Thomas Barow: “Anpassad grundskola”: Bara ett nytt namn ändrar ingenting

Nyligen har Utredningen om elevers möjligheter att nå kunskapskraven (SOU 2021:11) i sitt slutbetänkande  bland annat förslagit att ändra termerna: ”utvecklingsstörning” ska heta ”intellektuell funktionsnedsättning” och skolformen ska ändra namn från ”grundsärskola” till ”anpassad grundskola”. Att byta namn, men inte konceptet är dock en eufemism, skriver Thomas Barow, docent i pedagogik vid Göteborgs universitet.

Diskussionen kring terminologin som används i utbildningen för elever som bedöms att inte passa in i folkskolans respektive grundskolans norm- och prestationssystem är lika gammalt som denna speciella skolform själv. Redan 1903 uttryckte Thorborg Rappe, under sent 1800-tal föreståndare vid en ”sinnesslöskola” i Stockholm och en av pionjärerna inom området:

”Att jag använder benämningen idiot, hvilket ord tyvärr, genom det hånfulla sätt hvarpå det begagnas i allmänt tal så väl som i pressen, fått en sorglig och nedsättande betydelse, må förlåtas mig då ännu ingen svensk benämning på denna sjukdom fått fullt gällande kraft, såsom upptaget i språkbruket. Under någon tid begagnades i skriftspråket ordet ’andesvag’ hvilket dock såsom icke fullt svenskt utdömts, och jag tror mig blifva bäst förstådd af den allmänhet […] genom att använda den öfver hela verlden kända benämningen: idiot (kursivering och fetstil i original).

Bortsett från att språket verkar ålderdomligt, uttryckts en viktig poäng i Rappes citat. Begreppen förändras, för det första termen i sig, för det andra ordets innehåll. Rappe hade förstått att begreppet ”idiot” hade blivit stigmatiserande, men höll ändå fast i det. Möjligen hade hon klart för sig att även nyare termer så småningom innebär problem. Bara 13 år senare, 1916, skrev Signe Lagerwall, en pionjär som Rappe:

”För dem, som ej äro inne i arbetet bland de sinnesslöa, är benämningen sinnesslöa liktydig med idiot. Vi, som stå i arbetet, ha för länge sedan lagt bort benämningen idiot. Den benämningen får för övrigt numera egentligen ej förekomma […] Hur illa ljuder t. ex. ej ordet sinnesslö i deras [elevers] öron för att ej tala om ‚idiot‘! Hur plågades de ej, då vår skola var i Stockholm och barnen på gatan så obarmhärtigt ropade idiot efter dem. Ofta kommo de hem bedrövade och frågade: ‚Fröken, är jag idiot?‘ Eller: ‚Vad menas med sinnesslö?‘“.

Denna typ av ifrågasättande fortsätter. Bara några år senare, 1920, formulerade Johan Ambrosius, ordförande i allmänna svenska föreningen för vården om sinnesslöa och fallandesjuka en ”humanitetsfråga”:

‘Varför kallar de oss idioter? Varför kallar de anstalten idiothem?’ […] Det är smärtsamt att läsa sådana uttryck av sårad känsla. […] Men jag tror, att vi behöver gå ett steg längre. Benämningarna ’sinnesslö’ och ’sinnesslöanstalt’ äro ej mycket bättre.” Samtidigt klagade Ambrosius över ”sinnesslömärket. Det stämmer ned deras mod och är till hinder för deras försök att ta sig fram i livet.“

Listan med problemupplevelser gällande terminologin kan redovisas under alla efterföljande decennier och med alla begrepp som närmare försöker beskriva en elevgrupp som har som enda gemensamma nämnare att de uppenbarligen upplevs som annorlunda, och att de inte passar in i folkskolans – eller från 1962 grundskolans – normer och kunskapskrav. Försöken att definiera elever för en speciell skola har kännetecknats under de senaste drygt 150 år genom att poängtera det avvikande. Inte för någon annan elevgrupp har det funnits så många beteckningar: idiot, sinnesslö, psykiskt efterbliven, psykiskt utvecklingsstörd, förståndshandikappad och så vidare – listan skulle kunna göras längre. Ordet ”utvecklingsstörning”, som nu ska bytas ut mot ”intellektuell funktionsnedsättning”, var under 1960-talet ett mycket progressivt begrepp.

Visserligen finns det idag goda argument för att använda formuleringen ”intellektuell funktionsnedsättning”, i synnerhet anpassningen till den internationella terminologin där ”intellectual disability” dominerar. Samtidigt finns även med det förslagna begreppet problem. Innebär uttrycket inte en viss högdragenhet? Vem får kategorisera vem att ha en ”intellektuell funktionsnedsättning”? Hur man än vrider och vänder: Det är alltid en kategorisering som ges av andra, sällan av de avsedda personerna själva.

Och vad innebär termen överhuvudtaget? – Ligger i ordet ”intellektuell funktionsnedsättning” inte en överskattad värdesättning av kognitiva förmågor, en fokusering på ett visst karakteristika, som dock bara utgör en del av alla mänskliga förmågor? Hur ser det ut med orddelen ”nedsättning”? Nedsatt i relation till vadå? Även här existerar normerande föreställningar som uttrycker hur en människa ska vara. Begreppet ”intellektuell funktionsnedsättning” kommer som så många andra så småningom ifrågasättas och bytas ut igen, om kanske 20-30 år.

Ytterligare ett förslag i utredningen gäller skolformsbeteckningarna: ”grundsärskola” ska ändras till ”anpassad grundskola”. På ett liknande sätt förslås ”anpassad gymnasieskola” istället för ”gymnasiesärskolan”. Den kommunala vuxenutbildningen ska istället för ”särskild utbildning” heta ”anpassad utbildning” på grund- respektive gymnasial nivå.

