Sofia J Frankenberg, Christian Eidevald och Anna Palmer: Slutreplik på ”Just därför kan det ”omätbara” behöva mätas”

Vad är det som ska mätas i förskolan? Finns det skäl till att värna om det omätbara eller bär vi söka nya sätt att undersöka förskolans alla dimensioner? Här publiceras Sofia J Frankenberg, Christian Eidevald och Anna Palmers slutreplik i debatten om det mätbara i förskolan (red).

Vi tackar Nilsson, Örberg och Brunner Cederlund för en engagerad replik på vår artikel ”Mellanmänskliga relationer är avgörande för en förskola av hög kvalitet: just därför kan det ’omätbara’ behöva mätas”. Det är glädjande att vi delar synen på de mellanmänskliga relationernas centrala roll i förskolans arbete, betydelsen av tillit till professionellt omdöme och förmågor samt vikten av att uppvärdera dessa aspekter. Vi är också överens om behovet av att utveckla förskolans vetenskapliga grund, att mätningar inte är hela lösningen på de utmaningar som finns samt att det är eftersträvansvärt att problematisera dikotomin mellan det mätbara och omätbara. Samtidigt vill vi ta tillfället i akt och bemöta några punkter i repliken, där vi förtydligar vår ståndpunkt.

Replikförfattarna skriver att de ”vill utmana mätningens dominerande position i talet om kvalitet inom välfärden”. En av poängerna med vårt inlägg var att rikta fokus på den underordnade position som mätningar och kvantitativa studier de facto har inom utbildningsvetenskaplig forskning generellt, och förskoleforskning specifikt. Detta bekräftas i svenska och nordiska systematiska forskningsöversikter (Nylander 2024; Furens et al. 2024; Pontopoppidan et al. 2018). Vi är själva i första hand kvalitativa forskare, men ser behov av att komplettera en överväldigande dominans av småskalig, kvalitativ, teoridriven och kritisk forskning inom svensk utbildningsforskning. Vi argumenterar för att det behövs fler studier som använder mätning och kvantitativ analys för att skapa bredare kunskap om barns utveckling och lärande i relation till olika aspekter av utbildnings- och undervisningskvalitet. Att inkludera fler studier av detta slag är inte ett avståndstagande från dialog, tillit eller det professionella omdömet. Vi argumenterar inte heller för att mätningar skulle vara fullkomliga eller utan begränsningar. Vår huvudpoäng är att den nuvarande vetenskapliga basen för förskolan behöver kompletteras med en bredare representation av högkvalitativ empirisk forskning om barns utveckling och lärande, förskolans kvalitet och professionens villkor.

Repliken tar utgångspunkt i kritik av existerande styrningssystem och mätningspraktiker som helhet och uttrycker att dessa inte kan bidra till förbättring. Vi menar att detta resonemang riskerar att landa i en otillräcklig analys. Vi blir förbryllade över att författarna associerar det vi lyfter med näringslivet och strävan efter optimering. Det är inte vad vi argumenterat för. Att beskriva mätning som en del av ett “felaktigt system”, utan att ange vad som avses med detta system, riskerar att ge begränsade förutsättningar för en konstruktiv dialog om hur fördjupad kunskap kan vara en del i att förbättra arbetsvillkor och stärka förskolans kvalitet. Vår argumentation bygger på att mätning – när det görs rätt och används i kombination med tillit till professionens omdöme och annan forskning – inte står i motsats till dialog och reflektion. Snarare kan det bli ett stöd för att synliggöra övergripande mönster och skapa djupare förståelse för vad som faktiskt fungerar när det gäller att stärka de system som barn direkt eller indirekt är en del av, förbättra förutsättningarna för varje barns utveckling och lärande samt förbättra arbetsmiljön för de som arbetar i förskolan.

Repliken på vår text bygger på resonemang där omsorg, som en aspekt av förskolans uppdrag, inte går att “synliggöra med bild, siffror eller ord”. Detta stämmer emellertid inte med vad aktuell utvecklingsvetenskaplig forskning visar. Det finns omfattande internationell vetenskaplig litteratur som beskriver och visar på samband mellan omsorgens betydelse i termer av högkvalitativa mellanmänskliga interaktioner och deras effekter på barns utveckling och lärande. Den forskningen erbjuder värdefulla insikter om hur omsorg och interaktion kan stödjas och utvecklas på vetenskaplig grund. Den kan bidra till att förflytta diskussionen från abstrakta resonemang med ”talet om” omsorg till att basera insatser och stöttat lärande på en evidensbaserad förståelse av vad som faktiskt fungerar i praktiken.

Förskolans uppdrag är komplext och mångfacetterat och det kräver en kombination av tillvägagångssätt för att upprätthålla och utveckla dess kvalitet. Vi vill avslutningsvis peka på att vår debattartikel uppmanande till kollektivt handlande för hög kvalitet för alla barns välbefinnande, utveckling och lärande i förskolan. Här ingår barn, vårdnadshavare, personal, ledning och styrning av förskolans organisation på lokal och nationell nivå liksom akademin. Genom vårt upprop till kollektivt handlande för hög kvalitet i förskolan vill vi bjuda in till gemensamma dialoger, samarbeten och studier. Genom att arbeta tillsammans mot en gemensamt vision blir vi starkare. Låt oss alltså röra oss bortom ”talet om” och fokusera på att utveckla empiriskt väl grundad kunskap i nära samarbete med alla berörda parter för att säkerställa barns bästa och rätt till utbildning av hög kvalitet.

Sofia J Frankenberg, Christian Eidevald och Anna Palmer