Sverker Lindblad m.fl.: Screening av barn mot gängkriminalitet: ett tomtebloss i mörker

Förenklade kategoriseringar som exempelvis kopplar ADHD och kriminalitet kan få förödande konsekvenser för individer och grupper. Författarna menar här att gängkriminalitet är ett av många komplexa samhällsproblem som behöver nyanserade analyser och långsiktiga ambitiösa åtgärder som även ser till problemen i ett större sammanhang. red
Som forskare i pedagogik har vi återkommande bevittnat hur den samhälleliga och politiska debatten kring skolfrågor präglats av enkla lösningar på svåra problem – som ett slags ”quick-fix”. Detta ”quick-fixeri” ser vi nu upprepa sig i debatten kring kriminalitet, utanförskap och integration. Ett exempel på detta är det politiska förslaget där barn i Stockholms utsatta områden skulle erbjudas frivilliga snabbtest för ADHD, vilket enligt förslaget skulle kunna förebygga gängkriminalitet. Ett annat exempel är inslaget i SVT Nyheter Väst den 7/3 om polisens modell ”Rätt kurva” där barn i riskzonen för kriminalitet skulle identifieras genom screening. Vi, och många andra, tar avstånd från förslag likt dessa som vi menar är grovt förenklande, utpekande och bygger på olika underförstådda antaganden som exempelvis att ADHD är underdiagnostiserat i vissa områden, att ADHD leder till kriminalitet, eller att vissa människor är mer brottsbenägna än andra. De bygger på en kategorisering av människor i jakt på snabba lösningar och nöjda väljare. Problemet är bara, som flera före oss uppmärksammat, att samspelet mellan diagnostisering och kriminalitet är komplexa frågor, vars orsaksförhållanden inte är så självklara. Vi menar också att sådana förslag, som de ovan presenterade, bygger på en bild av en diagnos som ADHD som en sjukdom som leder till kriminalitet, eller områden som redan klassas som utsatta, som underdiagnostiserade och med människor i behov av ”räddning”. Ett sådant synsätt menar vi leder till ett tydligt utpekande av ”de andra” som avvikande och rentav ett hot mot det gemensamma samhällsbygget. Eftersom vi i vår forskning under en lång tid studerat vilken betydelse olika kategoriseringar och ”quick-fixeri” får för individer, vill vi tydligt säga att kategoriseringar av dessa slag kan vara direkt skadliga och kan få långvariga konsekvenser.
I ovanstående exempel synliggörs hur komplexa kollektiva samhällsproblem förenklas till individuella, medicinskt botbara problem. Om förslag likt dessa fullföljs, eller fortsätter lanseras, kan det innebära att satsningar som görs för att minska kriminaliteten främst riktas till utpekade barn i vissa stigmatiserade områden. Detta, menar vi, är att hoppa över många viktiga steg i analyser av en verklighetsnära problematik som exempelvis handlar om vilka förutsättningar som erbjuds unga personer med eller utan olika typer av funktionsvariationer och sociala sammanhang. Vad möjliggör en diagnos och vad begränsar den? Vilka möjligheter erbjuds barn och unga vuxna i olika så kallade utsatta områden? Vilka satsningar görs på utbildning och organiserad fritid?
Med detta sagt, menar vi inte att kategoriseringar inte är användbara eller nödvändiga. De kan vara viktiga pusselbitar för att få hjälp eller tillgång till särskilt stöd i olika sammanhang, som i utbildning och arbetsliv. Men, kategoriseringar som sådana kan i sig aldrig vara lösningar på komplexa samhällsproblem. I vårt arbete har vi återkommande sett liknande exempel som de vi presenterar ovan, som visar hur svåra pedagogiska problem hanteras med förenklade lösningar och vad konsekvenserna av detta kan bli. Vi menar istället att det är satsningar på skolan och på andra gemensamma och organiserade aktiviteter som är av betydelse för individen och dess utveckling. De är inte alltid vare sig lätta eller billiga, men de krävs.
Vi menar att viktiga och komplexa dilemman som kriminalitet och utanförskap alltså alltför ofta förenklas och bagatelliseras i debatten, med förödande konsekvenser för vissa grupper i samhället. Positioner om det individuella och det kollektiva skjuts fram så att individerna med deras brister blir centrala, snarare än kollektivet. Enligt denna logik bär individen största ansvaret för sin utveckling. Ett uttalande om tidig screening av barn i förorten hade inte varit acceptabelt bara några tiotal år tillbaka. Det hör snarast till en tid om en sortering av människor som vi hoppas att ingen vill tillbaka till. Slutligen undrar vi: om screening av enskilda barn är lösningen, vad är då egentligen problemet som det ska lösa? Svaret kan inte vara ”kriminalitet” eller att få stopp på gängen, eller ens att visa handlingskraft. Det finns inga genvägar inom komplexa frågor som dessa, bara investeringar och träget arbete. Återigen, inget quick-fixeri som snabbt lyser som ett tomtebloss i mörker, utan snarare långvariga satsningar som en hållbar och skinande ledstjärna, varför inte på utbildning?
Sverker Lindblad, Professor emeritus i pedagogik
Giulia Messina Dahlberg, Lektor i pedagogik
Monica Reichenberg, Professor emerita i allmän didaktik
Katarina Samuelsson, Lektor i pedagogiskt arbete
Institution för pedagogik och specialpedagogik, Göteborgs universitet
Relevanta länkar:
https://moderaterna.se/stockholm/nyhet/forslag-snabbtest-for-adhd-i-utsatta-omraden/
Polisen i Göteborg inspireras av Tyskland – ”screenar” åttaåringar som riskerar dras in i kriminella nätverk | SVT Nyheter https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/tysk-metod-mot-ungdomskriminalitet-testas-i-goteborg
Jag är själv pedagog (doktorerade i Företagsutbildning, 1991). Ändå förvånas jag när emeitas/-us-pedagoger och yngre pedagoger alla samlas kring irr-blommande diskussioner om screening för ADHD eller kognitionstest för mänskliga inlärningsförmågor. Vårt forskningsområde har valt fel ingångs-abstraktioner.
Se min blogg av den 8 maj 2023:
”LÄRARE och PEDAGOGER? Blindstyre inför POLITIKERNAS paradigm?”
http://kunskapsvetenskap2012.blogspot.com