Thom Axelsson: Vem hör egentligen hemma i särskolan?

I media har flera fall uppmärksammats där elever anses ha blivit felaktigt placerade i särskolan. Det senaste exemplet rör Vellinge kommun i Skåne. Diskussionen är inte ny. Vem ska placeras i särskolan? På vilka grunder? Vem ska bestämma? Detta är frågor som följt skolan under hela 1900-talet.

Tvärsäkra uttalanden om enskilda elevers begåvning och förmåga hörs ofta i samband med särskoleplaceringar. Det vore klädsamt, menar Thom Axelsson, om denna tvärsäkerhet vore något mer dämpad. Det är lärorikt att gå tillbaka och se hur skolan i olika tider har hanterat frågor som rör detta område. Debatten om särskolan bör sättas in i ett historiskt sammanhang. (red)

När skolan sorterar elever i olika klasser efter begåvning och förmåga väcker detta som regel starka känslor. Under senare år har en rad braskande tidningsrubriker berättat om elever som menar sig ha blivit felaktigt placerade i särskolan. Ett särskilt exempel i detta sammanhang tycks Vellinge kommun utgöra. Och i dagarna fastslog Malmö tingsrätt att två pojkar från Vellinge under fem års tid felaktigt placerats i särskolan. Kommunen kommer nu – förutom alla rättegångskostnader – att få betala skadestånd till pojkarna.

Historien fick sin offentlighet under våren 2008 då SVT:s Uppdrag granskning presenterade ett reportage om den svenska särskolan. Reportaget rönte stor uppmärksamhet och fick en omfattande uppföljning i media. I programmet intervjuades flera elever som menade sig ha blivit felaktigt placerade i särskolan. I Vellinge, där man hittade flera sådana fall, var ett tungt vägande skäl till placeringen att dessa elever ansågs ha en IQ som låg under 70. När samma elever sedan kom till gymnasieskolan fick de en ny prövning, i vilken konstaterades att de alls inte hörde hemma i särskolan. Ett par av de intervjuade eleverna i programmet menade att särskolan hade hindrat dem från att få en fullvärdig utbildning och därmed stängt vägen till flertalet utbildningar och yrken. De ansåg att särskolan förstört deras liv och bestämde sig alltså för att stämma kommunen. Efter domen i Malmö tingsrätt är nu sannolikt fler stämningar att vänta.

Vad alla inblandande tycks vara ense om – allt från de psykologer, läkare, lärare, speciallärare, föräldrar till kommunala och juridiska tjänstemän – är att det faktiskt går att avgöra vem som verkligen hör hemma i särskolan, bara detta görs på rätt sätt. Men vad ovanstående exempel framför allt visar är vådan av att kategorisera människor.

Diskussionen om vem som ska placeras i särskolan, på vilka grunder och vem som ska bestämma, är inte ny utan är något som följt skolan under hela 1900-talet. Debatten om särskolan bör därför sättas in i ett historiskt sammanhang. Det är inte här möjligt att göra en omfattande genomgång av det svenska utbildningssystemets förändring under 1900-talet, men några korta nedslag kan göras.

Under det tidiga 1900-talet var det inte längre börd eller ekonomisk förmåga som skulle avgöra vilken utbildning som eleverna skulle få ta del av. Den svenska skolan började allt mer präglas av meritokratiska idel där begåvning och anlag var det som skulle avgöra graden av utbildning. Efter många och långa diskussioner genomfördes en skolreform 1927, som gjorde det möjligt för alla att läsa vidare efter fyra eller sex år i folkskolan. Nu var tanken att vem som helst skulle kunna bli vad som helst, åtminstone i teorin, i praktiken hände inte mycket. Skolan fortsatte i all väsentligt att vara uppdelad efter kön och social klass.

Samtidigt florerade diskussioner om vilka som var tärande respektive närande i samhället. Vissa grupper, som de lågt begåvade, befarades bli en börda för nationen, medan de högt begåvade förväntades leda nationen mot ett ökat välstånd. Mot den bakgrunden sågs det som allt viktigare att tidigt få rätt elev till rätt klass. En välkommen hjälp i detta sorteringsarbete kom intelligenstestet att bli under den första halvan av 1900-talet. Med hjälp av intelligenstestet skapades olika begåvningskategorier och klasser i folkskolan där dessa kategorier kunde brukas.

De – med dåtiden språkbruk – sinnesslöa, skulle helst inte gå i den ordinarie skolan alls, utan om möjligt placeras på anstalt. År 1944 kom också en lag som gjorde det möjligt att mot föräldrarnas vilja ta barnen och placera dem på anstalt. De sinnesslöa barnen förmodades ha en IQ under 70. Dessa kunde sen delas upp i två underkategorier: idioten, med en IQ under 40, sågs som helt obildbar, medan den imbecille, som förmodades ha en IQ någonstans mellan 40–70, sågs som delvis bildbar. De elever som hade mellan 70–80 i IQ, kunde gå kvar på skolan, men borde då placeras i så kallad hjälpklass. I de större städerna inrättades också svag-, extra- eller b-klasser för de elever som hade en IQ mellan 80–90. För de övriga eleverna var det normalklass som gällde.

Det fanns även några få försök med elitklasser, till exempel i Göteborg under slutet av 1920-talet och ett par decennier framåt. Där försökte man med en så kallad linjeindelning i inte mindre än fem olika nivågrupperingar från A till E, skapade enligt en tänkt normalkurva. Försöket blev, enligt de inblandade, inte så lyckat eftersom skillnaderna var för små. Av allt att döma tycks det ha blivit ett administrativt monster. Elitklasser blev aldrig någon stor sak i Sverige, det förefaller inte heller ha varit särskilt politiskt korrekt; särskilda klasser för de sämre begåvade – ja, för de bättre begåvade – nej. Under den tidigare delen av 1900-talet var elitklasser också till stora delar onödigt, skolsystemet hade redan strukturer som ordnade denna uppdelning.

När sen principbeslut om den nioåriga grundskolan togs 1950, (den började införas 1962), var det politiska klimatet annorlunda. Efter andra världskriget kom skolans demokratiska uppdrag att betonas, det var nu viktigt att alla elever, oavsett bakgrund, möttes i en och samma skola. En annan viktig aspekt var en förskjutning i vetenskapen, biologiska förklaringar kom att ersätts av mer miljöbetonade. Det blev då allt svårare att dela in skolan i klasser efter begåvning och ovan nämnda klasser kom i stället att ersättas med läsklasser, hälsoklasser, friluftsklasser, skolmognadsklasser osv. Vad gäller de som ansågs särskilt duktiga fanns det olika nivågrupperingar i språk och matematik, och det fanns särskilda klasser för dem som ansågs bra på musik eller idrott.

Trots införandet av den nioåriga grundskolan är det noterbart att 40 procent av alla elever under början av 1970-talet kom i kontakt med någon form av specialundervisning.  Men under decenniet skedde emellertid en tydlig kursändring i detta avseende. Viktiga i denna förändring var Olof Palme och SIA-utredningen. Nu skulle en skola för alla innebära att alla så långt det var möjligt också gick i samma klass. Så blev också fallet fram till början av 1990-talet, då återigen placeringarna i särskolan började öka. Och under den senaste tjugoårsperioden har det i det skett en fördubbling av särskoleplaceringarna.

Under 2010 granskade Skolinspektionen ett 30-tal slumpvis utvalda kommuner och deras mottagande av elever i särskolan. Skolinspektionen pekade på flera brister i såväl handläggning som utredning. I rapporten underströks att vårdnadshavare måste ge sitt medgivande till placering i särskolan och att det måste genomföras kontinuerliga prövningar. Vidare menade Skolinspektionen att det ofta brast i de medicinska, psykologiska och sociala bedömningarna. Detta för oss tillbaka till en av de slumpvis utvalda kommunerna: Vellinge. En omständighet som väckte särskild hetta där var att intelligensmätningar tycks ha varit av avgörande betydelse för elevernas placering. Pojkarna, som senare stämde kommunen, påstods ha en IQ under 70, vilket därmed en gång för alla avgjorde att de hörde hemma i särskolan eftersom ingen omprövning gjordes.

Det är problematiskt när dessa kategorier – inte sällan med biologiskt determinerande undertoner – ses som ovedersägliga och omöjliga att diskutera. Det medför – vilket historien visat fler gånger – att dessa intelligenstest oavsett utformning tenderar att gå från beskrivande diagnoser till determinerande prognoser. Något som helt tycks ha försvunnit i dagens debatt om placeringar i särskolan är att dessa kategorier och gränsdragningar är något som skapas i ett socialt sammanhang. De borde därmed vara möjliga att ifrågasätta, förhandla och förändra.

Jag vet inte om det är lämpligt eller ej att dela upp eleverna i olika klasser efter förmåga, men oavsett vilket så vore det klädsamt att inte göra alltför tvärsäkra uttalande om de förment säkra gränserna. Det vore också önskvärt att de som gör dessa bedömningar tar ansvar för det och inte bara hänvisar till ett anonymt test, en teknik eller teknologi, av det ena eller andra slaget. Flera exempel från historien visar också på det vanskliga med användandet av IQ-test och jag trodde att det mesta av denna testning dog ut i efterkrigstidens Sverige. Nu vet jag bättre.

(Thom Axelsson är universitetslektor vid Lärarutbildningen på Malmö högskola)

Referenser:

Areschoug, Judith (2000) Det sinnesslöa skolbarnet: undervisning, tvång och medborgarskap 1925-1954

Axelsson, Thom (2006) ”Den ”övernormala”: Kampen om begåvningsklasser 1910–1950”, i Judith Linds (red.) Normalitetens förhandling och förvandling: En antologi om barn, skola och föräldraskap

Axelsson, Thom (2007) Rätt elev i rätt klass: Skola, begåvning och styrning 1910-1950

Marklund, Sixten (1980) Från reform till reform: Skolsverige 1950-1975 , 1 Reformbeslut

Marklund, Sixten (1985) Från reform till reform: Skolsverige 1950-1975 , 4 Differentieringsfrågan, Stockholm: Liber; Axelsson (2007).

Skolinspektionen (2011) ”Särskolan: Granskning av handläggning och utredning inför beslut om mottagande”, Regeringsuppdrag 31 januari 2011. Diarienummer 2010:2593

Skolans arbetsmiljö: Betänkande från utredning om skolans inre arbete, SOU 1974:53