möten trots att det är av vikt och en nödvändighet efter allt det som skrivits och sagts. Det är bra och viktigt att skolan diskuteras men då måste diskussionen inkludera lärarens profession och inte nedvärdera den. Det som nu äger rum är att läraren blir ett objekt för andras åsikter och tankar, inte ett viktigt och respekterat subjekt med egen talan och rösträtt. Detta kan förstås klandras lärarna, detta med lärarnas tystnad, men kan också få sin förklaring i att lärarens röst inte når igenom eller erkänns värde och som bärare av kunskap om det som diskuteras.

  10. …..Jag har antligen last Marciej Zarembas artikelserie om integrationen. Annu en fordel med tidningar pa natet artiklarna aker inte ut med pappersinsamlingen utan man kan lasa intressanta grejer som skrevs for en manad sedan. Parallellt laser jag New York Times stora serie – A series about the newest immigrants and their impact on American institutions aven det mycket lasvart.

  11. Tack för så efterlängtade och kloka tankar SvenErik!

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »