Sverker Lindblad: Okunnig och ansvarslös skolpolitisk valdebatt
Debatten om skolan är ensidig eftersom viktiga frågor om kunskap, skola och samhälle faller utanför agendan liksom konsekvensanalyser av den tidigare förda skolpolitiken. Sverker Lindblad har svårt att se att det som diskuteras i valrörelsen leder till ”en skola i världsklass”. (red)
I den partipolitiska debatten inför valet ligger fokus på skolresultat och kontroll av elever och lärare. Förslag om betyg, redovisningsskyldighet och lärarlegitimation kombinerat med talet om att skapa en svensk skola i världsklass. I stort är debatten bekymmersam i sin ensidighet, eftersom viktiga frågor om kunskap, skola och samhälle faller utanför agendan liksom konsekvensanalyser av den tidigare förda skolpolitiken.
Vid början av 1990-talet initierades en rad radikala skolpolitiska beslut. Det svenska skolväsendet avreglerades och decentraliserades och antalet fristående skolor ökade. Införandet av skolpeng i kombination med ökad valfrihet skulle ge föräldrar, barn och ungdomar större möjlighet att välja de skolor som passade dem. Ökad flexibilitet och konkurrens skulle ge skolorna möjligheter att utvecklas. Informationssystem skapades för att öka kvaliteten i beslutsfattandet. Dessa förändringar genomfördes med förhoppningar om ett innovativt och effektivt skolväsende som skulle göra Sverige framgångrikt i den internationella konkurrensen.
Enda vägens politik
Liknande beslut genomfördes i många länder och har studerats i olika undersökningar. Jag väljer för enkelhetens skull ett par som jag själv hållit i. I en studie byggd på analyser av utbildningspolitiska dokument och på intervjuer med ledande politiker i tio länder erhölls en bild av argumenten för de beslut som fattades. En av slutsatserna var att omstruktureringen sågs som nödvändig av skolpolitikerna i dessa länder, givet det ekonomiska läget och den växande globala konkurrensen. Varken i Sverige eller i andra länder såg beslutsfattarna några alternativ till vad som måste göras.
I en påföljande studie med fokus på lärares yrkesverksamhet kunde vi se hur europeiska länder har rört sig åt samma håll med likartade åtgärdspaket under de senaste decennierna. Viktigt att notera är att för lärarna i dessa länder var det arbetet med elever och föräldrar som var betydelsefullt. Omstruktureringens åtgärder sågs ha ringa inflytande på denna komplexa verksamhet där såväl skolresultat som lärarstatus skapas. (Goodson & Lindblad: Professional Knowledge and Educational Restructuring: European Perspectives. Rotterdam: i tryck.)
Sammantaget menar jag att dessa internationella undersökningar visar på en fatalism inom skolpolitiken (det finns inga alternativ) parat med en begränsad insikt i kärnverksamhetens villkor i skolans värld.
Hur gick det i Sverige med omstruktureringen av skolväsendet? Om vi håller oss till de mått som omhuldats i den skolpolitiska debatten – kunskapsmätningar och kostnader – har utfallet inte blivit särskilt lyckat:
* Kostnaderna har ökat per elev i grundskola och gymnasieskola (t ex SCB UF 12 SM 0901).
* Från att ha varit framgångsrikt i början av 1990-talet har det svenska skolväsendet gått kräftgång, enligt internationella kunskapsmätningar.
* Skillnaderna mellan elever och skolor har ökat, vilket tyder på en ökad segregering i utbildningssamhället.
Dessa resultat kan till vissa delar förklaras av själva omstruktureringen. Decentralisering och avreglering bidrog till ökade skillnader mellan kommunerna, medan samspelet mellan boendesegregering och skolval verkar leda till ökande skillnader mellan skolor, mätt med provresultat och betyg. Det finns informationsunderlag och analyser av detta, se till exempel Skolverkets Vad påverkar resultaten i svensk grundskola?, där flera pedagogikforskare bidragit med betydelsefulla studier. Men sådana analyser har anmärkningsvärt nog ignorerats under lång tid av dem som har det politiska ansvaret.
Under de senaste 15 åren har den skolpolitiska debatten mer och mer kommit att handla om redovisning och kontroll av individer. Det finns föga av diskussioner av skolarbetets möjligheter och meningsfullhet i dagens samhälle. Tidigare politiska åtgärder (till exempel avreglering och marknadisering) är inte föremål för större eftertanke. Det nya utbildningslandskap, vilket växer fram med exempelvis övernationella organisationer och multinationella utbildningsföretag som viktiga aktörer, diskuteras inte. Och därmed inte heller viktiga aspekter av skolpolitikens möjligheter och begränsningar i en förändrad värld.
Obetänksamhet och ignorans
Sammantaget har jag svårt att se att de utbildningspolitiska åtgärder som dominerar dagens diskussioner skulle kunna leda till en skola i världsklass. Valdebatten kännetecknas snarast av obetänksamhet och ignorans. Det behövs genomgripande analyser av de frågor som ett utbildningssystem måste hantera – exempelvis rörande kunskapsbehov och skolarbetets organisering och meningsfullhet. Eftertänksamma prövningar av alternativa möjligheter krävs i stället för obetänksam handlingskraft vid skapandet av en skola för framtiden!
(Sverker Lindblad är professor i pedagogik vid Göteborgs universitet och president European Educational Research Association 1998-2001. Artikeln har tidigare varit publicerad i GP))
Tack Sverker att du tar till orda! Skönt att läsa dina eftertänksamma ord. Det är drygt tjugofem år sedan vi träffades på pedagogen i Uppsala och fick tillfälle att föra pedagogiska samtal. Instämmer helt i dina slutsatser att skoldebatten inte för skolan vidare, något jag hörde Henning Johansson, då professor i Luleå, även konstaterade när det gällde den pedagogiska forskningenpå för femton år sedan vid en konferens i Västervik. Istället för att utveckla en gemensam skola för alla det har stället blivit en urvalsskola. En viktig anledning för att ”styra” skolan de senaste tjugo åren har varit i huvudsak enbart kommunala ekonomiska intressen. En stor hjälp i en sådan process är det sätt skolan utvärderats, nämligen kvantitativa analyser med hjälp främst av prov och betyg. Kvalitet har enbart uttryckts med hjälp av den s.k. lärartätheten. Den forskning som synts mest och påverkat de politiska beslutsfattarna från vänster till höger har dessutom varit av positivistisk art alltsedan starten av grundskolan på 1960-talet. Den positiva påverkan av skolans pedagogik som samordningen med förskolan var avsedd att bli har fått motsatt verkan. Grundskolans elevsyn har trängt ner i förskoleåldrarna. Men vad du och övriga kritiska forskare för att styra över forskningen åt det håll du anser kan föra skolan vidare istället för den ”obetänksamhet och ignorans” som känneteckna dagens valdebatt! Var finns elevperspektivet på lärandet och det sätt som verksamheten organiseras?
Nils Westberg
Tack för intressant läsning. Det monotona trummandet av av en ensidig debatt om en skola i världsklass blir i längden uttråkande. Mitt perspektiv i detta inlägg tar sin utgångspunktt i hur IT/IKT blivit den teknik som skall förändra och förbättra skolans undervisning – utbildningen skulle få ett annat arbetssätt. Läraren har blivit en mentor, ”tutor eller varför inte handledare” (som man skrev i utbildningsdepartementet, Ds 1996/97 – Om IT som en förändringskraft i skolans utveckling).
Man frågar sig dock om denna annorlunda läraroll, som är en konsekvens av datortekniken, där lärare sitter med elev efter elev, ger ett bättre resultat. Det kan tyckas att peer-utbildning skall vara mera på elevens villkor, men i ett klassrum finns ofta andra sociala spelregler som påverkar både läraren och eleven. Jag håller absolut med Sverker om behovet av en bättre analys av skolarbetets organisering. Det verkar som om lärarna får ”klä skott” för bristerna i skolan.
Problemet med detta annorlunda arbetssätt kanske ligger i organisation och maktstrukturer i klassrummet. Tekniker har kommit och gått (samma sak då TV och radio kom) med stora löften om ett annorlunda arbetssätt i skolan där elever arbetar mera individuellt, men vad är det som säger att detta frigörande arbetssätt är ett bra sätt för den organisation som skolan idag uppvisar?
Kan det vara så att man under en allt för lång tid försökt fylla gamla skinnsäckar med vin? Vinet sipprar ut till allas bestörtning. Det är ju prima vara. Vad är felet? Skall man göra vinet mera trögflytande eller skall man lappa säckarna? Det tog en lång tid innan man tog tag i saken på allvar. Det var någon som viskade ”börja om med nya säckar av nytt skinn”.
Pingback: Svensk överklass bär sin obildning som ett smycke? « reflektioner och speglingar II…
TACK Sverker! En gång i tiden var jag på god väg att forska med idéförslag från dig på peddan i Uppsala.. En gedigen uppsättning av variabler i utskriftsformat från en databas som jag granskade men fann att det var inte så jag ville titta på skolan. Nytt vin i nya läglar som Lennart Rolandsson skriver. Jag har nu tittat hur skolan bemött och stöttat de barn som senare blev fullfjädrade skolkare i nian.Om detta finns det mycket att säga, men visst är det viktigt att titta på såväl organisation som skolmiljö utöver det övriga.
Hälsningar
Anne-Sofie