Skola och SamhälleTillsätt en skolkommission för skolans verkliga utmaningar!
Frustrationen och besvikelsen bland alla de som hoppats på att den rödgröna regeringen skulle kunna innebära en annorlunda skolpolitik växer. Många frågar sig vad vitsen var med att rösta fram en ny regering som driver björklundsk skolpolitik. Frågan om vad den rödgröna regeringen vill med skolan blir allt mer påträngande. Är det principen om blocköverskridande överenskommelser som stoppar utvecklingen eller kan det vara så att den rödgröna regeringen egentligen inte lyckats formulera någon alternativ skolpolitik?
Efter en tid av tystnad deklarerar nu utbildningsministern att man ska fokusera på de verkliga utmaningarna. Utmärkt! Tre områden pekas ut: tidigt stöd (främst genom resurser som gör att klasstorleken på lågstadiet ska minska), öka attraktiviteten i läraryrket (genom att minska lärarnas administrativa börda, minska antal nationella prov och höja lärarnas löner) samt att öka jämlikheten i skolsystemet genom att satsa på de mest utsatta skolorna.
Skolans verkliga utmaningar handlar om den växande segregeringen, den ökande ojämlikheten mellan skolor, de sjunkande kunskapsnivåerna och att det saknas såväl utbildade som blivande lärare. Om det tycks de flesta vara överens och de satsningar som ministern aviserar riktar sig just mot dessa områden. Frågan är om de aviserade satsningarna räcker eller om det ens är meningsfullt att föra till nya resurser utan att göra något åt det system som genererar problemen.
För att komma tillrätta med utmaningarna krävs en ordentlig analys av problemen. Det måste också inbegripa en analys av hur det nuvarande skolsystemet bidrar till problemen. Om strävan efter blocköverskridande överenskommelser förutsätter att man ställer sig bakom föreställningen om att de reformer som genomförts på skolans område varit odelat bra lär det inte bli några verkliga förändringar.
En analys av problemen förutsätter att också de genomförda reformerna granskas. Den sammantagna effekten av 1990-talets reformer har av flera pekats ut som orsaken till dagens situation. Därefter har målstyrningen alltmer övergått till resultatstyrning med växande yttre kontroll tillsammans med en försvagning av lärarprofessionens utrymme. Trots hävdandet av motsatsen är risken att lärarutbildningsreformen, legitimationsreformen och karriärtjänstereformen bidragit till att ytterligare försvaga lärarprofessionen.
Även om det finns en kritik mot hur dessa prov urholkar den nationella skolpolitiken (en kritik som vi delar) går det inte att bortse från hur resultaten på samma prov har sjunkit för varje gång. Det går därför inte heller att bortse ifrån ett möjligt samband mellan det skolsystem vi har idag och dessa sjunkande resultat (liksom de växande klyftorna).
Om en rödgrön regering vill åstadkomma något annat än att fortsätta på den inslagna vägen måste den våga granska det skolsystem som skapats de senaste decennierna. I namn av en kunskapsskola håller vi på att få en bildningsfientlig skola där kunskapen eroderar. Det gör kanske inte så mycket för de resursstarka elever som valt att umgås med varandra i särskilda skolor som för de elever som blir kvar i skolor som dränerats på sina mest motiverade elever. Men på sikt blir alla förlorare när samhället dras isär och bildnings- och kunskapsnivån sjunker.
Det är inte försvarbart att låta systemet som sådant vara orört om det behöver förändras. Samtidigt är det viktigt att inte rusa iväg med nya ogenomtänkta reformer. Därför förefaller idén med en skolkommission för att se över hela systemet (som Gustav Fridolin före valet talade om att tillsätta) som en rimlig och klok väg för att få fram genomtänkta förslag. Det behövs en ordentlig genomlysning av skolsystemets alla delar. Alternativet är att lappa och laga och måla över sprickorna i grunden. Ett exempel är viljan att minska lärarnas administrativa börda utan en analys av vad som skapar den.
En skolkommission som genomlyser skolsystemet i förhållande till de växande klyftorna, de sjunkande skolresultaten och läraryrkets betingelser måste granska det s.k. fria skolvalet och skolpengen. Den måste också ta sig an frågan hur det går att skapa en bättre balans mellan byråkratisk, professionell och marknadsmässig styrning liksom vilka förutsättningar som måste finnas för att professionen ska kunna ta ansvar för verksamheten och skolans inre utveckling. Flera av de reformer som genomförts och som bidragit till den uppkomna situationen skulle behöva ses över och justeras.
Poängen med en skolkommission är inte att skissa på nya skolreformer utan att svara mot behovet av analys och eftertanke inför den fortsatta utvecklingen. Det är också viktigt att det är en oberoende kommission med fria direktiv att just analysera problemen förutsättningslöst och ur forskningsperspektiv. Skolans framtid är alldeles för värdefull och viktig för att reduceras till att bli en bricka, en bland flera, i det politiska spelet. En skolkommission skulle dessutom kunna öppna för ett annat slags samtal om skolan än det snäva kund- och resultatinriktade samtal vi har idag. Skolans roll i och för samhället liksom skolans betydelse för demokratin har inte diskuterats i samband med alla de reformer som genomförts sedan 1990-talet. Det är hög tid att frågor om hur skolan kan bli en del av samhällsbygget, motverka polarisering och stärka demokratin kommer upp på dagordningen.
Idag är det många som hävdar att skolan behöver lugn och ro och att därför allt som genomförts ska få ligga orört. Det kan låta sympatiskt och som något som gynnar såväl lärare som elever. Men i så fall bör det inte finnas aspekter av systemet som genererar de problem som måste lösas. Dessvärre finns forskning som tyder på just detta. En regering som säger sig vilja använda forskning som grund för politiska åtgärder borde ta hänsyn till det – och gärna använda forskning som hjälp för att genomlysa problemen. Det kan en skolkommission bidra till att initiera.
Mikael Alexandersson, professor i pedagogik och rektor Högskolan i Halmstad
Ingegerd Akselsson Le Douaron, gruppledare för MP i Stockholms Utbildningsnämnd
Maria Bergom Larsson, kulturskribent, Stockholm
Ingrid Carlgren, professor i pedagogik, Stockholms universitet
Solweig Eklund, redaktör ForskUL, f.d. vice ordförande, Lärarförbundet.
Tomas Englund, professor em. i pedagogik, Örebro universitet
Inger Eriksson, professor i pedagogik, Stockholms universitet
Per-Olof Erixon, professor i pedagogiskt arbete, Umeå universitet
Bengt Olsson, professor em. i musikpedagogik
Olle Holmberg, redaktör Skolaochsamhalle.se och f.d. rektor för lärarutbildningen i Malmö
Patrik Johansson, Gymnasielärare historia och engelska
Birgitta Johansson- Hidén, rektorsutbildare, Karlstad universitet.
Roger Johansson, professor i utbildningsvetenskap
Caroline Liberg, professor i utbildningsvetenskap, Uppsala universitet
Sven-Eric Liedman, professor em., idéhistoria, Göteborgs universitet
Håkan Larsson, professor i idrott, inriktning utbildningsvetenskap
Inger Lindberg, professor i tvåspråkighet, Stockholms universitet
Sverker Lindblad, professor i pedagogik, Göteborgs universitet
Ulf.P. Lundgren, professor em. Uppsala universitet
Joakim Magnusson, grundskollärare 4-9, Göteborg
Andreas Redfors, professor i fysik, Högskolan i Kristiandstad
Ulla Runesson, professor i pedagogik, Högskolan för lärande och kommunikation, Jönköping
Marja Sandin-Wester, rektor, grundskolan, Stockholm
Sten Svensson, redaktör för Skolaochsamhalle.se och f.d. chefredaktör Lärarnas tidning
Roger Säljö, professor i pedagogisk psykologi, Göteborgs universitet
Jan Thavenius, professor em. i litteraturvetenskap, Lunds universitet
Anja Thorsten, grundskollärare, (1-7, sv-SO)
Malin Tväråna, gymnasielärare i samhällskunskap och svenska
Anders Thörne, rektor grundskolan, Hagfors
Amelie Wahlström, rektor grundskolan, Vålberg
Per-Olof Wickman, professor i didaktik, Stockholms universitet
(Denna artikel var för ett par dagar sedan publicerad i Svenska Dagbladet)
22 Comments on “Tillsätt en skolkommission för skolans verkliga utmaningar!”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Olle Holmberg.
Varför alla dessa kommissioner som ingenting uträttar? Kan du leta upp något produktivt som dessa uträttat? Hur fungerar Granskningsnämnden för TV:s program? Vad förväntar du dig att Skolforskningsinstitutet ska uträtta? Vad sysslar Digitaliseringskommissionen med?
I listan över de som undertecknat denna artikel finns en person som åtar sig att på femton veckor lära barn att det finns decimaltal mellan 0,97 och 0,98. En stor bedrift, eller hur?
Jag hoppas att realister med erfarenhet av skolan i Sverige går in och skriver kommentarer till denna
artikel från Svenska Dagbladet.
Olle Holmberg.
Har vi inte redan en skolkommission? Per Thullberg fick som uppdrag att utreda och vi fick Skolforskningsinstitutet. Vad ska det uträtta? Vetenskapsrådet är en sorts kommission.
Vilka personer sitter där? Vi har en Granskningsnämnd som ska granska det som sänds i TV.
Hur agerar den ?
Ok – men en sannings”kommission” måste bestå av icke-besudlade och icke-inblandade i den period som ska belysas och då får nog forskare och professorer hålla sig undan då de också ska belysas. Det är inte helt utan anledning Hans Bergström kan göra sitt “kollektiva påhopp” på en hel sektor!
Att Hans Bergström själv gapade som värst då svenska elevers resultat var som bäst tar bort hans trovärdighet och tilltron till docenttiteln! Även att Inger Enkvist putsar sina fjädrar med professorstiteln i bakgrunden och helt förvirrat gör en felaktig resummé om att det var “bättre förr” sänker all trovärdighet i all “skolforskning” och även “metaforskning” om forskare som forskar om forskare.
Vem eller vilka ska tvätta byken? Karl Marx dog 1883 och Nietzsche blev vansinnig cirka 1890 då man kan säga han knäckts av “Etablissemangets” undanglidanden och tysnad!! Jag pratar inte bara om “PIE” ytan om hela skiten!
“In the End, we will remember not the words of our enemies, but the silence of our friends.” Martin Luther King.
Nu får Washington Post gå in och försvara Margot Wallström! Alla “svenskar” pratar om hur “otaktisk” hon var! Hon sa det förbjudna – sanningen!
Vad jag vet så lever väl Inga-Britt Ahlenius och Hans Blix!
Det blev panik hos kulturmaffian då Alice Bah skulle ta in några hobos till intervjuer!
Jag väljer att se “undertecknarna” som en namnlista på de som ska undersökas först! I så fall är det en hedervärd handling! Även att en del lärarutbildningar ska läggas ner och antalet professorer och disputerade ska “decimeras” tio varv! Det blir inte noll kvar!
Micael Dahlén, Handelshögskolans kunskapsfilosof, trodde att han var helt nybildad efter två halveringstider! 7 år och nya fräscha kroppsdelar – inklusive hjärnan! Synd att han hade fel! Tyvärr är det nog så att 120% är kvar.
Det kan tyckas vara “bra” att så många olika typer av “forskare” är insyltade i skolan men det är just det som är problemet!
Skolan blev en tragedi och är nu en fars.
Jag vet inte om en kommission är den rätta lösningen (det kan det mycket väl vara) men jag vill till fullo instämma i artikelförfattarens och undertecknarnas problembeskrivning. Jag kan utifrån mina två perspektiv, det som verksam på klassrumsgolvet och det som socialdemokratisk gräsrotsaktivist, bekräfta att den skolpolitiska diskussion (eller vad man nu ska kalla den) som pågår inom mitt eget parti är både andefattig och bitvis lågpannad. Kanske en kommission med oemotsägligt kunniga personer skulle vara en väg att luckra upp motståndet mot meningsfulla samtal. Inom andra partier misstänker jag att läget är detsamma. Folkpartiet är väl förlorat för årtionden framöver, men var gömmer sig alla förnuftiga centerpartistiska kommunpolitiker? Vill moderaterna verkligen vara passagerare på Folkpartiets skolpolitiska Titanic?
Någon slags okunskap eller brist på insikt verkar råda i det pedagogiska etablissemanget. Om de tror att den rödgröna regeringen har skolinitiativet behövs en snabbkurs i statsvetenskap. Med 38 procent av mandaten i riksdagen är det utbildningsutskottet som styr svensk skolpolitik. För att Fridolin & Co ska få igenom förslag till förändringar är de tvingade till kohandel med Alliansen.
Detta gjordes t ex med överenskommelsen om betygen i år 4. Så det är en önskedröm som speglas i detta debattinlägg.
För övrigt läs detta:
http://pluraword.blogspot.se/2015/03/pedagogisk-syn-skaver.html
Jag har slutat hoppas på politikerna och tror inte att de med en ny skolkommission, som arbetar utifrån uttunnade och redan kompromissade politiska direktiv, skulle kunna åstadkomma någon större förändring av skolans utveckling.
För ett år sedan, då Björklund tillsatt sitt skolvetenskapliga råd, skrev jag till S.O.S:s redaktionskommitté ungefär följande:
Under ett antal år har jag väntat på en samlad aktion (”tredje uppdraget”) från forskare och andra som borde reagera kraftigt mot den utveckling som sker i skolpolitiken, men jag har väntat förgäves. För några år sedan tog Mats Ekholm, Hans-Åke Scherp och Bengt Andersson initiativ till ett upprop på nätet. Det var i alla fall ett försök och många tusen skrev under uppropet, men vad jag kan förstå föll det snart i glömska utan att ha gjort något avtryck.
Jag tycker det behövs ett “alternativt” utbildningsvetenskapligt råd som kan skriva ”Skolmanifestet -15” (eller något i den stilen), med Charta 77 som förebild. En ”civil” programförklaring som kunde bli en protest mot den skolpolitik som under de senaste tjugofem åren drivit skolan i fel riktning. Jag fantiserar om att S.O.S skulle kunna mobilisera ett sådan alternativt utbildningsvetenskapligt råd som kan skriva ett manifest och som undertecknas av några hundra utvalda representanter för olika yrken, politiska partier, organisationer etc. Manifestet bör tryckas (gärna illustrerat med konst som förstärker innehållet och gör att den skiljer ut sig från alla trista rapporter), göras tillgängligt på nätet och som ett upprop för undertecknande av alla som vill. Bland S.O.S´ initiativtagare, redaktionskommitté, undertecknarna av ovanstående artikel, skribenter och andra kontakter finns säkert möjligheter att skapa en sådant alternativt råd.
Ingemar Berglund.
Det är bra att Mats Ekholms och Hans-Åke Scherps initiativ föll i glömska. Hans-Åke Scherp har tyvärr ställt till med stor oreda med sina ideer om PBL. Skolpolitiken ska präglas av det som bygger på beprövade metoder och äkta vetenskap
Sture Sjöstedt:
Hans-Åke Scherp har knappast ställt till med stor oreda genom sina idéer om PBL. PBL är en metod, precis som föreläsning med stöd av flanellograf, individuell tyst läsning av text, rollspel på främmande språk… PBL är, liksom de flesta metoder, utmärkt för vissa syften och oanvändbart för andra.
Ditt inlägg visar däremot på ett av problemen i svensk skoldebatt. De som inte själva befinner sig där pratar mycket om hur läraren ska göra i klassrummet, betydligt mindre om vad eleverna faktiskt ska lära sig i skolan. Och på den punkten ska vi kanske inte söka framtidens segrar i fädrens spår.
Häpnadsväckande upprop och analys av Sveriges etablerade pedagogiska elefanter, vilka utan undantag, gjort karriär på en pedagogisk vetenskap som havererat och lämnat skolan i en djup kris (uttrycks som skolans ”verkliga utmaningar”). Konsekvenserna av den svenska pedagogiska vetenskapens bidrag (med kraftig support från Lärarförbundet) under de senaste 25 åren har även, (förutom resultaten i PISA m.fl. utvärderingar) lett till en markant de-professionalisering av läraryrket.
Vore klädsamt med lite självkritisk reflektion och analys av de vetenskapliga bidrag och teorier som ligger till grund för synen på undervisning och lärande i dagens skola. Undertecknarna har om jag förstår undertexten i uppropet lösningar på problemen (mer resurser till en av världens dyraste skolor?) – låt höra gärna med vetenskapliga istället för naiva ideologiska preferenser och personangrepp! Kritisk reflektion är en bra metod för vetenskapligt tänkande och för utveckling och den egna förståelsen – även i de pedagogiska elfenbenstornen!
Märkligt inlägg. En av de mest välgrundade kritikpunkterna mot hur skolan förändrats sedan början av 1990-talet, är ju att beslutsfattarna sjösatt stora reformer utan att lyssna på forskningen och utan föregående utredningar. Ett exempel är helt färskt, förslaget att införa betyg från åk 4. Det har utretts av en neurolog, som använder sin prestigefyllda position som forskare för att legitimera rent ideologiska ståndpunkter i direkt strid mot dem som faktiskt forskat inom området.
Martin Ingvar är en “forskare” som passade Björklunds agenda och han tog på sig uppdraget utifrån att han poängterat färdigheter och gått emot förståelsebegreppet och forordar betyg där förståelsebegreppet till och med graderas.
Vilken forskning är det man ska lyssna på? Det är väldigt tydligt hur den rödgröna armadan av journalister lyckats få de flesta att tro att forskningen som Fridolin åberopar är just forskning. Om jag har förstått saken rätt så har man läst artiklar och studier i ämnet betyg i tidiga åldrar och inte hittat bevis på att betyg i åk 4 är bra.
Att man inte hittade bevis för ett betygslöst tillstånd verkar ingen bry sig om. Det vill säga allas synpunkter ska beaktas i denna delikata fråga.
Om man då betänker att hela världen har betyg tidigt så måste man väl ändå erkänna att Martin Ingvar inte är så fel ute. Han är ju bara professor i hur vår hjärna fungerar medan professorerna i plasmafysik, teoretisk astrofysik,elementarpartikelfysik och medicinsk glykobiologi påstår sig ändå veta mer om hur en 10-årings hjärna tacklar betyg. Det gemensamma för alla dessa som skrivit under uppropet tycks inte vara omtanken om skolans bästa. Det är andra bevekelsegrunder som är deras drivkraft.
Om man är socialdemokratisk gräsrot så stöttar man ju naturligtvis “De Sina”. Vänstern är ju känd för sin självkritik precis.
Den pedagogiska uppdragsforskningen har inga gränser! Med stöd i pedagogisk forskning kan som bekant det mesta bevisas utifrån vilka svar man önskar. Varför skulle annars våra skolpolitiker från höger till vänster hänvisa just till pedagogiska forskning och till ”sina” forskare! Kan inte politikernas lösningar på skolproblemen helt bevisas av forskningen så kan åtminstone antydningar i en viss riktning formuleras. Den senaste forskningsöversikten angående betyg är ett utmärkt exempel. När ska man enligt den pedagogiska samlade pedagogiska vetenskapen ge betyg? En sammanställning av pedagogisk forskning (”forskningsöversikt”) inom fältet presenteras och visar att betyg i åk 4 (i Sverige) är olämpligt (för att inte säga farligt för vissa elever) – betyg i åk 6 och/eller som tidigare i åk 8 är tydligen helt ok!? Undrar nu vad dessa ”forskare” kommer fram till när det gäller frågan om betyg i åk 5 (åk 3, åk 7)? Många av dessa forskare har över huvud taget inte sysslat med denna fråga tidigare men har likväl potenta akademiska åsikter i frågan. När kommer nästa forskningsuppdrag/remiss till de akademiska lobbyisterna?
Ytterligare en vinkel på denna debatt:
http://pluraword.blogspot.se/2015/03/finlands-sak-ar-var.html
Det är häpnadsväckande och skrämmande att denna samling av skolexperter inte har en aning om skolutvecklingens villkor och möjligheter. Det är kanske den främsta förklaringen till varför skolan fortsätter att sjunka mot djupet. Påståendet att de verkliga utmaningarna för skolan skulle vara: “tidigt stöd (främst genom resurser som gör att klasstorleken på lågstadiet ska minska), öka attraktiviteten i läraryrket (genom att minska lärarnas administrativa börda, minska antal nationella prov och höja lärarnas löner) samt att öka jämlikheten i skolsystemet genom att satsa på de mest utsatta skolorna” är ju för varje sunt reflekterande och normalbegåvad (men icke skol-indoktrinerad) person rena rama nyset. Vad man än gör åt dessa s. k. “utmaningar” så finns det inte den minsta möjlighet att detta skall kunna förbättra skolan.
Förslaget att inrätta en ny skolkommission är emellertid utmärkt under följande förutsättningar:
1, Den undersöker den verkliga utmaningen och det grundläggande skolproblemet, vilket är att “Majoriteten av eleverna i grundskolan och på gymnasiet får en otillräcklig,förlegad och bristfällig undervisning genom det traditionella skolsystemet.”
2. Kommissionens medlemmar blir framstående representanter för samhälle och näringsliv. Eftersom lösningen på skolproblemet inte är av traditionell pedagogisk karaktär så har dagens skolexperter mycket lite positivt att bidra med och bör hållas utanför.
Om någon vill veta hur den moderna skolan kommer att utvecklas så så får ni mera detaljer och förslag på min hemsida http://www.sweducation.eu.
Lennart Swahn
Lennart Swahn.
Du går in och kommenterar utan att veta vad som hänt i den svenska skolan. Tradition är förlegad skriver du. Vad menar du med det? När jag gick i skolan på 1940-talet fick vi en fast grund att bygga på. Det var vad Anna Kruse en gång i tiden utvecklat. Vi lärde oss bokstäver och siffror , de olika räknesätten och multiplikationstabellen. Vi ritade geometriska figurer, även cirklar och ellipser.
Geometrin kan kombineras med aritmetik. 0 var inget naturligt tal då. Vi behövde inte förvirras av den besynnerliga matematik NCM redovisar i sin handledning till Förstå och använda tal.
NCM har hemfallit åt något som kallas didaktik. Didaktikerna anser sig kunna undervisa om matematik utan att behärska enkla matematiska samband. Det förklarar varför Sverige dalar i PISA och TIMSS-undersökningar.
Ditt påstående om möjligheterna att finna kunskap på nätet bör du förvisso omvärdera. Det behövs lärare som kan matematik för att eleverna ska lära sig matematik . Söka på nätet kräver att man kan bedöma källans trovärdighet. Få elever har den förmågan.
Har du analyserat vad Matematiklyftet som Skolverket satsat så stora belopp är?
Det går ju enligt NCM och Anders Palm på Skolverket lysande. Det som undersöker vad som hänt i verkligheten kan konstatera att det var bättre förr då undervisningen byggde på beprövad erfarenhet.
Vad tycker du om “den tomma tallinjen” ?
Sture,
Det du skriver är något förvirrande och knappast kommentar till vad jag föreslår.
På tal om matematik gick jag också i skolan hela 40-talet och tog realexamen 1950
med högsta betyg i matematik, vad det nu har med saken att göra. Vad tycker du
om mitt förslag till en ny skolkommission?
“Didaktikerna anser sig kunna undervisa om matematik utan att behärska enkla matematiska samband.” – verkligen? Vilka då? Och har du tillräckligt underlag för att kunna uttala dig om en – diffust avgränsad – grupp? Jag tror att det är ett halmgubbeargument …
Lennart Swahn.
När du uttalat dig om ” den tomma tallinjen” ska jag uttala mig om ditt förslag till kommission. I en kommission bör man ha personer med förankring i skolan. Varför talar du om att du hade högsta betyg i matematik ?
“Framstående representanter för samhälle och näringsliv”!? Vad är det för löjlig tro på “objektivitet”? SCA:s representanter? Segraren skriver historien! Pratar vi inte om grundläggande kunskaper och färdigheter som faktiskt kan få för sig att slänga ut dessa “framstående representanter” – även Swahn själv! Även “jag” som faktiskt kan lära elever fysik och att tänka själva genom att överföra detta tänkande till andra ompåden riskerar att “åka ut”.
Vet “läsarna” vad det pratas om? Det “odelade femtalet” ska inte tas upp i och med att det ger “tyngd” eller “status” och det som Vygotskij säger “blir en kvarnsten” och håller utvecklingen nere då det bygger på den vansinniga uppfattningen att “historien” upprepas nerifrån och upp i en form av tillrättalagd “logisk” utveckling då vi alltid måste börja i “nuet” och arbeta oss ner i varje vettigt intervall.
Att vara “matematiskt, didaktisk kunnig” är inte alls något oproblematiskt då andra personer måste få vara med i att ta ställning till vad som är “vettigt” att lära sig! “Inre strukturer” i matematik leder ner i oförståelighet och den som inbillar sig “förstå” modern fysik gör givetvis inte det!
Swahn hänvisar till UNESCO och “realskolan” samtidigt och glömmer att det ofta handlar om ett kraftigt urval av elever i båda fallen då de verkliga ämnesmässiga problemen uppkommer och vi har med oss 15% av befolkningen och sedan ännu mindre andel då algebran blir helt steril om den inte tillämpas i vettiga sammanhang. lnte i uppgifter i geometri med en jävla massa text som bara är ett “skådespel” i att “rita” efter en beskrivning man tränat in upprepade gånger… Den tiden är förbi! Det blir att “talteorin” eller begreppet “talförståelse” måste komma in på andra sätt då dagens elever och vuxna är tillämpare. Man måste plocka in “valda delar”.
Jag tror mig inte kunna “besegra” kapitalismen men i viss mån kunna belysa naiviteten då alla “företrädare” givetvis främjar systemet de kommit sig upp i!
Vi lever i en värld av “appar” och inget “folk” skulle väl slänga miniräknaren utan i stället ytterst tidigt börja med multipltiplikationsbegreppet då den “moderne” Vygotskij skulle flyttat upp den “proximala utvecklingszonens” övre del och årskurs 9:s tidigare beräkningar kan nås redan i årskurs 6!
Nu nås knappt årskurs 6:s tidigare nivå i årskurs 9! Pojkar och lägre SES-elever formligen “lägger en pizza och går ut” som Uggla uttryckte det.
Det var ett veritabelt cirkusnummer att beräkna volymen av ett klot med räknesticka! Det är inte rimligt att vara kvar i “medeltiden” för att ta ett frekvent uttryck IDAG. Det utdelas spöstraff i dagens svenska skola och det vilas mellan de 50 första då patienten nästan är död. Under 1980-talet uppkom en relativt bra balansgång mellan miniräknaren och den gamla “räkneläran” i och med att priset på miniräknare sjönk kraftigt. Den kom in i “vardagen”! Den vi lever och vistas i! Pythagoras sats och trigonometriska kalkyler är inte en konstart idag! “INVTan” eller “arctan” utgör inga problem! Man gör det BAKLÄNGES heter det! OM man inte GÖR DET TILL PROBLEM och så förb… komplicerat. Vi använder faktiskt “ord” vi inte fattar men vet hur de ANVÄNDS i praktiska sammanhang om någon inte visat oss detta SAMT gett en mening i form av tillämpningar i vissa avgränsade sammanhang där dessa ord eller begrepp förekommer.
Vi måste införa mer praktiska aktiviteter på “dagis” (dvs vanlig uppväxt) utan att pedagogisera sönder allt. “Mamma bakar” och “pappa bygger”, far ror och fiskar, Svarta Björn slår i syllar och Fredrik gör korvgryta… eller vice versa är oproblematiska aktiviteter om inte även de görs svåra av “idioter” som gått lärarutbildningar och lärt sig tända eldar beväpnade med brandsläckare och skyddshjälmar.
Wittgenstens strid mot begreppet “förståelse” är ännu mer aktuell idag! Han är ingen “gammal” filosof! Vill vi hitta brist på förståelse för “hur det egentligen ligger till” har vi hamnat i farsen och blir Kurt Olsson-figurer!
Lennart Swahn har sina poänger men gör en “kapitalistisk” kalkyl, vilket kanske ligger i “kapitalismens” intresse och börsen är onekligen All-Time-High och mitt tjatande om fysikens grunder är av demokratisk karaktär! Där är inte heller Nietzsche “gammal”. Om matematiken blir ett “eget område” blir den en form av opium för folket. Likt astrologi, kvantfluktuationer, tunneleffekter och verkan på avstånd.
Det första offret i krig är sanningen och det har inte nedrustats efter andra världskriget! “Svensson” tror sig vara “diplomat” och sväljer kameler och hittar grandet i sin broders öga där ett “faktafel” i en löjlig tilltro till att nogrannheten i siffrorna i sig får oss att närma oss “sanningen”.
