Tomas Englund: Det fria skolvalet är den främsta orsaken till skolans kris

Alltsedan PISA-rapporten i december 2013 så har analyserna av varför den svenska skolan krisar avlöst varandra. Låt oss först konstatera att det huvudsakligen är de lågpresterande i skolan som blir allt fler och presterar allt sämre, medan de medel- och högpresterande i stort sett presterar likartat som tidigare.
Någon ensam orsak till detta utmärkande fall för de lågpresterande är givetvis svår att peka ut. Det förefaller rimligt att ta fasta på reformer som haft direkta effekter på och in i svenska skolors konkreta klassrum och ställa frågan om det skett någon sådan betydande förändring som skulle kunna förklara de lågpresterandes allt sämre resultat.
Vad som skett är att svenska skolors klassrum faktiskt förändrat karaktär i ett avgörande avseende under senare år, påverkat av det fria skolvalet och det fristående skolsystemets tillkomst. Detta framgår mycket tydligt i rapport efter rapport från Skolverket. Denna förändring handlar om en förskjutning från mer heterogent sammanhållna skolklasser med såväl hög-, medel- som lågpresterande elever till alltmer homogena skolklasser, där endast en eller två av dessa grupperingar dominerar.
Svenska elever presterade tidigare, som vi också alla vet men som inte alla vill veta av, under tre decennier med den heterogent sammansatta, sammanhållna grundskolan (1960-, 70 och 80-talen), mycket väl i internationella undersökningar. Skillnaderna mellan enskilda elever i respektive skolklass och mellan skolor var inte heller uppseendeväckande stora. Den huvudsakliga förklaringen till denna positiva prestationsnivå var att den sammanhållna klassen, bestående av som regel såväl hög-, medel- som lågpresterande elever, med lärares förväntningar och kamrateffekter fungerade som ett kollektiv där de allra flesta, även de lågpresterande eleverna, ’hängde med skapligt’. Här lyckades lärarna oftast med positiva förväntningar, kompensation och stöd upprätthålla en förhållandevis jämn prestationsnivå och få med sig även de lågpresterande.
Skillnader i prestation förekom givetvis men genom sammanhållningen och kamrateffekten föll de lågpresterande som regel inte igenom, utan med stöd från såväl lärare som kamrater presterade de ofta på en godkänd nivå om än inte mer. Det kanske mest centrala var samtidigt att dessa elever sällan hamnade utanför i något annat avseende, utan deras utveckling var relaterad till hela skolklassens utveckling.
Drabbades då de ’duktiga’, högpresterande eleverna av denna situation? Det förekom givetvis vad som kunde uppfattas som enskilda exempel på detta och speciellt föreställningen om detta förhållande var säkert en av de bakomliggande, men inte klart uttalade, orsakerna till de reformer som genomfördes 1989/1990.
En central katalysator bakom den mångfald av reformer som genomfördes 1989/90 och som var startpunkten för ett genomgripande utbildningspolitiskt systemskifte var den s.k. Maktutredningen (1985-1990). Genom att ifrågasätta vad som utpekades som dominansen av ett samhällsorienterat demokratibegrepp och hävda behovet av ett ökat utrymme för ett individorienterat demokratibegrepp samt peka ut skolan som den institution där föräldrarnas inflytande var alltför svagt (i termer av nödvändigheten att stärka individers enskilda rättigheter) öppnade maktutredningen för ’starka’ föräldrar att utöva sina rättigheter och inflytande. Detta manifesterades också i den nya läroplanen, Lpo 94, och innebar på ett par års sikt såväl ett fristående skolsystems etablering som att skolvalsprincipen kom att gälla för den kommunala grundskolan.
Det fristående skolsystemets tillväxt var ändå liksom skolvalets under 1990-talet tämligen begränsat, och effekterna på elevers prestationer var under 1990-talet troligen också begränsade. Det var emellertid uppenbart att den svenska skolan nu var på väg att förändra karaktär. Successivt under 2000-talets första decennium kom också allt tydligare signaler om ökade skillnader mellan skolor. Hur skolklasserna genom skolvalet blev alltmer homogena, d.v.s. en homogenitet där lika sökte lika och där samtidigt skillnaderna i prestationshänseende mellan skolklasserna ökade. Den forna, heterogena men sammanhållna skolklassen bestående av såväl hög-, medel- som lågpresterande elever byttes successivt ut mot skolklasser där var och en av dessa grupperingar i allt högre grad utgjorde skolklassen. Det förödande i denna process var den snabba tillväxten av skolklasser fyllda av lågpresterande elever.
I den senaste översiktsrapporten från Skolverket 2012 konstateras att den s.k. mellanskolvariationen, dvs det mått som används för att beskriva hur mycket resultaten skiljer sig mellan olika skolor, hade mer än fördubblats sedan slutet av 1990-talet. Den största mellanskolevariationen fanns i storstäderna. Dessutom konstateras att skolorna verkade bli mer och mer segregerade efter egenskaper som inte visar sig i den vanliga statistiken, ”till exempel att mer studiemotiverade elever (oavsett socioekonomisk bakgrund) i större utsträckning tenderar att utnyttja det fria skolvalet och söka sig till skolor där det finns många andra studiemotiverade elever” (s 7). Rapporten understryker återigen och med kraft de s.k. kamrateffekterna och lärares förväntningar ”som i sin tur tenderar att anpassas efter elevernas generella prestationsnivå. Detta leder till att skillnaderna i resultat mellan elever i olika skolor förstärks ytterligare. Den ökade uppdelningen av elever efter olika förutsättningar till goda studieresultat leder till att beroende på vilken skola en elev går i, kommer omgivningen att förstärka eller försvaga elevens förutsättningar och möjligheter att prestera goda studieresultat” (s 7). Eller som Anders Jakobsson, professor i naturvetenskapens didaktik och gästredaktör för det nyligen utgivna Utbildning & Demokratis temanummer 22(3) om PISA, sammanfattar en av artiklarna i numret, nämligen Eva Davidssons, Karl-Göran Karlssons och Magnus Oskarssons bidrag om de svenska elevernas tidigare resultat på PISA: ”En viktig slutsats är att det tycks finnas ett samband mellan en ökning av mellanskolevariansen och en nedåtgående trend för lågpresterande elever vilket i sin tur tycks resultera i i en nedåtgående trend i de nationella resultaten. Författarna framhåller att en möjlig förklaring är att det fria skolvalet resulterat i en förstärkt skolsegregation genom att elever väljer skolor beroende på ambition och social tillhörighet” (Jakobsson 2013 s. 8-9).
Eller som Jan Thavenius här på Skola och samhälle nyligen låter sammanfatta budskapet i Leif Lewins aktuella och nyanserat mångbottnade ’beställda’ utredning om kommunaliseringens effekter med Leif Lewins egna ord: ”friskolereformen och de nya möjligheterna att välja skola skapade en konkurrens mellan skolor som delvis förändrade förutsättningarna för kommunerna och även för den statliga styrningen. Valfrihetsreformerna har lett till en ökad segregation mellan skolor och har därmed försvårat kommunernas likvärdighetsuppdrag”.
(Tomas Englund är professor i pedagogik vid Örebro universitet)
Referenser:
Dagens Nyheter 2013-12-04 ”Det svenska skolsystemet framstår som anarkistiskt” (Hans Rosén)
Englund, Tomas red. (1996): Utbildningspolitiskt systemskifte? Stockholm: HLS Förlag.
Englund, Tomas & Quennerstedt, Ann red. (2008): Vadå likvärdighet? Studier i utbildningspolitisk språkanvändning. Göteborg: Daidalos.
Jakobsson, Anders (2013): Storskaliga studier. Kunskapsmätningar som paradox och möjlighet. Utbildning & Demokrati – tidskrift för didaktik och utbildningspolitik. Temanummer 22(3): Kan vi lita på PISA? 5-12.
PISA [Program for International Student Assessment] (2013)
Ringarp, Johanna 2011): Professionens problematik. Lärarkårens kommunalisering och välfärdsstatens förvandling. Stockholm: Södertörns högskola.
Skolverket (2005): Vad gör det för skillnad vad skolan gör? Om skolors olikheter och deras betydelse för elevernas studieresultat.
Skolverket (2006): Lusten och möjligheterna: om lärarens betydelse, arbetssituation och förutsättningar. Fördjupad utvärdering utifrån den nationella utvärderingen 2003 av grundskolans årskurs 9.
Skolverket (2009): Vad påverkar resultaten i svensk grundskola? En kunskapsöversikt om betydelsen av olika faktorer.
Skolverket (2012): Likvärdig utbildning i svensk grundskola? En kvantitativ analys av likvärdighet över tid.
SOU 1990:44 Demokrati och makt i Sverige
SOU 2014:5 Staten får inte abdikera – om kommunaliseringen av den svenska skolan. Utredare: Leif Lewin.
Utbildning & Demokrati – tidskrift för didaktik och utbildningspolitik. Temanummer 22(3): Kan vi lita på PISA?
Wahlström, Ninni (2002): Om det förändrade ansvaret för skolan. Vägen till mål- och resultatstyrning och några av dess konsekvenser. Örebro: Örebro Studies in Education 3.
Visst. Vi har ett klassamhälle. Det måste dock gå att kvantifiera hur många i Rinkeby, Rosengård… som flytt fältet och bor kvar i det naturliga upptagningsområdet. Är det så många det handlar om? Sedan blir då följdfrågan varför just dessa enstaka individer ska kallas ”hem”. Ska de då ”dra upp nivån”? Blir inte deras egna chanser mindre att hålla nivån? Det skulle kunna gå om man likt OECD-chefen prioriterade kvalificerade lärare som då också har rätten att ställa sig utanför de nivelleringar och begränsningar som finns både i timplaner och nationella provs detaljstyrningar. Vi är tillbaka på ruta ett. Individualisering finns även på gruppnivå och intresse skapas i skolan om det finns valalternativ.
Det skrivs långa inlägg men ingen vågar gå rakt på sak. Resultaten i matematik sjunker stadigt. Anledningen till detta är NCM:s ointresse för MATEMATIK. Ulla Runesson erbjuder sig att lära barn att det finns decimaltal mellan 0,97 och 0,98. 15 veckor behövs för detta projekt enligt Ulla.
NCM kallar detta för Learning Study eller något annat på engelska. Finns det inte svenska ord för projekten inom Matematiklyftet. Ett annat : Tallinjen – en bro mellan konkreta modeller och abstrakt matematik. Den som öppnar NÄMNAREN 2012:3s63ff tar sig för pannan. Kan inte eleverna mer om bråk när de går i åk6 i Grundskolan? Statistiken visar att de lär sig väldigt lite under denna Learning Study. Hur prickar man in 4/3 på en tallinje som sträcker sig mellan 0 och 1. Vilken utbildning har de lärare och den forskare i Göteborg som skrivit denna artikel i NÄMNAREN 2012:3?
Låt Jan Björklund förklara varför han tror att NCM kan ge Sverige ett Matematiklyft!
Sture Sjöstedt
Bäste Sture,
det kan kanske ligga något i det du säger, men den ironiska ton du använder gör det svårt att förstå annat än att du är lite bitter eller så. Vad är det du föreslår som skulle lyfta svensk skolmatematik? – är det inte bättre att du skriver något om det?
Bäste Mats.
Det ligger mycket i det jag säger. Vad är det som är ironi? Har du läst artikeln i Nämnaren?
Man bör införa betydligt mer Geometri. I Nämnarens arkiv finns åtskilliga artiklar av Bengt Ulin. Jag fick in DPL39 och där har du några enkla, tänkvärda exempel. Har du tittat på 2*5-RUTAN?
Den är hämtad från Tasmanien och har ställt till med oreda även där. Kom igen när du studerat
ncm:s Lesson Studys. Varför ska man ta till utländska ord. Du kan nog hitta en översättning till Svenka.
Ok ”mer geometri” förstår jag. Men resten är för mig obegripligt. Någon har skrivit i Nämnaren. DPL.. eller vad nu står.. vad är det? Det här är väl en blogg som inte vänder sig specifikt till dem som sysslar med matte-debatten! Skriv så att den skolintresserade begriper.
Till Mats.
Det är nog inte lätt att skriva så att du begriper. Du får gå till http://www.ncm.gu.se och öppna hemsidan. Där kan du leta upp allt möjligt . DPL39 är lätt att leta upp och när du hittat den PDF-filen får du både bilder och text till några geometriproblem. Fantastiskt att du förstod att vi behöver mer geometri i skolan för även förstå mer aritmetik. Jan Björklund visste inte vad aritmetik var och humoristerna i Nämnaren döpte honom då till Jarl Talldunge. Möjligen är det denna putslustiga humor som gör att man använder beteckningarna Learning Study och Lesson Study på synnerligen banal ”vetenskap”
Jag är för egen del motståndare till den marknadifiering som skett inom skolområdet. Men artikeln gör det som många andra nu gör: för frAm sina uppfattningar och söker stöd i de stora internationella kunskapsmätningarna (som vissa debattörer annars tyckt rätt illa om). Att slå fast att resultatnedgången har ett starkt samband med fritt skolval är inte bara svårt, det går inte. Det är alltför komplexa orsaker bakom. Och det är inte så att det mest är de lågpresterande som sjunkit. Såväl Pisa 2012 vad avser matte, samt alla Timss och Pirls sedan 2003 ger en helt annan bild; en nedgång finns i alla prestationsskikt. Detta kan ju också ha något att göra med ökad segregering men det är betydligt svårare att föra i bevis.
Daniel Pettersson hade verkligen rätt i sin avhandling: Pisa ger argument till alla läger och det bidrar till dess globala succé.
Mats, det är inte svårt att inse att ett lån från Tasmanien gör att resultaten i matematik sjunker i Sverige.
NCM skrev för något år sedan skadeglatt att det går dåligt med matematiken i Tasmanien.
Det är försöket med Alistairs Mac Intosch’s ideer som är orsaken. Tittar ni efter vems ideer NCM:s handbok : Förstå och använda tal böcker bygger på så finner ni att Alistair är förebild för den boken.
Någon har bitit sig själv i svansen.
Tasmanien.
Denna underbara ö som jag cyklade och vandrade på för 30 år sedan. Då 1984, trots Orwells 1984, upplevde jag en framtidstro, åtminstone på Tasmanien. Men jag räknade onekligen matematiskt fel vad gäller framtidstro.
Mats, vad menar du med marknadifiering. Du måste skriva så att alla begriper. Resultatnedgången i matematik är mycket lätt att förklara. Förr fanns skolkonsulenter i matematik och de kontrollerade den undervisning som förekommer från lågstadiet och uppåt. för gymnasieundervisningen var Länsskolnämnderna och gymnasieinspektörerna ett ovärderligt stöd. Allt detta är nu borta och vi ser följderna av att kontrollen av undervisningen försvunnit. Per-Olof Bentley har undersökt räknefärdigheterna och redovisat resultaten i olika undersökningar. NCM och nuvarande skolinspektörer har en mycket dimmig uppfattning om vad matematik är. Ett bevis för detta får du om du hämtar hem NCM:s handledning till Förstå och använda tal. Hur håller du händerna när du spelar piano??? Förstår du inte den frågan nu så kommer du att förstå den när du läst sidan 98 i NCM:s handledning.
Sture
Englund inleder med ” Alltsedan PISA-rapporten i december 2013 så har analyserna av varför den svenska skolan krisar avlöst varandra. Låt oss först konstatera att det huvudsakligen är de lågpresterande i skolan som blir allt fler och presterar allt sämre, medan de medel- och högpresterande i stort sett presterar likartat som tidigare”. Detta är helt fel och därmed faller hela resonemanget. Betyg och nationella prov kan inte användas för att studera kunskapsförändringar över tid och därför måste man se på de internationella kunskapsmätningarna PISA, TIMSS och TIMSSADVANCED. Det har Englund inte gjort!
Artikeln leder helt fel på varje punkt:
1. Precis som Mats skriver sjunker kunskaperna för alla kategorier elever. Enligt TIMSS, som mäter ren matematik i motsats till PISA:s vardagsmatematik, sjunker de högpresterande mer än de lågpresterande.
2. Före 1995 hade vi nivågruppering i allmän och särskild kurs. Eftersom kunskaperna sjönk dramatiskt i matematik enligt TIMSS mellan 1995 och 2003 kan mycket väl avskaffandet av särskild kurs vara en delförklaring till att antalet svenska elever som presterade på hög nivå sjönk från 47% till 24%. Det tyder i så fall på motsatsen till Englunds tes att homogena klasser orsakat de sjunkande kunskaperna – vi hade mer homogena klasser före 1995!
3. 16% av eleverna i grundskolan går i en fristående skola idag och enligt PISA är mellanskolvariationen i Sverige mycket låg. Endast Finland och Island har lägre! Eftersom kunskaperna dessutom sjönk mest när friskolereformen var i sin linda finns inget stöd för att den orsakat de sjunkande kunskaperna.
Englunds artikel är typisk för hur pedagogisk forskning bedrivs i Sverige. En ideologisk tes, i detta fall att homogena klasser orsakat kunskapsfallet, drivs och verkligheten fabuleras för att stödja tesen.
Ett diffust ord , didaktik , har tagits fram och förtrollat NCM så de glömt bort vad matematik är. Förr fanns det skolkonsulenter , som kontrollerade undervisningen i grundskolan. Lässkolnämnder och Gymnasieinspektörer såg till att undervisningen i gymnasiet fungerade. Så tunga instanser kan inte plockas bort. Nu ser vi följderna!
NCM lanserar Learning Studies och Lesson Studies som är så banala att man tar sig för pannan.
NCM lanserar en konstig ide man hämtat från Tasmanien. En märklig 2*5-ruta som NCM:s egna språkrör inte begriper. Hur håller man händerna när man spelar piano ??? Tycker ni frågan här är konstig kommer ni att förstå den när ni läst sid 98 i NCM:s handledning till Förstå och använda tal.
Ni får en PDF-fil om ni googlar på NCM + Förstå och använda tal.
Sture
Vi glömmer bort att ”räkneläran” gjorde klassen homogen. Så görs i Finland fortfarande. I de asiatiska länderna ännu längre upp i skolåldrarna. Särskild kurs gick att ha i större klasser just på grund av att innehållet var homogent. Det var mycket algebra och geometri som vilade på goda räknefärdigheter. TIMSS 2003. Poff. Nu åkte Sverige längst ner i just algebra och geometri. Det kan ”mycket väl” vara slopandet av särskild kurs som medförde detta. Det är detta som är anledningen heter det. Sedan kan man säga att lärarna inte klarade detta med individualisering men spelar det någon roll? 4-9 lärarna var sämre i algebra och geometri än matematikadjunker och ännu sämre än fysikadjunkter. Just därför borde väl då särskild kurs ha varit kvar. En lärare påverkas av homogena grupper och ett homogent innehåll. Läraren utvecklar sin kompetens.
Ofta glöms allmän kurs bort. Där kunde man också ha ett homogent innehåll och vända sig ut mot ”världen”. Det skapas mening i en hel grupp som då skiljer sig men är mer anpassad till vardag och vanliga ”jobb”. Utifrån matematikens synpunkt sett – homogena jobb.
Läraren utvecklar nu två olika kompetenser i vardera kurs.
Vi spelar basket och fotboll i homogena grupper och inte samtidigt. Schack är väl som ”roligast” om man är relativt jämspelta. Problemet med matematiken i skolan är att den görs för betydelsefull. 70% valde särskild kurs. Vackert så. Realskolan hade 30%. Vem f-n kom på att algebra var till för alla? Nu kan ingen algebra. Vi startar i lågstadiet med algebra. Det är det Sture säger. Aritmetik och geometri är grunderna och det är då de samarbetar som befästandet sker. Det gjordes i årskurs 5 och 6 i den ”gamla skolan”. Den som fungerade. Som i Finland. Efter det kommer algebran – i andra länder. De kan algebra och den geometri algebran samspelar med.
Sture ska väl inte avkrävas exempel. Han pekar bara på den skola som fungerade på grund av ett ”vettigt” innehåll. Skolsverige har inte lyssnat sedan 30 år tillbaka. Nu vill man skjuta budbäraren som kommer med dåliga nyheter.
Tack Håkan för dina intressanta synpunkter. Du träffar huvudet på spiken. Enkel aritmetik är vad barnen först måste lära. Att de inte kan skilja på täljare och nämnare har inte med aritmetik utan på att de inte kan sitt modersmål. Det bör lärarna i matematik besinna. Lärarna måste också utveckla sin egen talförståelse så att de Learning Studies och Lesson Studies som nu lanseras av NCM och Skolverket förbättras både till innehåll och genomförande. Varför granskar ingen dem som uppger sig ansvara för att Matematikundervisningen i Sverige förbättras?
Tack Håkan för att du vågar påpeka obehagliga sanningar.
Sture
Självklart är det fria skolvalet en orsak till skolans nedgång. Jag har arbetet med skolfrågor i England i 10 år, och även om det är ett elitistiskt samhälle så är förståelsen för att samhället måste arbeta mot segregation avsevärt större. Här finns lagar om skolantagning, som självklart inte medger att skolor använder sig av segregerande kölistor som baseras på kötid. Dessa diskriminerar barn till föräldrar som inte tänker fem år i förväg – oftare föräldrar ur lägre sociala grupper.
Man ansöker om skolplats – men alla måste söka, och de som inte söker självmant hittas genom uppsökande verksamhet och får hjälp att söka. Inför antagning till secondary school (11-16) är det vanligt med antagningstester baserade på förmåga (”IQ-tester”) så att alla skolor antar lika stor procent elever ur alla resultatgrupper (ett bättre resultat på testet gör det alltså inte enklare att komma in). Med mina engelska glasögon är det obegripligt att ingenting görs i Sverige för att stävja friskolornas gräddfil i antagningen – flera åtgärder vore så enkla att genomföra!
Stickspår: ” Skillnader i prestation förekom givetvis men genom sammanhållningen och kamrateffekten föll de lågpresterande som regel inte igenom, utan med stöd från såväl lärare som kamrater presterade de ofta på en godkänd nivå om än inte mer. /…/ Drabbades då de ’duktiga’, högpresterande eleverna av denna situation?”
Självklart drabbades enskilda elever – inte bara studiemässigt, för att de tvingades sitta av sin skoltid, vara extralärare eller springa ärenden istället för att lära sig. Dock: kanske det största problemet för duktiga barn var – och är delvis forfarande –hur deras sociala situation påverkas. I två akademiska uppsatser (1995, 2009) undersökte jag svensk skola och särbegåvning. 1995 vittnade 10 (tidigare särbegåvade) studenter om hur de hade blivit mobbade för att de var duktiga; samtliga hade ”spelat dumma” för att få vara med i kamratgruppen och samtliga hade känt sig utanför för att de var ”för smarta”. De flesta, men inte alla, hade medelklassbakgrund. (Av 10 intervjuade rektorer 1995 var den en som hade reflekterat över duktiga barns situation. 2009 hade detta förändrats – samma rektorer intervjuades igen och flera medgav att deras syn hade ändrats.)
Internationella studier bekräftar problemet med sociala stigma och vikten av stimulans, men kamrattrycket är starkt oc h den grupp som främst förlorar på att man inte uppmuntras att använda skoltiden till att lära sig är barn ur lägre sociala grupper. Barn ur andra grupper får i någon mån stimulans hemma. Detta förstärks förstås när klassen domineras av elever ur samma socialgrupp med lägre ambitioner hemifrån.
I synnerligen segregerade områden är det kanske dags att börja bussa elever. Det är förståeligt att en medelklassförälder inte vill skicka sitt barn till en skola som anses ha låga ambitioner – men om en klass hade fyra-fem elever från dylika områden så vore sannolikt friskoleflykten från mindre.
Vikten av att se till att alla får stimulans:
http://dspace.mah.se/dspace/bitstream/handle/2043/9032/%C5%20Melander%20G&T%20A%20Case%20for%20Policy%20Implementation.pdf;jsessionid=4C66C12861832D53A91690FA7B926B04?sequence=1