Sverker Sörlin: Bildningsskolan ger en gemensam berättelse om världen

Skolan är idag söndersliten och har förlorat sin bildande och sammanhållande funktion. Den måste återerövra samhällspositionen som ett ställe där gemensamma berättelser om vad det innebär att leva tillsammans i världen skapas och ger sammanhållning. Sverker Sörlin skriver att det är hög tid att återupprätta sambandet mellan kunskapsinnehållet och idén om varför vi lär oss tillsammans i en och samma skola (red).

Världen står inför ett stort klimathot och vi står inför många andra stora utmaningar, sammanfattade i FN:s sjutton hållbarhetsmål. Kunskap är nödvändig för att möta dem framgångsrikt. Därför behövs en sammanhållen, engagerande och betydelsefull bildningsskola. Skolan idag är inte en bildningsskola. Den är söndertrasad och segregerad. Den var tidigare sammanhållen, rättvis och effektiv. Det som slitit den isär är många krafter, bland dem det tidiga 1990-talets två stora reformer; kommunaliseringen och friskolereformen, två slarvigt genomförda och illa tänkta reformer, en från vänster, en från höger. Bildning hade inget inflytande i dessa reformprojekt.

Reformprogrammen för skolan har haft många komponenter, men deras kunskapsbegrepp har genomgående varit ensidigt och betonat kärnämnen och grundläggande färdigheter: att läsa och räkna, svenska och matematik. Mycket lite fantasi och reformkraft har ägnats åt att tala om hur kunskap kan engagera och hur den kan betyda något.

Bildande och engagerande innehåll har ett positivt samband med lärande. Vi vet från omfattande forskning att lärarens roll i klassrummet är central. Det är lärarens egen kunskap som är grunden för att hen ska kunna fungera som auktoritet, förebild och pedagog. Forskning pekar också på att inslagen av självständigt lärande blivit för stora och tillämpats urskillningslöst, med Sverige som ett av de varnande exemplen. Slutsatserna av dessa iakttagelser är att större närvaro av aktiva, kunniga och välutbildade lärare är avgörande för ett aktivt och effektivt lärande.

I detta ligger stora möjligheter för skolan att stärka sin roll som bildningsinstitution, genom att satsa på lärarna. Hur kan då lärarna främja en skola för bildning? Nyckeln menar jag ligger i att förena ett kunskapsinnehåll med ett lärande för livet. Den välutbildade och erfarna läraren kännetecknas av ett organiskt kunnande och en naturlig auktoritet. Det är en lyssnande, flexibel, berättande lärare, med bred beläsenhet och med en djup förankring i ett omfattande kunskapsstoff. Just berättandet är viktigt. Även här finns forskningsstöd. Berättande är en form av framställning som understödjer minnet och som fungerar särskilt väl i de grupper som av olika skäl har svårt att lära på egen hand eller att föra abstrakta resonemang.

Den normförskjutning som behöver ske i skolan är att premiera det lärande som, bildar sammanhang och mening. Detta var den gamla, fostrande och fosterländska skolan bättre på. Dess stora styrka var att skapa berättelser, en del av dem myter, om Sveriges historia, om de meningsbärande konflikterna och gestalterna, de avgörande dragen i samhället. Detta underbyggdes med moraliskt fostrande tankar om vad som var ett värdefullt liv och hur man fann sin plats i samhället. På detta sätt kunde generationer av medborgare samlas kring en uppsättning av välkända kunskaper och mementon, milstolpar i nationens kollektiva minne, kungar, hjältar, högtidsdagar, provinser, näringar, bergens höjd och sjöarnas djup.

Det kan låta egendomligt att höra sådana lovord om ett kunskapsinnehåll som nu är föråldrat och som i många stycken var alldeles felaktigt. Myter är naturligtvis inte heller något vi vill se i skolan. Men styrkan hos denna äldre tradition har att göra med dess trots allt bildande funktion. Det var en undervisning som var integrerad och syftade till att ge alla unga en gemensam förståelse. Den utgick från att det centrala kunskapsstoffet bara kan bli allas egendom om det lärs ut på ett medryckande sätt som ger stöd för minnet och låter den naturliga mänskliga förmågan att läsa det som ger sammanhang och mening också styra pedagogiken.

Det är hög tid att återupprätta sambandet mellan kunskapsinnehållet och en idé om varför vi lär oss tillsammans i en och samma skola. På samma sätt som den gamla berättelsen effektivt förmedlade sjöarnas djup och bergens höjd kan en ny berättelse förmedla den bildning som ger underlag för en ny världsbild. En meningsbärande berättelse som i vår tid handlar om världens kris och fortbestånd, samt hur vi ska kunna leva tillsammans på en planet som dignar under mänsklighetens tryck.

Denna jordiska berättelse är vår tids fosterländska myt, med den skillnaden att den inte är en myt utan en sann berättelse om vårt jordiska predikament. Vilken är vårt lands plats i denna berättelse? Min stad, min plats, min hembygd? De lärare som behövs för att förmedla kunskapen behöver först och främst vara ägare av djupa kunskaper i sina ämnen. Men de måste också ha tillgång till kunskap om de stora berättelserna.

Vi bör föreställa oss skolan som en bildningsskola. En sådan vilar på ny, erkänd kunskap, men det är mer än bara en kunskapsskola. Det är en skola som är början på ett liv i lärande, där lärandet är en del av samhällsbyggandet, lika mycket som en del av den personliga utvecklingen.

Sverker Sörlin är idéhistoriker och författare

Artikeln baseras på ett utdrag från Sverker Sörlins bok ’Till bildningens försvar’ (Natur & Kultur, 2019) som bearbetats i samråd med författaren. Boken tar upp bildningsbegreppet ur ett brett perspektiv, bland annat i förhållande till svensk skola och dess undervisning och utdraget berör på många sätt den bildningsdebatt som återkommande förs på S.O.S.