Skolan måste skydda oss mot DUMHETEN! Schillers, Goethes och Nietzsches ord är högst aktuella idag!
Jag och fler fysikadjunkter VET att matematik och fysik inte alls är så fantastiskt svårt att LÄRA UT! Att åka till Finland är löjligt då svenska elever var bättre cirka 1985 och deras tilltro på sig själva var något positivt men det spårade ur åt båda håll!
Pedagog och didaktikmaffiorna måste decimeras! De lever på att skapa problem!
En Skolkommision borde tillsättas tycker artikelförfattarna. De menar naturligtvis att det är de själva som ska sitta i denna kommission. Tro inget annat. I grunden är det dessa personers ideér som kört den svenska skolan in i en bergvägg.
Och författaren vill ju bara gå tillbaka 25 år i tiden eftersom skolan var ju “jättebra” före friskolereformen. Sanningen är ju den att Gormander i AB skrev redan i mitten på 70-talet hur synen på kunskap började förändras och var orolig för arbetarklassens barn och dess klassresor. På 80-talet hade så många skolor problem med resultat och arbetsro att ideér om
förändring kom på tal. I Finland behövdes inte denna debatt eftersom alla skolor var bra. Lugn och ro i klassrummet och
lärarens auktoritet och status räckte till för att överta Sveriges roll som Bäst i klassen.
Den cementerade boendesegregationen betyder inget då alla skolor är bra. Därför finns inga friskolor i Finland.
Det finns bara två saker som bevisligen är kriteriet för en framgångsrik skola. Främst läraren och i andra hand skolledningen.
Pengar? Sverige har världens dyraste skola per elev redan idag.
Är det inte detta som debatten ska handla om. Hur får vi duktiga studenter att välja läraryrket?
Hur ska vi få duktiga lärare att bli rektorer. Idag kommer de flesta rektorer från omsorgen.
Artikeln är bara ett försök att skyla över vad som orsakat det svenska moraset och nu vill man få fortsatt förtroende.
Ekholm,Skjerp, Carlgren med flera borde ha ställt till svars för hur de sakta men säkert kört svensk skola i botten.
Att i detta SosseSverige försöka framställa Jan B som den felande länken är väl som att skylla på kurvan och inte på hastigheten. Intellektuellt ohederligt.
Jag tog folkskollärarexamen 1967 så jag har följt svensk skolas utvecklingen under stor frustration.
Vore det inte intressant med kommentarer från personer som gått i skolan på 80-90-talet för att slippa referenser till det glada 40-talet? Även Hans Bergström refererade till realskolan i Torsby i sina muntliga framträdanden. Jag undrade mest vilket århundrade han kom ifrån när jag hörde honom.
Kom igen elevorganisationer eller enskilda unga skribenter, vi behöver ert perspektiv i SOS!
Som jag läser artikeln handlar den inte om en sanningskommission utan en skolkommission. Vems-fel- var-det-kommissioner lever sitt eget liv hela tiden i all media. Jag läser att artikeln föreslår en analys av hela skolSYSTEMET. Skolan är en del av samhällssystemet, och systemen är ömsesidigt beroende och bekräftande (mitt tillägg). Kanske beror det på bostadsort och boendeform vad man konkret och dagligen ser av / vet om / effekterna av bostadssegregeringen och de fria skolvalen? Som SAMhälle är vi illa ute och då är även skolan illa ute, inte enbart i kunskapsmätningarna.
Att ge näringslivet uppdrag att göra analyser och hitta lösningar vore att sätta bocken till trädgårdsmästare. Inte heller en framgångsrik professor i neurologi bör ägna sig åt saken. Klinisk neurologi och rehabilitering i Sverige är i jämförelse med övriga Europa ett u-land och en större katastrof än skolan. Inte heller matematiken kan vara hjälpgumma, framför allt inte den matematik som lärs ut på Handelshögskolan.
Av kommentarerna att döma bör kommission eller sakkunniga eller referensgrupp eller framtidsgrupp eller ???….. till minst hälften bestå av personer födda mellan 1960 och 1990 som representerar olika erfarenheter från olika skolmiljöer. Dessa personer har både egna erfarenheter och en del av dem har även barn inne i systemet nu.