Att anpassa undervisningen efter elevens förutsättningar och behov bör vara en självklarhet i alla skolor. Inte minst kräver skollagen att ”utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov.” Begrepp som ”anpassad studiegång” och ”extra anpassningar” finns redan nu som viktiga innehåll i skollagen, dock inom ramen för grundskolan. Utöver den möjliga förvirringen som kan uppstå med ytterligare en ”anpassning” i form av en särskild skola kan mer grundläggande frågas hur grundskolan ska ses ut. Ska den inte vara anpassad?

Den förslagna ändringen från ”grundsärskola” till ”anpassad grundskola” är en eufemism så länge det grundläggande konceptet bakom denna tankestil inte vidareutvecklas. Problemet kvarstår att ”den anpassade grundskolan” innebär ett negativt särskiljande av vissa barn: de som inte kan, eller mer exakt: de som förväntas att inte kunna.

Det finns intressanta ansatser i utredningen också, till exempel flexiblare timplaner, men av politiska skäl låg en djupgående förändring inte i utredningens uppdrag: den kan bara realiseras när grundskolan finns till för alla barn. Det skulle innebära en mycket större reformprocess: anpassa grundskolan! Det är även under 2020-talet den stora utmaningen – och inte minst en fråga om delaktighet och demokrati.

Thomas Barow disputerade i specialpedagogik vid Humboldt-Universität zu Berlin. Han är docent i pedagogik vid Göteborgs universitet, Institutionen för pedagogik och specialpedagogik.

 

Källor

Ambrosius, J., enligt Förhandlingarna vid Åttonde Allmänna Svenska Mötet För Vården om de Sinnesslöa i Sundvall, Boda, Furuhagen den 10-12 juni 1920 (1921), s. 103-104.

Barow, T. (2009). Kein Platz im Volksheim? Die „Schwachsinnigen­fürsorge“ in Schweden 1916–1945. Bad Heilbrunn: Klinkhardt. https://www.pedocs.de/volltexte/2009/1987/pdf/P15568_Barow_D_A.pdf

Lagerwall, S., enligt Uppfostringsarbetet vid Slagsta skola för sinnesslöa barn (1916). Svensk läraretidning, 35, 501-502; 521-522.

Skollag 2010:800. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/skollag-2010800_sfs-2010-800

SOU 2021:11. Bättre möjligheter för elever att nå kunskapskraven – aktivt stöd- och elevhälsoarbete samt stärkt utbildning för elever med intellektuell funktionsnedsättning. Slutbetänkande av utredningen om elevers möjligheter att nå kunskapskraven. Stockholm

Rappe, T. (1903). Några råd och anvisningar vid sinnesslöa barns (idioters) vård, uppfostran och undervisning. Stockholm: K.L. Beckmans boktryckeri.

4 Comments on “Thomas Barow: “Anpassad grundskola”: Bara ett nytt namn ändrar ingenting

  1. Termen och diagnosen Intellektuell funktionsnedsättning finns i DSM-5, det mycket använda disgnossystemet för psykiatriska svårigheter vi kan drabbas av eller vara disponerade för.
    Ordet “nedsättning” avser aldrig människan, vars värde aldrig kan sättas ner, utan avser just den funktion i vårt fungerande, som man för stunden fokuserar på hos en given människa.
    Funktionsnivån hos oss kan alltid höjas på olika sätt, som i kommunikationsförmåga, i adl eller praktiska färdigheter av olika slag.
    Att byta namn på en företeelse kan ofta vara ett ypperligt sätt att förflytta vårt ofta oflexibla tänkande kring denna företeelse. Det innebär oftast inte en samtidig förlust av sanna aspekter kring företeelsen ifråga, men skulle kunna innebära det naturligtvis. Men att kalla grundsärskola för anpassad grundskola tror jag kommer funka utmärkt.
    Vi har redan mycket anpassningar i grundskola och i den anpassade grundskolan, men det ska nog gå att hålla isär begreppen.

    Franck Siljestrand
    Psykolog

  2. Termen “anpassad grundskola” implicerar att grundskolan inte är anpassad, men utbildningsministern var visst nöjd med förslaget. Termen funktionsnedsättning har sin motsvarighet i engelskans disablity. Denna har till skillnad från den svenska termen använts under lång tid. Tidigare användes funktionshinder och före det handikapp i Sverige. I internationella texter som ges ut i flerspråkiga versioner används på tyska Behinderung och på franska handicap för funktionsnedsättning/disablity. Det tycks som om svenska politiker har en förkärlek för eufemismer. Genom att förändra språket så förändrar vi också verkligheten, är tanken.

    • “Tidigare användes funktionshinder och före det handikapp i Sverige.” skriver Arne Engström.
      Lite kul är det att vid den senaste förbundsstämman i ABF kom ett krav/önskemål att byta ut ordet “funktionsvariation” mot ordet “funktionshinder” i ABFs inkluderingspolicy. Kravet kom från funktionshinderrörelsen!

  3. Utmärkt idé att reformera grundskolan istället – DET skulle utmana vårt oflexibla tänkande. Namnbyte förändrar inget på sikt. Elevgruppen fortsätter vara särskild, utpekade, något avvikande från en snäv norm.
    “Nedsättning” är negativt värdeladdat. Önskar mig ett värdeneutralt begrepp. IF är krångligt att säga och svårt att förstå. Behoven skiljer sig mycket mellan individer med samma diagnos. Vad talar för att elever med IF lär sig mest och har störst chans att nå sin fulla potential i grupp med andra som också har IF?

Lämna ett svar till Arne Engström Avbryt svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Hanna Sjögren
Malin Tväråna

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »