Sofia Ritter von Kogerer: Efterlysning av mer förståelse för vikarien

En sak vet jag och det är att vi måste förändra vårt sätt att se på vikarien – vikarier kommer alltid att behövas, skriver mastersstudenten Sofia Ritter von Kogerer (red.). 

Efter att jag tagit examen som lärare i engelska och svenska (mot grundskolans senare år samt gymnasiet) var det dags att bege sig ut i “det verkliga livet”. Eftersom jag inte riktigt visste var jag skulle börja bestämde jag mig för att starta min karriär som vikarie för att få ett hum om olika arbetsplatser och dessutom se yrket från olika perspektiv. Jag minns att jag under de första 12 veckorna vikarierade på 12 olika skolor. Efter hand blev vikariaten längre och tillslut höll jag mig till en och samma arbetsplats där jag i slutändan balanserade flera roller: inhoppande vikarie, betygssättande ämneslärare och under några kortare perioder hade jag även mentorsansvar. Under min nästan fyraåriga lärar/vikarie-karriär gick jag från att vara timanställd, till visstidsanställning och slutligen till fast anställning. Under dessa år har jag mött elever i alla åldrar från förskola upp till årskurs 9. Jag har fått vikariera i de flesta ämnena som finns i grundskolan – de enda undantagen jag kan komma på är tyska och spanska.

Som vikarie kan man möta en del utmaningar beroende på vilka förväntningar som finns på en och vilka förutsättningar som ges. Med denna artikel hoppas jag kunna nyansera bilden av vikarien och bidra med en av många möjliga inblickar i rollerna som vikarie och lärare.

Som vikarie kunde jag bli tillfrågad om att arbeta samma dag – det kunde variera med ungefär 20-30 minuter innan lektionens början till flera timmar innan. Jag kunde också bli bokad en eller flera dagar, ibland veckor, före det aktuella tillfället. Då och då lämnades jag i någon form av limbo när man inte riktigt visste hur situationen skulle utveckla sig –  kanske får jag vikariera, kanske inte, det beror på om de hittar någon annan. Ett antal gånger i början av min karriär var jag helt ny på olika arbetsplatser. Hur hittar jag dit? Hur hittar jag inuti byggnaden – till klassrummen, personalrummet, kopiatorn, toaletten? Hur går saker och ting till just här? Allt nytt var spännande och skrämmande på en och samma gång. När jag fick mer permanenta vikariat blev dessa platser som ett andra hem på både gott och ont (det fanns flera tillfällen då jag var en av de första som kom till arbetet på morgonen och var en av de sista som gick hem på kvällen).

Planeringarna och överlämningarna som jag har fått genom åren har varierat från inget alls till mycket omsorgsfullt gjorda. Genom åren har det också funnits tillfällen då jag tagit del av material som inte varit uppdaterat – exempelvis klasslistor, placeringslistor, brandinformation. De gånger som jag har fått en planering har jag alltid försökt att följa den så långt det är möjligt. Samtidigt behöver man vara flexibel och uppfinningsrik i olika undervisningssituationer – särskilt när tekniken strular, om man ens har tillgång till den. Under mina fyra yrkesverksamma år har jag givetvis fått skaffa fram material och själv tänka till kring planering och betygssättning och mycket annat som hör läraryrket till.

Jag har naturligtvis inte lösningen på vikariens och lärarens olika, mångfacetterade och komplexa dilemman. Det finns många aspekter att ta hänsyn till. Kanske tänker man att de ansvariga lärarna behöver lämna tydliga planeringar/instruktioner till de som ska vikariera. Samtidigt är det inte rimligt att man ska planera vid sjukdom. Något annat man kan tänka sig är att införa tvålärarsystem, vilket skulle kunna medföra att den ena lättare skulle kunna hoppa in för den andra. Frågan är dock om ett tvålärarsystem skulle vara hållbart om det innebar att man var tvungen att hoppa in för sina kollegor i ur och skur. Att hoppa in ett fåtal gånger per termin är en sak, men om man är den som oftast eller alltid får vikariera har vi en annan situation. Den egna planeringen får då stå tillbaka och allt kan inte läggas på förtroendetiden.

Men en sak vet jag och det är att vi måste förändra vårt sätt att se på vikarien – vikarier kommer alltid att behövas. Av vårdnadshavare har jag fått höra att “du vet inget” till att det förväntas att jag ska veta både det ena och det andra även om jag bara är där för dagen. På sociala medier har jag sett hur pedagoger publicerar bilder på stökiga klassrum och beklagar sig över hur det ser ut efter att “de har haft vikarie”. Detta är oerhört ledsamt och kontraproduktivt. Jag efterfrågar mer förståelse för vad det kan innebära att arbeta som vikarie och lärare. Även om vi tror att vi vet vad det innebär att arbeta inom skolan – vi har ju själva gått där en gång i tiden – så bjuder de båda yrkesrollerna på en del överraskningar.

Sofia Ritter von Kogerer, student på masterprogrammet Educational Theory, Malmö universitet.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Hanna Sjögren
Malin Tväråna

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »