Ulf Lundström: Vi måste återerövra läraryrkets själ

I den intensiva reformeringen av skolan har läraryrkets själ gått förlorad; professionen har devalverats och läroplanen reducerats. Lärarna har pressats i riktning mot en roll som underordnad yrkesgrupp. Det är hög tid att låta lärare vara lärare igen – för att återskapa yrkets attraktionskraft, skriver Ulf Lundström.

Lärarbristen och svårigheten att rekrytera lärare till lärarutbildningarna står högt på den utbildningspolitiska agendan idag. Skolverket bedömer att det kommer att saknas 80 000 lärare om ett decennium. Jag har följt utbildningspolitiken på nära håll, som lärare och skolledare under 80- och 90-talen och därefter som forskare, och jag är inte förvånad. Tre decenniers intensiv reformering på skolans område har resulterat i att läraryrkets själ gått förlorad; professionen har devalverats och läroplanen reducerats. Lärarna har pressats i riktning mot en roll som underordnad yrkesgrupp som förväntas att effektivt leverera enkelt mätbar kunskap i konkurrens med varandra. New public management, bland annat marknadsutsättning och gransknings-/mätningskultur, har till stor del ersatt tankar om bildning, likvärdighet och professionell visdom. Det är knappast en roll som ökar läraryrkets attraktivitet. Den reducerade rollen är dessutom helt otillräcklig i relation till utvecklingen i dagens värld med starka antidemokratiska trender och en allt akutare klimatkris.

Under stora delar 1900-talet betonade svensk skolpolitik att skolan skulle bidra till ett demokratiskt och jämlikt samhälle med självständigt tänkande medborgare. Ett exempel är 1946 års skolkommission. Man hade just sett andra världskrigets fasor på nära håll och hur dessa drivits fram av totalitära regimer och såg skolan som ett sätt att bidra till en bättre värld. Kommissionens ordförande, Tage Erlander, uttryckte en önskan om att skolan inte längre skulle utgöra ett klassamhälle i miniatyr.

Idag påminner oss den globala utvecklingen högst påtagligt om att unga människor behöver något mer än att få höga poäng på prov, något mer än att bidra till den ekonomiska konkurrenskraften. Ungdomar behöver kunna förstå och ta ställning till antidemokratiska trender som vi idag ser skrämmande exempel på i Kina, Ryssland, USA, Turkiet, Ungern och Polen. De behöver förstå vad en värld med 70 miljoner människor på flykt kan innebära och de behöver fakta om hur miljöhoten ser ut och vilka möjligheter det finns för att skapa hållbara samhällen och liv. De behöver få växa som människor och utveckla sin potential både som människor, medborgare, för fortsatta studier och för arbetslivet. Detta står inte i motsats till ämneskunskaper – tvärtom är ämneskunskaper en nödvändig grund. Jag är övertygad om att många unga engagerade människor gärna skulle välja ett läraryrke om de fick arbeta med de breda mål jag berör ovan, och som ju också är tydligt uttalade i läroplanen. Det finns anledning att vara stolt över och känna mening med ett sådant yrke, ett yrke med professionellt kapital.

Marknadens löften om förbättrad kvalitet, mångfald och likvärdighet har inte uppfyllts. Både kunskapsresultat och likvärdighet har försämrats under de senaste decennierna. Det har också blivit allt tydligare att skolval och konkurrens mellan skolor leder till förstärkt segregation. Mångfalden har ökat beträffande vilka som äger skolor men det finns inga bevis för att den pedagogiska mångfalden ökat. Dessutom kan mångfalden innebära att ”vilken klåpare som helst” får bedriva skolverksamhet (Lisa Magnusson DN 8/10), apropå de grova ekonomiska och pedagogiska missförhållanden som förekommit i många år på Svenska internationella skolan. Ytterligare aktuella illustrationer av hur malplacerad marknadslogiken är i skolsystemet är att landets två största skolkoncerner, Academedia och Internationella Engelska skolan, tillsammans gjort vinster på drygt en halv miljard kronor det senaste året. Samtidigt rapporteras att en majoritet av kommunerna tvingas göra nedskärningar i skolan.

Marknadslogiken tvingar lärarna in i en säljare-kund relation. En säljare förväntas tillfredsställa kunden, annars tar hon sin plånbok (sin skolpeng) och går till en annan säljare. Kunden behöver också ett enkelt beslutsunderlag som grund för sina val, vilket reducerar innehållet i läroplanen. De vanligast förekommande resultatindikatorerna är siffror på betyg och resultat i nationella prov i svenska, engelska och matematik – en liten del av läroplanen. Att lärarna berövas tolkningsföreträde på sitt yrkesområde är ett allvarligt problem eftersom lärarna, liksom läkarna, ofta behöver göra professionella avgöranden. Betygsinflationen är ett tydligt exempel på marknadslogikens effekter. Höga betyg underlättar också marknadsföringen av skolan eftersom det stärker skolans ”varumärke”. Att tvingas arbeta med marknadsföring och liknande uppgifter är exempel på hur marknadslogiken tvingar lärare att lägga tid på annat än undervisning och därmed att pruta på professionella värderingar. Konkurrens är centralt i marknadens logik vilket också utgör ett hinder för utveckling. Det finns en stor mängd forskning som talar för samarbete och utveckling i professionella gemenskaper som den bästa vägen mot skolutveckling.

Den stora mängden dokumentation, utvärderingar och andra kringuppgifter koloniserar lärares arbetstid, tar fokus ifrån undervisningen och skapar en pressande arbetsbelastning. Det är en situation som knappast lockar ungdomar att välja läraryrket. Lärare vill ”vara lärare”. Uppfattningen att människor behöver en piska eller morot för att arbeta är inbyggd i den individuella lönesättningen och i de senare reformerna, karriärstegsreformen och lärarlönelyftet. Ja, alldeles säkert önskar lärare belöningar i sitt yrkesliv men när belöningarna ges till vissa på oklara grunder, är systemet kontraproduktivt, det krossar den professionella gemenskapen. Mycket tyder på att det är just det som händer.

Det senaste året har jag arbetat med en studie om nya lärare. Deras engagemang är påtagligt och det var glädjande att lyssna på deras berättelser. De vill bidra till att utveckla människor och bygga ett gott samhälle för alla. Samtidigt blev jag orolig över om de förmår behålla engagemang och professionell gemenskap i sammanhang med alltför starka inslag av konkurrens, segregation och fokus på mätbara resultat.

Ulf Lundström är docent i pedagogiskt arbete på Institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap, Umeå universitet. Hans forskning har inriktats på lärarprofessionen, utbildningspolicy och lärarutbildningen. Han har tidigare arbetat som gymnasielärare och skolledare.