Rolf Ekelund: Sveriges framtid behöver en bättre skola

Skolan har utvecklats åt ett alltmer mekaniskt arbetssätt, vilket bidragit till minskat professionellt utrymme, fallande resultat och minskad arbetsglädje. Rolf Ekelund menar att detta leder till minskad innovation och försämrad demokratiutveckling i Sverige. (red).

En alltför stor del av de verksamma lärarna i svensk skola är obehöriga. De statliga styrdokumenten har blivit bruksanvisningar, som lämnar föga utrymme för lärares egna initiativ. Humaniora och samhällsvetenskap har satts på undantag medan matematik och naturorienterande ämnen gynnas. Resultaten faller och arbetsglädje saknas i den svenska skolan.

Svenska ungdomar behärskar visserligen det engelska språket bättre än vad tidigare elever i svensk skola någonsin gjort, men det är knappast skolans förtjänst utan snarare ett resultat av digitaliseringen.

Under 1900-talet demokratiserades och industrialiserades vårt land med en kraft och ett tempo som saknar motstycke, även i ett internationellt perspektiv. Sverige har utvecklats från att i början av förra seklet ha varit ett fattigt land där majoriteten av befolkningen försörjde sig på lantarbete till att vid det senaste sekelskiftet framstå som en välutvecklad, demokratisk och industrialiserad nation med en av världens starkaste ekonomier och en väl fungerande välfärd. Ett flertal svenska industriföretag låg i framkant vad gäller teknisk veckling och produktion av kvalitativa varor; innovationsförmågan var stor, exporten var framgångsrik och företagens ekonomier växte.

Förutom att vi undkommit svårare sviter av världskrigen kan ytterligare två faktorer sägas ha varit av avgörande betydelse för Sveriges framgångar under 1900-talet, både vad gäller demokratiutveckling och ekonomisk tillväxt, nämligen den relativt höga allmänna utbildningsnivån och det av parterna överenskomna regelverket för arbetsmarknaden. Praktiskt taget alla barn i Sverige har sedan mitten av 1800-talet gått i skola och lärt sig att läsa, skriva och räkna, och utbildningarna vid universitet och högskolor har varit av hög kvalitet; detta parallellt med att samspelet mellan arbetsgivare och arbetstagare fungerat väl i ”saltsjöbadsandan” och enligt den så kallade svenska modellen.

Det ovan beskrivna framgångsrika arbetet för demokratiutveckling och ekonomisk tillväxt har emellertid krackelerat under senare år, i synnerhet vad gäller skola och utbildning.  Elever som går ut gymnasiet är, som tidigare nämnts, vanligen väl rustade vad gäller färdigheter i det globalt fungerande engelska språket. Men hur ser det ut med deras övriga kunskapsbehållning? Jo, vid internationella jämförelser hamnar Sverige numera sällan på toppnivå, utan snarare någonstans i mitten. Det duger förstås inte.

Vad gäller ungdomsskolan ser vi att resultaten sjunkit alltsedan de omfattande reformerna från början av 90-talet implementerades. Kommunerna har inte mäktat med att ta ett helhetsansvar för skolan och friskolorna har utvecklats till att bli vinstdrivande aktiebolag där pedagogiken kommer i andra eller tredje hand. Besparingar och neddragningar har ofta drabbat elevnära resurser, som till exempel elevhälsa och läromedel.

Vid digitaliseringens inledande skede startades i vårt land ett ansenligt antal innovativa techföretag, som på kort tid lyckades ta stora marknadsandelar och nå omsättningar i miljardklassen. Man talade om ett svenskt Silicon Valley. Den tiden är sedan några år på väg att ebba ut; andra länder har gått förbi Sverige och tagit ledningen.

Såväl svensk personbils- som flygindustri ansågs länge vara såväl innovativ som kvalitativ och av världsklass. För den som följer storföretagens ekonomiska rapporter förefaller dessa industrier på senare tid ha gått in i en fas där de står och stampar. Innovationstakten har uppenbarligen avtagit och försäljningsvolymerna ökar inte i önskvärd takt. Expansion förekommer visserligen inom vissa industrigrenar, men utebliven fortsatt hög innovationstakt och relativt sett minskande försäljning manar till eftertanke.

Politiskt har Sverige under senare tid förändrats från att ha betraktats som ett föredöme vad gäller demokrati, jämlikhet och jämställdhet i kombination med ett framgångsrikt näringsliv och en väl utbyggd allmän välfärd till ett samhälle där populismen frodas och där den tidigare gemensamma värdegrunden förefaller mindre gemensam.

Sannolikt kan skolan lastas för flera av de tillkortakommanden som orsakat den negativa utveckling som omnämns här ovan. Några besvärande omständigheter:

• Under senare decennier har skolan formats till en ”mekanisk” pluggskola med förebild i 50-talets USA (Bloom), och med fokus på mätningar och betyg. Statliga styrdokument kommenderar undervisningen, och utrymmet för lärares och elevers egna initiativ är strikt begränsat.
• Inte sällan följer lektionerna en given mall och systemet har medfört att eleverna fokuserar på betyg i stället för lärande. Skolarbetet har blivit tråkigt och föga inspirerande för såväl lärarna som eleverna.
• Elevaktiva arbetssätt avvisas och elevers kreativitet, initiativförmåga och självständiga tänkande främjas inte längre i den svenska skolan.
• Läroplanens portalparagraf om vår gemensamma värdegrund har förminskats och ges allt minder uppmärksamhet i skolan.
• Framför allt ämnet matematik, men också de naturorienterande ämnena, gynnas sedan länge och konsekvent på bekostnad av humaniora och samhällsvetenskap.
• Ämnet historia har fråntagits undervisningstid och fler neddragningar är att vänta. Samtidigt har momentet litteraturhistoria minimerats i svenskundervisningen.
• Undervisningen i ämnet samhällskunskap har över tid skurits ned. Särskilt allvarligt är att undervisning i ämnet numera endast i mycket begränsad omfattning förekommer i gymnasieskolans yrkesprogram.

Ovanstående punkter utgör endast ett axplock av den mängd förändringar i skolans undervisning som genomförts under de senaste decennierna och som har haft och har en negativ påverkan på det svenska samhället.

En genomgripande skolreform borde vara nära förestående.

Rolf Ekelund, filosofie magister, utbildad ämneslärare, före detta läromedelsförläggare och tidigare ordförande i branschorganisationen Föreningen Svenska Läromedel (FSL)