Skola och SamhälleTomas Selin: Staten styr skolan på alltför många sätt
Det är inte mer statlig styrning som behövs. Ge istället lärarna möjligheter att utveckla skolan och yrket, skriver Tomas Selin. (red)
I debatten om den nya OECD-rapporten sägs att problemet med den svenska skolan är att den saknar central styrning. Men det är en felsyn. Alltför många reformer har lett till att staten redan styr över innehållet i skolan. I stället behöver vi nu skapa ekonomiska förutsättningar för skolutveckling runtom i landet.
I slutet av april presenterades OECD-rapporten om svensk skola. Per Kornhall skriver i artikeln ”Låt OECD-rapporten bli svensk skolas vändpunkt” i Dagens Samhälle om att rapporten kan bli svensk skolas vändpunkt och argumenterar mot decentralisering och mot det fria skolvalet. Jan Björklund tog också han tillfället i akt att skylla ”misslyckandet” på kommunaliseringen.
Debattörerna låtsas som om vi fått veta något nytt som nu ger deras gamla förslag rätt. Dagens Nyheters huvudledare handlade om ”Vår hemgjorda skolkris”. Där skriver de vad som har blivit en sanning i svensk välfärdsdebatt: “Sverige gick på några få år från att ha varit ett av världens mest centraliserade och enhetliga skolsystem till ett nästan utan central styrning.”
Ja: vi gjorde stora förändringar i hela välfärdssektorn under 80- och 90-talet. Nej: vi saknar inte central styrning i dag. För det första. Staten lämnade driftsansvar till kommuner och fristående huvudmän. För det andra. Arbetsgivaransvaret togs över av huvudmännen (från att ha varit statligt).
Men ungefär där slutar resonemanget om att staten inte har någon central styrning.
Däremot förändrades skolan i och med Läroplan för grundskolan 1980 från att ha varit regelstyrd till att bli mål- och resultatstyrd. Men därefter har alltför många reformer på skolområdet sett till att staten ändå ska ha så mycket styrning som möjligt över innehållet i skolan.
Sedan 1985 har fyra lärarutbildningsreformer genomförts; alla väl detaljerade och styrande över lärarrollen och innehållet i utbildningen. Politiker har definierat vad som är viktig kunskap för lärare.
Vi fick nya läroplaner med tillhörande kurs- och ämnesplaner såväl 1994 som 2011; också de med tydlig definition av innehållet i skolan.
Vi har fått nya betygssystem som definitivt är centralt styrda. Vi har fått nationella prov som också de är centralt styrda och som har blivit styrande för debatten om svensk skola, betygen och vad eleverna kan. ”Om en elevs betyg avviker från resultatet på de nationella proven så har lärarna i kursbetygen gjort felbedömningar”. Andemeningen är att de nationella proven borde vara styrande för innehållet i all övrig undervisning. Lägg därutöver till skollagen, karriärreformen och lärarlegitimationerna.
Kan någon upprepa det där med att svensk skola saknar central styrning?
Redan 1985 konstaterade dåvarande S-regeringen i lärarutbildningspropositionen att lärare inte fick tillräcklig kompetensutveckling och uttryckte bekymmer över lärarbrist i biologi, kemi, fysik, teknik och matematik. 1992 konstaterade den moderatledda regeringen i det årets lärarutbildningsproposition vidare att lärare fick för lite kompetensutveckling, att läraryrkets status under lång tid varit för låg och att lärare behövde få ökade möjligheter att forska.
Tro inte att det är systemskiften som skulle göra något av detta möjligt. Ge i stället ekonomiska förutsättningar för skolutveckling runtom i skolorna.
- Ge lärare förutsättningar att bedriva ämnesdidaktisk och annan verksamhetsnära forskning.
- Ge lärare utrymme till kollegialt arbete och kompetensutveckling.
- Ge lärarna långsiktig yrkesutveckling med tillhörande lönekarriär för att motverka lärarkrisen.
När lärarna får utrymme till kollegialt arbete och att både konsumera och producera forskningsresultat kan lärarna bli mer drivande i såväl professionens som skolans utveckling. Sen kanske vi borde se över innehåll i ämnes- och kursplaner samt lärarutbildningens huvudområde, men det spar jag till en annan gång.
Tomas Selin, statsvetar- och lärarstudent, före detta ordförande för Lärarförbundet Student
Artikeln har tidigare varit publicerad i Dagens Samhälle.
8 Comments on “Tomas Selin: Staten styr skolan på alltför många sätt”
Lämna ett svar till Per Kornhall Avbryt svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Du argumenterar emot mig. Men faktum är att vi är väldigt eniga i sak. Central styrning av lärares arbetsvillkor, karriärmöjligheter och kollegialt utvecklingsarbete måste regleras centralt. Detta + lika och socioekonomiskt viktade ekonomiska villkor och trögrörligare finansiering av skolan måste till. Däremot behöver inte staten styra lärarnas arbete i detalj på det sätt man försökt göra. Man börjar sas i fel ände.
Men det Tomas menar, tror jag, är just styrningsproblematiken. Vad det gäller karriärsmöjligheter i dag så har vi förstelärare tjänster. Man kan ju konstatera att tjänsten är någon form av karriärmöjlighet, men inte för alla lärare eftersom den bygger ju på ett meritokratimodell hämtat från näringslivet. Lärarnas professionalism i form av lång utbildning och praktisk erfarenhet bejakas inte i förstelärarerollen, utan huruvida lärarna är beredd att följa senaste leverans av trendpedagogik (t.ex. BFL eller något annat) eller tolka 2011s betygssytem rått. Dock är en bred förankring av utbildningsvetenskapliga ansatser viktigt för skolans utveckling, men svårt i vårt nuvarande mål- och resultatsstryt system inhämtat från näringslivet. “Constructive alignment” “learning outcomes” mfl.är ju teknisk-pedagogiska modeller som bygger på en marknadsrartionell syn på kunskap som lätta avgränsade och bedömningsbara produkter vars essens och mening lätt kan överföras till mottagliga och rationella lärande subjekt där kunskap förhandlas mot betyg. Men som vi erfarna lärare vet, så enkelt är inte skolans verklighet att sådana modeller lätt kan appliceras utan problem. Det hjälper inte heller att det nuvarande betygssytemet (som är undr all kritik) paras ihop med tredpedagogik eftersom “constructive alignment”tillåter det.
Att staten gör en mängd reformer, pumpar ut pengar till allt möjligt i skolsystemet, lägger sig i lönebildningen för lärare, tar fram svårarbetade betygssystem, hittar på Skolforskningsinstitut etc är förvisso exempel på statliga aktivitet, kanske man kan kalla det en desperat statlig politik. Men det innebär inte att staten har e väl samordnad styrning. Det är väl detta som OECD efterlyser – en samordnad statlig styrning där olika aktiviteter kompletterar varandra och där myndigheternas olika roller och uppdrag är tydliga och samordnade.
I dagsläget finns väl brister i alla led. Målstyrningen (kursplaner, kunskapskrav och betygssteg) är svårförståelig för lärarna. Resultatuppföljningen är svårbegriplig (betygen är utsatta för inflationstryck, nationella proven är inte utformade som trendmätning och de internationella studierna ger en helt annan bild av resultatutvecklingen än betygen). Och när det gäller utvecklingsinsatser regnar det pengar från staten. Det är också oklart om Skolinspektionen och Skolverkets utvecklingsinsatser verkligen ger effekter.
Så om man med stärkt statlig styrning menar en mer genomtänkt och koordinerad stat, så finns det en del att göra.
Staten bör bara styra de yttre ramarna och villkoren för lärarnas arbete och för samhällets olika utbildningsverksamheter. Alla pedagogiska aspekter av utbildningsverksamheter ska styras av lärarna själva, det gäller både mål, former och innehåll. De tillhör den pedagogiska professionens kärna. Att staten nu styr även dessa är jämförbart med att staten skulle bestämma vilka behandlingsformer som läkare ska använda (vilket den i o f s delvis gör genom att försvåra alternativ-medicinsk behandling). Är det så konstigt att lärarprofessionalismen – och därmed också lärarnas yrkesstatus – undergrävs när de inte har tillåtits äga sin egen yrkesverksamhet?
Ja det var ett bra klargörande. Håller med om detta, och en formulering i stil med detta borde funnits med bland mina synpunkter.
Det är självklart att lärarna själva bestämmer vilken pedagogik de använder i sin undervisning och ingen har rätt att ifrågasätta det. Däremot har lärarna historiskt inte bestämt innehållet i skolan. Inte ens i Finland, där lärarna har en master – eller doktorsexamen i ämnesteori, får lärarna bestämma över innehållet. Hur skulle det se ut om dagens lärare i den svenska skolan, med en gymnasifierad ämnesteoretisk utbildning, skulle utforma det innehåll som de själva har problem med att förstå. Hur skulle det bli med likvärdigheten?
Sedin skriver ”För det första. Staten lämnade driftsansvar till kommuner och fristående huvudmän. För det andra. Arbetsgivaransvaret togs över av huvudmännen (från att ha varit statligt). Men ungefär där slutar resonemanget om att staten inte har någon central styrning”. Problemet med Selins analys är att precis det som sägs i citatet är det som bidragit till de problem vi har i dagens skola. Betyg, nationella prov, innehåll och mål i skolan, innehåll och krav i lärarutbildningen, karriärmöjligheter för lärare, löneutveckling för lärare etc. är självklara uppgifter för staten. Vem skulle annars ansvara för detta?
Selin nämner inte avregleringar i samband med lärarreformen 1988 som fått allvarliga konsekvenser. I den reformen avskaffade socialdemokraterna de professionella lärarkategorierna lågstadielärare, mellanstadielärare, adjunkter och lektorer. Samtidigt tog man bort de väldefinierade behörighetsreglerna för undervisningen. Det innebar att Göran Persson vid kommunaliseringen kunde erbjuda kommunerna en grå massa av lärare som kunde användas inom ett brett spektrum av ämnen och elevkategorier. Man annonserade inte längre efter lärare i vissa ämnen utan efter ”pedagoger”. Kommunernas missbruk av detta har drabbat eleverna och idag ser vi resultatet i form av mängder av obehöriga lärare som kvackar i ämnen de inte har utbildning i. Har vi inte behov av att legitimera lärarna?
Jag ska inte gå in på kommunaliseringens alla negativa konsekvenser för skolan, men man är oseriös om man inte nämner den allvarligaste – att högpresterande studenter inte längre söker sig till läraryrket. Det var t.o.m. så att Göran Persson cyniskt förutsåg lärarnas usla löneutveckling med kommunerna som arbetsgivare. Inte nog med det, kommunerna har successivt försämrat lärarnas arbetsvillkor på ett sådant sätt att ingen vettig student med höga betyg kan tänka sig yrket.
Selin skriver vidare ”Andemeningen är att de nationella proven borde vara styrande för innehållet i all övrig undervisning”. Det är helt fel! Innehållet är väldefinierat i centralt innehåll och de nationella provens uppgift är att konkretisera kunskapskraven.
Selin skriver vidare ” Sedan 1985 har fyra lärarutbildningsreformer genomförts; alla väl detaljerade och styrande över lärarrollen och innehållet i utbildningen. Politiker har definierat vad som är viktig kunskap för lärare”. Före 1988 var lärarutbildningen styrd av de väldefinierade behörighetskraven och därmed var även ämneskraven mycket detaljerade. För behörighet som lärare i matematik vid gymnasiet krävdes kurser som byggde på varandra och successivt nådde en avancerad nivå. I dagens lärarutbildning kan man ganska fritt välja räddningsplankor för att undvika de få avancerade kurser som förekommer. Det innebär att många av de behöriga gymnasielärarna i matematik inte klarar av att undervisa i de mer avancerade kurserna trots att de har behörighet för det. Så går det när staten inte styr upp utbildningen!
Ja du H-G. Börjar det inte snurra till sig? Det var betydligt enklare förr! Då vi inte gjorde allt så förbannat märkvärdigt och gick igenom på tavlan, gick igenom på tavlan och tog det en gång till fast från ett litet annat håll… Fördelen med att gå igenom på tavlan är att då håller eleverna käft OM de inte har något vettigt att säga! Som tillhör föreställningen. -Jaha RINGER DIN MAMMA just nu! -Får jag prata lite algebra med henne!
Skolan har alltid varit centralt styrd därför att i matematik är det centrala kunskaper och färdigheter det handlar om! Därför behövs ingen YTTERLIGARE central styrning!
Då det ändrades från Standardprov (vilket även de Centrala proven var) till nationella prov gick det rakt åt pipan! Då PRIM-gruppen och Statistiska mätningar i Stockholm resp Umeå ville vara lika Nämnaren i Göteborg och lärarhögskolan i Malmö lagt ner särskild kurs samlades dessa STORSTADSBOR tillsammans med journalisterna på SÖDERMALM och en form av storstadsfilosofiskt konglomerat med KULTURPRESS, Medelhavsinstitut ingen jävel utanför “tullarna” hört talas om TOG FORM och ur det nerbrända SÖ reste sig nu Skolverket upp…
Det är fjantarna som tagit över! Inte ska väl Löfven bekymra sig om mobiltelefoner och Fridolin om skoltoaletter…
Spelar det någon roll om man inbillar sig annat än att de nationella proven styr innehållet i undervisningen? Det är ju just vad som skett! Sedan kan man fundera vad som styrt de nationella provens utformning.
Det är här problemet ligger! Otydlighet och ett Skolverk som inte fattar sin egen läroplan! Det är som humlan som börjar fundera på hur den kan flyga. Det är viktigt att veta – och humlan kan inte längre flyga!
H-G – du pratar mot dig själv! Det är risken med att engagera sig i dessa bloggar! Man blir som Kalle Anka i djungeln!
Man gick ifrån Lgr 80:s tematiska studier och skulle göra varje ämne mer specifikt och “egenartat” MEN fattade inte att matematiken är ett MEDEL eller VERKTYG för exempelvis fysik som uteslutande använder sig av matematik som medium.
DÅ LÄR MAN SIG RÄKNA OCH BERÄKNA SÅ FORT SOM MÖJLIGT! Multiplikationstabellen ska läras in UTANTILL! Så fort som möjligt! AUTOMATISERAS!
Man kan inte lära sig fysik om man är PLUSSARE!
Om nu Ola Helenius och andra matematikdidaktiker vill hålla till i de ytterst grundläggande seendena i däggdjurshjärnan får de väl göra det på ANDRA STÄLLEN än i SKOLAN!
Det är alltså inte “matematiker” som ska bestämma vad eleverna ska kunna i matematik i SKOLAN vid vissa hållpunkter utan det bestäms av de som SAMORDNAR läroplaner och kursplaner! Det kallades för DIDAKTISK samsyn men då “pedagoger” och även ämnesmänniskor fick tag i begreppet didaktik blev det hela havet stormar! Då kom det “filosofiska” spekulerandet fram just hos de människor som ska hålla sig borta från filosofi!
Efter mängdläran sa alla att SLÄPP FÖR HELVETE INTE IN RENA MATEMATIKER I SKOLAN EN GÅNG TILL! Den gången var det FRANSKA MATEMATIKER som 1967(!) fick med (nästan) hela västvärlden i en psykotisk tripp!
ENDA SÄTTET att hålla dessa borta är att åter införa TYDLIGA NATIONELLA PROV som visar att eleverna kan och behärskar vissa FÄRDIGHETER vid vissa hållpunkter!
Jag pratar om ANDRA typer av prov som ÅTERGÅR till det som alla fattade var viktiga ANKARUPPGIFTER före 1994 eller Orwells år 1984!
Det behövdes inte sådana fram till 1994! Det sattes en press UPPIFRÅN! Det var ett byråkratiskt system som fungerade! Om hela klasser visar dåliga resultat SLÅS DET LARM! Kommer det elever till årskurs 7 från skola X och lärare Y som visar dåliga resultat blir det känt även om eleverna blivit splittrade i nya grupperingar! För det mesta var det redan känt på mellanstadiet MEN den berömda kollegialiteten och svenska rädslan för att prata klarspråk kunde låta det passera och just därför var det bra att ett nytt gäng LÄRARE tog över!
Innan kommunaliseringen fanns det INGA REKTORER på låg- och mellanstadium! Givetvis fanns det EN rektor och EN studierektor men de var stationerade på högstadiet och då FUNGERADE DET!
Det blev rena cirkusen då det tillsattes rektorer från förskola, fritids och den svenska försvarsmakten! Det var då POLITISERINGEN TOG FART!
