Skola och SamhälleTimmy Larsson: Det finns bara en skolpolitisk berättelse i valet 2010
Den i grunden demokratiska idén att partier i en valrörelse redovisar sina värderingar och förslag och att man sedan som väljare ges möjlighet att välja mellan olika alternativ, gäller inte längre. I vart fall inte om vi tittar på hur de olika partierna och blockallianserna formulerar sina idéer för skolan. Partiernas skolpolitik i detta val, saknar helt ideologiska kännetecken med undantag för några få signalord. Det är alltså i stort sett samma berättelse, samma problembeskrivning och samma recept, som ordineras från höger till vänster.
Grundplot: skolans resultat är bristfälliga och måste bli bättre. Den självklara utgångspunkten för manifesten, är att vi tappat mark i internationella kunskapsmätningar och att vi måste återta en tätplats. Skolpolitiken styrs av provresultatens och rankningens topp – tio – logik, där begrepp som kunskap och bildning reducerats till kvantitativa mått. Där jämförelser kan göras mellan vad och vilka länder som helst, oavsett sociala, ekonomiska eller kulturella sammanhang. Under beteckningar som PISA och TIMSS rangordnas olika länder och skolsystem likt ett världsmästerskap i fotboll. Systemet tros kunna trimmas och resultat förbättras med fler kontroller och fler nationella ämnesprov, med inspektioner, utvärdering och uppföljning. Enhetlighet och standardiserade kriterier skall på den vägen tvinga fram en nationellt ”likvärdig skola”. Framförallt lanseras bilden av lärare som brister i kompetens att värdera och betygssätta elevers kunskaper, samt rektorer som behöver bli bättre på att leda sina skolor.
De rödgröna säger i sin gemensamma överenskommelse för skolan att de vill ha: ”skriftliga omdömen från årskurs ett och betyg från sjuan”, med målet att ”Sverige ska ligga bland topp 10 i OECD:s Pisa-undersökning inom ämnena matematik, läsförståelse och naturvetenskap 2015.” Verktygen för att nå denna topplacering är nationella prov och en tydligare utvärdering och uppföljning av resultaten. Den borgerliga alliansen vill nå samma topplacering med hjälp av ”tydliga kunskapskrav”, skriftliga omdömen och betyg från årskurs sex. Differensen mellan blocken består alltså av ett år; betyg i sexan eller sjuan, samt att de rödgröna har ambitionen att öka lärartätheten, från 8,5 till 9 lärare per 100 elever. Vilket i och för sig också förutsätter att fler vill bli just lärare… Något som sticker ut en aning och kan skapa oväntade allianser, är att Folkpartiet, Sverigedemokraterna, och som det verkar mellan raderna, även Vänsterpartiet vill se en (åter)förstatligad skola. Medan Miljöpartiet tydligast försvarar friskolornas rätt att existera och Centern är det parti som värnar ett kommunalt ansvar för skolan. Alla partier förespråkar dock en intensifierad statlig kontroll på skolans område genom fler inspektioner och fler nationella prov. Den tillit man hyser för statlig styr- och reglerförmåga grumlas inte av några som helst tvivel. Samtidigt säger sig v och mp, vara emot detaljerad uppifrånstyrning. Folkpartiet liberalerna däremot, förespråkar detaljerad reglering som rör elevers klädsel, mobiltelefoni, krav på föräldranärvaro vid oro, ordningsbetyg mot skolk etc.
Men i grunden är berättelsen om skolan densamma var vi än tittar; starkare statlig kontroll, fler prov, mer betyg, tätare inspektioner, tydligare mål och krav på resultat. Ingen berättar något om var vi ska med allt detta, inte heller om vad alla dessa år i skolan bör syfta till. Vilka former av kunskap – vilka olika kompetenser – i meningen att förmå hantera olika slags problem och leva någorlunda fredligt tillsammans med andra – är egentligen relevanta i tidsperspektivet ett sekel framöver? Skolgången är lång, uppemot 17 år av en individs liv, från förskola till gymnasium och med högskola för många därefter. Vad är det då som bör inspekteras och kontrolleras över alla dessa år? Hur ska man t ex kunna mäta och med garanti slå fast, att de förskolebarn som i höst trätt in i utbildningssystemet och för första gången ställt sina skor på rätt plats vid rätt namn, kommer att kunna hantera sin existens och sina liv? Vilka slags medborgerliga kompetenser kommer att krävas av barnet, den sedan vuxne och därefter åldrande människan bland andra människor i en värld som i så många avseenden kommer att vara en helt annan värld om hundra år? Det räcker att peka på; den tekniska utvecklingen, klimatförändringar och de folkomflyttningar som man föreställer sig kommer att ske, för att förstå att dessa får konsekvenser för människors existens.
Jag saknar och efterlyser härmed fler berättelser om skolan och dess bidrag till barnet, till medborgaren, till samhället – vad kan den ge oss? I en politisk valrörelse där det endast finns en dominerande åsikt, en hegemonisk (skol)ideologi och där samtalet avstannat om det framtidsprojekt som skolan utgör, har jag svårt att se demokrati som ett begrepp med mening.
(Timmy Larsson är lärare och doktorand i pedagogik)
6 Comments on “Timmy Larsson: Det finns bara en skolpolitisk berättelse i valet 2010”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Som skolan och skolpolitiken beskrivs här är det väldigt mycket output men alltför lite om input. Kanske ligger mycket i den observationen. Felaktigt fokus med andra ord. Och jobbar man med slöa redskap är det svårt att skapa en vacker skulptur.
Som lärare OCH politiker (s) med vurm för skolfrågorna kan jag bara, med hängande huvud, hålla med. Den demokratiska processen är satt ur spel. När begrepp som “flumskola” sprids som vedertaget för något som, i mina ögon, är en tanke om en skola som inte blott och enbart ska sätta de svenska eleverna högst upp på prispallen i världens mätningar utan också ge dem förutsättningar att möta det framtida livet, då tappas möjligheten att politiskt sätta ord på de satsningar man vill göra och varför.
Det hindrar inte att man anpassar det politiska språket till vad som anses godtagbart (fler lärare i skolan, tydligare kunskapskrav etc.) men behåller ambitionen att skapa en skola anpassad till verklighetens krav på individen. Det är i alla fall mitt mål med att engagera mig politiskt i skolan!
Jag känner en viss förvåning över den bittra tonen över politiken som finns i artikeln. Det är förvisso så att mätbarhet och uppföljning inte löser alla problem men i en värld där mätbarhet och uppföljning ständigt blir allt viktigare begrepp känns det inte som införandet av lite mer av detta skulle göra eleverna mindre anpassade till framtidens verklighet efter skolan.
Att vi behöver fundera mer kring vilken slags input vi ägnar oss åt i skolan är för mig helt självklart men det är nu när vi börjar mäta resultat som det blir omöjligt att stoppa huvudet i sanden för vad vi försöker lära våra elever. Nu ser vi hur dåliga vi är att möta praktiskt inriktade killar som tillbringar hela sin skoltid med att protestera mot tanterna och deras flum. Nu ser vi hur skolan tar bort all valfrihet för de svagaste eleverna som troligen är de som hade haft mest nytta av att hitta ett område som passade deras förkunskaper och mognad. Nu ser vi de områden där vi har fel input eftersom vi blir tvungna att fråga oss varför saker inte blir som vi tänkt oss.
Det är under den långa perioden av minimal uppföljning som vi i Sverige har kunnat göra sådan missgrepp när det gäller kunskapsstoff och nu syns det hur dåligt vi har förberett våra ungdomar för den verkligheten de ska möta. Med den samling vi nu har fått kring en kunskapsskola som går att följa upp för att skapa likvärdighet så har vi äntligen en chans att ta många små steg mot en bättre skola. Det är oerhört skönt att de storslagna orealistiska drömmarnas tid är förbi då de omöjliga stegen dit ledde i fördärvet gång på gång.
Läs gärna: http://www.newsmill.se/artikel/2010/08/10/skolpolitikens-dagsl-ndor-och-myror
Instämmer helt och hållet att vi i Sverige saknar en verklig skoldebatt. Jon Dewey sa redan för drygt sjuttio år sedan att gruneden för demokratins utveckling i samhället börjar i skolan. Tyvärr så har den tongivande svenska pedagogiska forskningen när det gäller demokrati som både medel och mål svikit skolan. Istället har den oftast använts för att bekräfta det politikerna hävdar, alltifrån talet om att ta tillvara landets begåvningsreserv till idag jämförelse mellan länder, kommuner och skolor med hjälp av betygsresultaten. Hoppas det kan bli en vändning när fler forskare i pedagogik även har egena erfarenheter av skolans vardag. Det gäller mötet/dialogen i klassen mellan lärare och elever, mellan lärare och föräldrar samt mötet lärarna emellan. Viktigast är dock att rektorerna verkligen har kompetens att arbeta främst som pedagogisk samordnare och stöd för lärarna i deras arbetslag. Politikernas uppgifter är då först och främst att lyfta fram de långsiktiga målen och att ställa resurser till förfogande samt att i samverkan med de som arbetar i skolan stimulera en kvalitativ utvärdering som verkligen kan belysa hur skolan fungerar i förhållande till både det långsiktiga målet att utveckla demokratin som de kortsiktiga att se hur kunskapsutvecklingen fungerar.
Därför behövs en verklig berättelse om skolans vardag som utgår från hur den ser ut i ell både elev som lärarperspektiv. Slagord som “flumskola” hör inte samman med en sådan berättelse.
Nils Westberg
Många relevanta frågor du ställer, Timmy! Skicka dessa till partiernas skolansvariga, tycker jag. Dags att skapa nya berättelser om skolan (och därmed om samhället). Vissa friskolor prövar idag andra recept och lösningar på vad eleverna bör lära sig, som bygger på andra problemformuleringar. Ett exempel Non Violent Communication på Skarpnäcks Fria Skola.
Så tänker jag att vi får väl ta saken i egna händer och starta föräldra- och personalkooperativ och därmed nya berättelser om skolan, istället för att invänta förändringar från ovan.
Hälsn Annapia Johansson, gymnasielärare
I natt drömde jag
ett svar på skoldebatten
på gång inför valet
Och jag insåg
det viktigaste är inte
lärartäthet och kunskapskrav
utan mötet
som bekräftar och synliggör
människa för människa
oberoende av roller – lärare, elev
det vi ger varandra
då vi ser och lyssnar
frågar och svarar