Tomas Englund: Hur heligt är skolvalet?
Den 15 februari undertecknade socialdemokratins kriskommission dokumentet Omstart för socialdemokratin – vad säger kommissionen om skolvalet och andra frågor om utbildning? Av de senaste decenniernas unikt snabba och av politikerna tillåtande expansionen av skolvalet i Sverige liksom av internationella erfarenheter har vi fått bekräftat att skolval leder till segregation i skola och samhälle. Men när den socialdemokratiska kriskommissionen kommenterar denna utveckling så heter det bara, och observera ordvalet, att ”socialdemokratins oförmåga att ta itu med de negativa bieffekterna av det fria skolvalet måste brytas. Det är dags att lämna 90-talets diskussion, som handlade om att relativt onyanserat ta ställning antingen för eller emot privata alternativ. Valfriheten inom välfärden är här för att stanna – men det finns mycket att förbättra vad gäller hur den konkret fungerar”.
Kommissionen talar alltså bara om som det förefaller inte så allvarliga men ’negativa bieffekter’ när kunskapsskillnaderna mellan olika skolor skenar och betraktar valfriheten och privata alternativ som sakrosankta. Frågan är om socialdemokratin som social kraft med sådana utgångspunkter kommer att vara en kraft att lita på för ett jämlikare samhälle.
I kommissionens analys heter det att orsaken till att ”skillnaderna mellan skolor ökar har att göra med samspelet mellan dels boendesegregation, dels social selektion genom det fria skolvalet, och dels genom prestationsselektion. Internationellt sett uppvisade Sverige tidigare en mycket låg variation mellan skolor”. Dessutom kan tilläggas att hela det svenska skolsystemet då också låg på en hög prestationsnivå, vilken klart försämrats under senare år. Den svenska skolans elever presterar allt sämre resultat och det gäller alla, även de ”duktigaste”, samtidigt som skillnaderna mellan elever ökar dramatiskt.
Dessa fakta är också vad Lena Sommestad, en av få ledande socialdemokrater som artikulerat en vass kritik av skolvalssystemets starkt negativa konsekvenser, nyligen framförde i Agenda. Där hävdade hon också att skolvalet är en viktig förklaringsfaktor till de under senare tid snabbt sjunkande resultaten. Hon blev genast kritiserad och mer eller mindre hånad på DN (DN:s under decennier klassiska sätt att behandla socialdemokratiska skolpolitiker som kämpar för en jämlik skola och i detta fall även en aktuell kandidat till partiledarposten) av den annars relativt modeste Johannes Åman. I Dagens Nyheter 22 februari menade han att Sverige förblir ett land ”med relativt liten spridning mellan skolorna”.
Det är också Dagens Nyheter med den tidigare chefredaktören Hans Bergström i spetsen som i kraft av sin oerhört starka opinionsbildande position under decennier och genom sin kritik av den jämlikhetssyftande skolan och propaganda för skolval och fristående skolor starkt bidragit till den politik som skapat den idag ojämlikhetsförstärkande skolan (se Wiklund 2006: Kunskapens fanbärare). Liksom de storstadssocialdemokrater som redan på 90-talet kunde stoltsera med att få plats på DN-debatt genom att hävda de privata alternativens nödvändighet så för kommissionen nu fram samma tes som den unga socialdemokratiska generation som också givetvis får göra sina utspel på DN-debatt, exempelvis: ”Vi socialdemokrater måste sluta motarbeta friskolorna” (DN 2009-07-29).
Det utbildningspolitiska systemskifte som skett från offentligt till privat, från gemenskap och allmänintresse till egennytta, är liksom skolvalets etablering dock ingen naturgiven process (jfr med Finland som har en sammanhållen skola, 2 procent privatskolor och mycket höga kunskapsprestationer) utan det är resultat av mångårig propaganda och politisk kamp och konstruktion där socialdemokratin spelat med. Det är också synnerligen paradoxalt att den finska skolan som under senare år från alla håll betraktats som ideal med sina goda resultat (hög och jämn kunskapsnivå med liten skillnad mellan olika skolor) till skillnad från den svenska just behållit den allmänna skolan som en heterogen mötesplats med ett obetydligt privatskolesystem. Är det inte just det som är det grundläggande problemet att vi gjort oss av med de förutsättningarna?
När jag sammanställde boken Utbildningspolitiskt systemskifte? 1996 hade jag fortfarande ett frågetecken och en tro på socialdemokratin som social kraft i skolfrågan. Men frågetecknet kan sedan länge tas bort för nu är skiftet i stora stycken genomfört. Men tvärtemot kommissionen tror jag det är nödvändigt att återupprätta just diskussionen om privat/ offentligt och ifrågasätta och problematisera skolvalet genom att göra alla medvetna om dess pris. Även om det upplevs som mycket attraktivt av stora röststarka grupper har det mycket allvarliga samhälleliga konsekvenser på både kort och lång sikt och det bör ses just i det ljuset.
Förstärkningen av segregationen och etableringen av tvåtredjedelssamhället via bl.a. skolan är därvid givetvis det mest allvarliga vad gäller utslagning och grund för hat mot det etablerade samhället (se Utbildning & Demokrati 19(1) Förorten och skolan). Men även koncernskolornas framfart, som ett annat resultat av skolvalet, är mycket oroande och det är symtomatiskt att det problemet inte ens nämns av kommissionen. I de allra flesta andra länder, och givetvis i Finland, är skolor som vinstgivande företag uteslutet. Förutom det helt absurda att ägarna till dessa skolor gör stora vinster på skattemedel genom bl.a. låga lärarlöner och minimal lärartäthet, formeras inom dessa skolor en mycket begränsad och kortsiktig kunskapssyn kopplad till betygsättning så långt ifrån någon form av medborgerlig bildning och attityd det går att komma – något som utbildningspolitiskt förespråkades så sent som i början av 2000-talet med den demokratiska värdegrunden – vem förvaltar den i dagens skola? Samtidigt kämpar mångkulturella förstadsskolor i motvind och utsätts för behavioristiskt inspirerade uppfostringsprogram, något som också, dvs förutom den nu gällande snäva synen på kunskap, kan föras tillbaka på vår nuvarande skolminister och dennes tid som skolborgarråd i Stockholm. Förutom segregationsfrågan lyfter kommissionen frågan om lärarrollen och man kan undra om det är flera Stavros som de ser som lösningen – deras dagordning verkar liksom tv-mediets vara satt av DN:s propaganda. Var tog den självständiga analysen vägen?
(Tomas Englund är professor i pedagogik)
Håller helt med dig, Tomas. Men publicera analysen även i en dagstidning, dock ej DN. Folk i gemen behöver liksom politikerna få veta att det finns goda motargument till poängerna med privatskolor och till de gängse förklaringarna av de vikande resultaten i prestationsmätningarna. K.-G. A
SEGREGERA MERA!
Ordet segregera betyder åtskilja. Ingenting annat. Att segregation eller individualisering skulle göra utbildningen sämre är ett misstag.
Skolan är till för den enskilde eleven! Utbildningen skall anpassas till elevens och intresse. Det innebär en individualiserad utbildning. Eleven får gå fram i sin takt och med hjälp efter behov.
Felet är att svensk skola har timplaner, årskurser, sammanhållna klasser och UNDERBETYG!
En lärande skola skall inte ge underbetyg – då har den inte varit lärande. Den skall inte tvinga en elev att söka prestera över sin förmåga och hamna i en omöjlig situation. I stället skall utbildningen segregeras så att de som behöver mer tid och mer hjälp får det och så att de som kan lära snabbare får möjligheten. Det ger bättre elever, bättre trivsel och bättre utbildnings-ekonomi för Sverige
Det som händer när duktiga elever lämnar en dålig skola är att medelbetyget i klassen sjunker. Det är självklart att så sker. Det skall ge duktiga lärare chansen att bättre anpassa utbildningen till dem som är kvar.
De elever som kommer hit från många Afrikanska länder har svårighet med både språk och underbyggnad. De skall inte sättas in i ”SIN ÅRSKURS”. Där kommer de att misslyckas. Små insatser som extra språktimmar ger inte tillräckligt. De måste få helt egna scheman anpassade just till deras behov.
SKOLAN SKALL ANPASSAS TILL ELEVEN! VI SKALL INTE SOM NU UNDERKÄNNA ELEVER ELLER HINDRA ELEVER ATT LÄRA! SEGREGERA MERA!
Sedan 90-talet finns möjligheten att bilda friskolor vid sidan av offentliga (kommunala) skolor. I begynnelsen var det endast 2-3 tjänstemän på Skolverket avdelade att handlägga ansökningarna om etablerandet av friskolor i Sverige. Det är ett konkret uttryck för hur politiska beslutsfattare hade tänkt sig omfattningen av friskolesystemet. Friskolereformen utvecklades omgående på ett, för både politiker och skolmyndighet, oväntat sätt. Börsnoterade, vinstdrivande företag hade definitivt ingen räknat med. Kriterier för godkännande (exempelvis kontroll av huvudmans brottsregister) har inte kunnat konstruerats på annat sätt än i efterhand vartefter problem dykt upp ( hoppsan!). Vinstuttag är ännu inte tillfredsställande reglerat i lag och förordning. Att en så omfattande förändring av den ”happening”-karaktär som friskolesystemet är inte får en objektiv granskning och utvärdering 20 år senare, utan i stället betraktas som en ”genomtänkt reform” är värt att ta upp till diskussion. Men var, är det som att svära i kyrkan?
Friskolor och segregering är ett tema som tas upp i artikeln och i en kommentar. Jag kan inte se kopplingen mellan segregering och individualisering. I ”en skola för alla” där jag arbetade som lärare (1962-1980) fanns inga problem att både gruppera och individualisera efter ämnesinnehåll och elevers behov. Att segregera (oavsett område) innebär per definition att en grupp åtskiljs från en annan grupp, exempelvis utifrån kön, ras, inkomst, prestation, behov, ögonfärg, ålder – listan kan bli lång. Värderingen ”bra – dåligt” avstår jag från.
På något sätt måste skolan (elever, lärare, lokaler..) ordnas / organiseras. På något sätt måste kunskap organiseras, och traditionellt kallas den organiseringen för ”ämnen” – en ordning som inte är självklar. HUR den nödvändiga organiseringen ska se ut är värt många diskussioner. Det är en diskussion som pågått sedan 1842. Ännu har ingen funnit lösningen och sanningen. Men ännu hoppas jag.
Vänstern måste fokusera på rätt frågor
Det som Englund beskriver är en dyster och deprimerande utveckling mot ett mer segregerat och ojämlikt samhälle. Samtidigt som denna utveckling exploderat som en följd av fritt skolval och friskolereform har vänstern varit upptagen av att diskutera betygens vara eller inte vara (en ganska oviktig fråga) och kritisera Björklund för att han kräver bättre ordning i skolan. På båda dessa punkter har Björklund massivt stöd i väljarkåren och när vänstern sent om sider tar upp de viktiga frågorna, fritt skolval och friskolereform, är det få som vill lyssna på denna vänster. Dessutom står ju socialdemokratin i allt väsentligt bakom dessa valfrihetsreformer. Vad vi idag bör fokusera på är att stoppa vinstdrivna skolor. För det finns ett brett stöd i väljarkåren. Det fria skolvalet måste vi nog leva med även om vi förstås bör sträva att förstärka närhetsprincipen. Sedan ska vi självklart försvara en syn på kunskap och pedagogik som inte kan reduceras till enkla mätbara kvantiteter, anställningsbarhet och entreprenörskap.
GE ELEVER OCH LÄRARE EN CHANS! Snälla.
Majken skriver; På något sätt måste skolan (elever, lärare, lokaler..) ordnas / organiseras.
Som det är nu har elever 17-19 olika ämnen och 12-15 olika lärare under veckan. Lärarna har 200 á 300 elever sporadiskt under veckan. Alla springer runt från klass till klass, från ämne till ämne.
I denna röra (brist på organisation) förloras tid och närhet mellan lärare elev. Av schemaskäl tvingas lärare ofta undervisa i ämnen som han/hon inte är utbildad för. Elever får inte djup och överblick i ämnen de läser 30 eller 60 minuter per vecka blandat med andra läroämnen. 40 minuters lektioner blir ju oftast 30 eller mindre innan lärandet kommit igång. Oro i klasser är vanliga i starten.
Sammanhållna årskurser innebär att elever med svårigheter aldrig får tid att lära grunderna. De går i skolan 9 år utan att kunna läsa eller skriva. Mobbade och med ständiga underbetyg har de ett h-vete.
GE ELEVERNA EN CHANS! Låt dem läsa ett läsämne i taget, i sin takt utan att misslyckas eller få underbetyg. Ge dem prov och betyg när de lyckas även om det skulle dröja en vecka längre.
GE LÄRARNA EN CHANS! Låt dem undervisa endast i ämnen de behärskar och är tända på. Låt dem få samma lilla skara av elever veckor i sträck, så att de kan individualisera och samarbeta. Låt lärarna arbeta i små grupper i samma ämnen och stöda varandra.
per sundgren!
Är det fel att elever kan få jobb och inkomst efter utbildningen? Är det fel att mäta elevens framsteg eller att eleven lär sig känna sin egen förmåga? Vad är det för eterisk kunskapssyn som skall försvaras?
Svar till Göran Tullberg
Det är självklart inte fel att elever får jobb efter utbildningen – ingen har påstått det. Problemet idag är att allt färre elever får jobb efter utbildningen.
Det är inte heller fel att mäta elevers framsteg, men framför allt måste vi ha någon typ av mått på om skolor klarar av att genomföra sin uppgift.
Den kunskapssyn och människosyn jag anser att skolan ska stå för är inkluderande, dvs jag tror på alla elevers möjlighet till och behov av kunskap. Det nya gymnasiet utgår från att elever ska delas upp i dem som behöver och dem som inte behöver fördjupade kunskaper.
per sundgren.
Du skrev: ”Sedan ska vi självklart försvara en syn på kunskap och pedagogik som inte kan reduceras till enkla mätbara kvantiteter, anställningsbarhet och entreprenörskap.”
För mig är utbildningen i hög grad till för framtida anställningsbarhet. De unga behöver bra jobb!
Entreprenörskap är mycket önskvärt. Det skapar nya företag och nya jobb.
Skall vi följa elevens framsteg, så måste vi hålla oss till ”mätbara kvantiteter”. Att strunta i att mäta elevers kunskaper bäddar för misslyckanden i fortsatta studier. Jag har som konsulent mött lärare på alla stadier och diskuterat utbildning.
Jag har mött förakt för elevens framtida skolgång och för utbildning mot ett bra jobb hos lärare på lägre stadier. De säger ofta att det inte skall ställas krav på de små. De skall ”lära genom lek”. Det blir mest lek och litet lärande för många elever. Sedan sänds eleven som inte lärt läsa, skriva eller räkna vidare. Lärarna säger: ”De lär sig nog senare”. DE GÖR INTE DET!!
Jag möter lärare på mellanstadiet. De säger: ”Vi får in elever som inte kan läsa, skriva eller räkna”. Vi kan inte lära dem det. Det skall kunna läsa. Att låta dem gå kvar är meningslöst – de lär sig ändå inte det de skulle lärt i ettan. Så nu får de gå nio år utan att ha någon nytta av utbildningen!
Föraktet för att mäta vad elever kan är utbrett. För mig är utbildningen kontinuerlig. Den måste hänga samman. Det skall finnas grund att bygga vidare på. Slarv med grunderna är utbrett i lägre stadier.
Skolverket vet att lågstadielärare (1-6 lärare) inte klarar av undervisningen i NO och matematik.
Jag ser årskurser och timplaner som något som river upp koninuiteten i utbildningen. En elev skall utbildas i den takt han/hon förmår – inte efter ÅLDER! Nu hamnar elever som inte kan läsa i årskurser där de måste läsa. Elever som kan slutföra gymnasiet vid 14 års ålder stoppas och tråkas ut.
Du skriver: ”Det nya gymnasiet utgår från att elever ska delas upp i dem som behöver och dem som inte behöver fördjupade kunskaper”. Självklart skall de det! Saknar en elev de kunskaper han skall ha, så måste han få dem. En elev som redan har de djupa kunskaperna behöver inte lära det han kan.
För mig är pedagogik vetenskap. Jag tror att många politiker inte ser det så. De diskuterar om betyg skall sättas i sexan eller åttan (??!!). Om friskolor skall tillåtas ta ut vinster (??!!). Om det behövs skilda skolor för pojkar och flickor (??!!). DE SKALL VETA DET!! DE SKALL INTE TYCKA UTAN VETA!!
Svensk skola fungerar allt sämre. Kunniga erfarna lärare trycks ned, medan politiker och okunnigt folk tycker. Pedagogik är vetenskap – de erfarenheter som behövs för att styra rätt finns redan.
I DAG I NYHETERNA FICK VI REDA PÅ ATT TVÅ TREDJEDELAR AV VÄLUTBILDADE LÄRARE VILL SÖKA ANDRA YRKEN. HUR GÅR DET DÅ? FÖRAKT FÖR KUNSKAP BREDER UT SIG!
Göran Tullberg
Sett utifrån skolans kunskapsuppdrag så tar du fram några centrala aspekter som är värt att fundera över. Jag skulle vilja börja med att citera Jan Björklund: ”En skola utan betyg är som en höjdhoppare utan ribba”. Sett utifrån den aspekten så tycks det sjävklart att skolan ska individualiseras så att varje elev klarar av den höjd som den för tillfället är lämpad att klara av. Dock finns det viss kunskap, t.ex. att kunna debattera i en diskussion eller passa sina lagkamrater i fotboll, där individen inte är överordnad det sociala sammanhanget. Frågan är då hur det sociala sammanhaget ska organiseras. Om dessa förmågor främjas bäst genom segregation där lika möter lika eller om en viss olikhet i erfarenhet etc. bäst främjar denna kunskapsutveckling. Här tolkar jag att det råder delade meningar i skolsverige.
Sett utifrån skolans demokratiuppdrag finns det också delade meningar. Utifrån ett individuellt perspektiv tycks det vara självklart att dels föräldrar har rätt att rösta med fötterna och välja skola, dels att varje elev har rätt att få en lämplig undervisning. Sett utifrån detta perspektiv förstår jag framhållandet av en segregerad skola som något bra och oundivkligt. Om vi däremot ser demokrati som ett område där samhällets gemensamma angelägenheter är i fokus är det inte lika självklart att skolan ska vara segregerad. Där kan till och med människor med skilda erfarenheter, förmågor och kunskaper betraktas som en resurs för att öka elevers förståelse för andra människor.
Om vi kopplar samman skolans kunskaps- och demokratiuppdrag får vi en komplex bild av skolan. Beroende på hur vi tolkar uppdraget finner vi olika sätt att organisera skolan och dess undervisning. Exempelvis kan jag tänka mig att skolan även ska förbereda elever för att i samtiden och framtiden bidra till att samhället blir hållbart. Om detta mål ska nås, hur man nu möter det, är det troligt att eleverna behöver vara medvetna om varandras existenser. Hur når man bäst denna medvetenhet?
.
Tack för svaret Pär.
Du skriver: ”Om vi däremot ser demokrati som ett område där samhällets gemensamma angelägenheter är i fokus är det inte lika självklart att skolan ska vara segregerad.”
Demokrati betyder ”folkstyre”. I Nordafrika slåss medborgarna för sin frihet – sin individuella frihet. Vi skall skydda vår individuella frihet. När någon uppifrån beslutar om ”samhällets gemensamma angelägenheter” – då Pär – då är demokratin ifrågasatt!
Den politiska vänstern har hävdat att alla skall vara lika som i ”Du nya sköna värld”. Sovjet gick omkull eftersom folket ville frihet och de ledande ville jämlikhet (likhet). Nordkorea har gått allt sämre sedan kommunisterna tog över. Folket svälter och förtrycks för att bli lika.
Människor är olika. Det skall du respektera! En del är intresserade av studier och har förmågor som kommer alla till godo. Vårt samhälle blir inte sämre för att vi har toppenduktiga ingenjörar, uppfinnare, läkare, entreprenörer o s v! De som har svårigheter får stöd och hjälp, men vi skall inte begära att duktiga elever hindras gå fram i sin takt för att bli lika!
Maria Wetterstrand (MP) tycker att läxor skall förbjudas. Hon säger att det finns elever som får hjälp hemma av föräldrar. Det skall de inte få eftersom andra inte får det.
Vad tycker du om det? Skall politiker – utan pedagogisk utbildning och utan att veta hur läxorna ser ut eller om barnen behöver någon hjälp att klara av dem – sätta sig på kunniga lärare som vet hur utbildningen skall skötas? Skall föräldrar – i jämlikhetens namn – hindras arbeta tillsamman med sina barn? Skall inte skolan, i stället för att hindra begåvade elever, hjälpa dem som har behoven?
Tack för kommentaren Göran!
Som gammal (nåja) sociolog så ser jag att samhället föregår individen och att varken samhället eller individen kan reduceras till varandras entiteter. Så för att var och en ska få optimal individuell frihet behövs ett samhälle som inte endast består av individer utan består av något gemensamt.
En sak tycks människor idag ha gemensamt och det är att hävda att alla människor är olika. Samtidigt tycks vi också hävda att människors sociala kompetenser är mycket centrala. Och om skolan ska bidra till att både utveckla olikheter och sociala kompetenser så kanske olikheterna ibland får mötas.
En paradox idag är att samtidigt som vi hävdar människors unikheter så hävdar vi också en tro på en kollektiv överförbar kunskap som lätt kan mätas och kvantifieras. Nu under några månader mäts alla svenska 9-10-åringars matematik-och svenskakunskaper i nationella pov. Tala om en kollektiv manifestation. Den är varken bra eller dålig, men den är.
Så därför tror jag att vi inte endast kan utgå från varje individ och utifrån det förstå eller förklara samhälleliga och demokratiska fenomen. Samhället eller demokratin är då inte summan av alla individer utan det är något mer.
Bra Pär,
Du skriver: ”Samtidigt tycks vi också hävda att människors sociala kompetenser är mycket centrala.”
Det är exakt så! Om du till sociala kompetenser räknar förmåga till samarbete och förståelse för egna och andras behov och kompetenser, så är vi så eniga som möjligt är.
De absolut viktigaste förmågor som vi kan ge våra elever är förmågan till samarbete och att se sig själv och andra i ett socialt sammanhang. Det bör verkligen tränas, men det försummas i vår skola.
Om du söker efter Göran Tullberg på webben, så hittar du ”Elevledda forskningsinriktade ..”. Det är ett sätt att träna samarbete. Industrin ringde och berättade att våra ingenjörer var bäst. Vi besökte industrier.
”Vi har anställt en ny ingenjör,” berättade chefen, ”hon har fått igång samarbete på labbet, trivsel och effektivitet har ökat”. Vi träffade ”underverket”. Jo visst, det var en f d elev, vad annars.
Så social förmåga – toppen. Men att offra en intresserad och duktig elev för att få en i stort svag klass att framstå som bättre – det är vidrigt.
De fria valen och välskötta friskolor med profil – det skall vi ha. Årskurser, sammanhållna klasser och timplaner skapar en sämre skola för alla – svaga elever pressas och går under, elever som vill och kan stoppas. Lärarna förtrycks av en växande byråkrati, som ingenting vet, ingenting kan och ingenting förmår. Ge skickliga lärare en chans – sparka ut rektorer och byråkrater! Segregera mera!
Hej igen Göran!
Det är en sak som jag dock tycker att du inte nämner, och det är skolan som en arena för samhällsförändring. Det vill säga i vilken mån och på vad sätt skolan ska ta ett ansvar för att utjämna såväl traditionella könsroller som klasskillnader.
Sett utifrån ovanstående uppdrag är kanske segregaton inte alltid den bästa medicinen.
Men som jag inledde i mitt första inlägg. Det handlar om vilka mål som ska prioriteras. Om skolan i första hand ska serva industrin är det vissa förmågor som blir centrala. Om skolan även ska vara en arena för samhälleligt engegemang, dvs. forstan till medborgare, får vi kanske delvis andra förmågor i fokus. ibland kan ju ett företags mål komma i konflikt med någon av våra gemensamma angelägenheter eller?
Pär! Världen förändras – teknisk utveckling styr.
Om du går på djupet. så är det alltid en teknisk eller organisatorisk utveckling som öppnar för den sociala utvecklingen.
Slaveriets avskaffande berodde på att den tekniska utvecklingen gjorde slaveri olönsamt. Slavar kastades ut, många led. Den utvecling mot könsjämlikhet som har fortgått hundra år och axelererat beror på behovet av kvinlig arbetskraft och på organisation av kindergarten och förskola.
Ju bättre yrkesutbildning vi ger våra elever, desto fler kvinnor får bättre jobb och tjänar mer. Det är på gång. Skolan har redan utjämnat, men du ser det inte nu. Det syns om 10 á 15 år.
Klasskilnaderna har redan börjat jämnas ut. Majoriteten svenska är inte arbetare – de är tjänstemän. De som är arbetare – jag mötte dem ofta – de satt vid en dator och ersatte 40 á 50 av de arbetare som en gång pinade sina kroppar och slet ut sig. Klasskilnaderna håller på att försvinna. Bättre utbildning och teknik lägger grunden. Om du forskar, så ser du att teknisk utveckling skapar jämlikhet.
EN GOD UTBILDNING SKAPAR JÄMLIKHET MED AUTOMATIK. DU SER DET INTE, MEN SÅ ÄR DET!
Jag kom att tänka på vad som sades när telefonen kom till Sverige:
”Om alla familjer skall ha telefoner måste alla kvinnor (hepp!) bli telefonister.” Det blev inte så!
Pingback: Segregation, skolval och skolresultat « Ekonomistas