Även skyddandet och bortförklarandet av USLA RESULTAT!
I Lgr 80 fanns det som kallades GRUNDLÄGGANDE FÄRDIGHETER och där ingick det vi kallar “matematik” som är av det slag ALLA kan relatera till och dessa ska inte behöva räknas upp lika lite som man behöver räkna upp vad som denna evigt förekommande hjärna behöver behärska för att låsa upp en dörr, tvätta sig eller svänga höger, vänster eller konstatera att den befinner sig UTANFÖR kiosken!
Vill man göra detta märkvärdigt och lulla på bland yngre barn och kalla det “lägesord” och döpa om räknefärdigheter till “talförståelse” är vi på väg tillbaka till mängdlärefolket och talteoretikerna som givetvis får förnyad kraft då de alltid lurar i sina källarhålor likt Pythagoras och hans SEKTER!
Vi behövde inga nationella prov 1994! Vi var bäst i världen! De prov som fanns normerade HELA SKOLOR vilket fungerade utmärkt! Alla system har “brister” om de ska ge FRIHET åt utövarna! Att det sedan finns ENSKILDA LÄRARE som inte fattat betygssystemet är en sak och inte minst att det finns en kverulerande medelklass som alltid överskattar sina egna barns förmågor är ett annat problem!
Detta sistnämnda ÄR det stora problemet! Medelklassen har terroriserat sönder sig själv! Sedan måste de ha “lägre stående” som inte fattar det som de missuppfattat! Då blev SPRÅKET viktigt därför att det är deras sätt att visa att de finns till! Att man kan börja prata om det som alla kan vara med och yttra sig om och gå varvet runt. Hej – jag heter Anna och är…
Det är inte ungarna som sms:ar och lider av ADHD – det är deras FÖRÄLDRAR! Dagens föräldrar i medelklassen måste lugnas med att få rena idiotläxor de ska “klura ut” eller i vart fall få lägga ut lite pengar till en läxhjälpare så att de får göra både RUT och ROT-avdrag eller gå in på nätet och se Johan Wendt och berätta det för Facebookgruppen och på After Work, Dark eller PRIDE-festivalen…
Det är orimligt att svenska elever kan lära sig så LITE matematik på så MÅNGA timmar!
Matematikämnet används som ett HOT och det sista utspelet från moderaterna med en extra timme på högstadiet är rent ut sagt löjligt! Fridolin kontrar med förskolan och stönar om Folkhögskolor och Björklund, ja Björklund gjorde karriär genom att säga att den svenska skolan var dålig och utan ordning och reda då den var som bäst kunskapsmässigt och hade ordning och reda! Även universiteten klagade! De fick då ta över hela lärarutbildningen! Då gick det helt åt helvete!
Antar utmaningen att svara på frågan: Kan någon upprepa det där med att svensk skola saknar central styrning?
Inte på VAD och VARFÖR. Där råder inte “fritt valt arbete”. Men det är ramförutsättningar för att en likvärdig skola ska kunna finnas. I skollagens 1 kap 9 § fastslås vad som menas med likvärdighet: att skolan ska nå fastställda nationella mål. HUR har inte staten talat om. Där är det “fritt valt arbete”.
Dessutom är skollagen en speciallag som tar över allmänna lagar som kommunallagen och aktiebolagslagen. Det innebär att det kommunala självstyret i skolan knappt existerar. Huvudmannen har bara tre uppgifter: planera, följa upp och utveckla utbildningen = verksamheten. Undervisningen är något för rektor och lärare att själva sköta (Skollagen 1 kap 3 §, 2 kap 9, 10 §§, 4 kap 3-7 §§).
Så jag vill nog påstå att den statliga styrningen gäller bara ramverket till skillnad från hur det var under regel- och ekonomistyrningstiden. Där följde pengarna statens krav på pedagogiken enligt reglerna. En statlig styrning som är långt ifrån dagens. Däremot finns det oroande tendenser från politiskt håll med ökad detaljstyrning på HUR skolan ska jobba. Då är det fara å färde, för då strävar men efter likhet istället för likvärdighet.
Mer i ämnet: http://pluraword.blogspot.se/2015/01/slut-gapen-i-svensk-skola.html