Aida Hadzialic: Debattsvar om litteraturens roll på yrkesprogrammen

För några dagar sedan skrev Martin Ahlstedt och Ann-Christine Norman på Skola & Samhälle om vikten att lyfta svenskans och litteraturens roll på yrkesprogrammen. Jag delar helt debattörernas uppfattning om litteraturens vikt och om skolans roll för att nå de elever som kanske inte tidigare fångats av litteraturens kraft.

Läsfrämjande och bildningsuppmanande arbete har en stark tradition i arbetarrörelsen, en röd tråd genom Socialdemokraternas historia. Det visar sig inte minst i det läsfrämjande arbete som bedrivits inom folkbildningens ram; på folkhögskolor och i studieförbund som ABF. Folkbildningen har även idag en viktig roll i att stärka människors läsande och för ett knappt år sedan presenterade Socialdemokraterna en satsning tillsammans med ABF och LO för att främja vuxnas läsande.

Folkbildningens goda arbete fråntar dock inte skolans ansvar för att stärka elevers läsande. I Pisa har vi sett hur ungas läsförståelse kraftigt försämrats. Det skapar svårigheter för den enskilda, för samhället och i förlängningen för Sveriges ställning i den globala konkurrensen. Därför vill regeringen genomföra flera satsningar på ungas läsande redan i tidig ålder.  I vår budgetproposition för 2015 finns bland annat en läsa-skriva-räkna-garanti där elever i behov av särskilt stöd ska få den hjälp de behöver innan årskurs 3 i grundskolan. Dessutom vill regeringen införa ett kunskapskrav i läsförståelse för elever i årskurs 1 och obligatoriska bedömningsstöd för läs och skrivutveckling för samma årskurs. Det för att lärare ska kunna se redan då om elever behöver extra stöd eller extra utmaningar för att nå så långt som möjligt.

Ahlstedt och Norman skriver att det finns ”ännu allvarligare saker att ta itu med i svensk skola än att skräddarsy gymnasieelevers väg till ett jobb”. Jag förstår vad de menar, men håller inte riktigt med. För en ung människa är etablering på arbetsmarknaden eller vidare studier en av de viktigaste faktorerna för att fullt ut etablera sig i samhället. Därför ser jag arbetet för att stärka unga människors ställning på arbetsmarknaden som en av de viktigaste frihetsfrågorna just nu.

Jag menar också att det inte finns någon motsättning mellan att stärka ungas kunskaper och att underlätta deras etablering på arbetsmarknaden. Det är ur det perspektivet man ska se att vi i regeringen vill att de nationella programmen på gymnasiet ska ge en gemensam kunskapsbas som leder till grundläggande behörighet till högskolan. Dels är det ett sätt att stärka unga människor på en rörlig arbetsmarknad, del är det en överenskommelse om att alla som kommer ut från gymnasiet ska ha en gemensam kunskapsbas att bygga vidare på, för att kunna bli aktiva deltagare i det demokratiska samtalet

Vårt gemensamma uppdrag är att lyfta dagens skola för att ge alla unga möjlighet att förverkliga sin potential. Det är vi skyldiga både nuvarande och kommande generationer av elever.

(Aida Hadzialic är statsråd med ansvar för gymnasie- och kunskapslyftsfrågor)

5 Comments on “Aida Hadzialic: Debattsvar om litteraturens roll på yrkesprogrammen

  1. Det är lätt att hålla med både Ahlstedt/Norman och Hadzialic i den här diskussionen. En skola som inte siktar högre än “anställningsbarhet” ger inga bidrag till ett demokratiskt samhälle. En skola som klarar av att utbilda ingenjörer som kan konstruera massförstörelsevapen utan att samma ingenjörer begriper att sådan skit ska man inte ha, det är en misslyckad skola.

    Men en skola som inte kan ge de kunskaper och förmågor som krävs för att en ung människa ska kunna ta sin del i produktionslivet, är lika misslyckad. Att vara en del av detta är en grundläggande del av att vara samhällsmedlem, som Hadzialic så riktigt påpekar.

    Men det fattas en pusselbit. Skolan är viktig, men den får inte vara en sysselsättningspolitisk åtgärd (med Gunnar Adler-Karlssons ord “parkeringsplats för onödiga”). Om det inte finns några arbeten att söka, så hjälper inte all utbildning i världen. För närvarande är det ett måttligt problem att arbetsgivare inte kan hitta tillräckligt kvalificerad arbetskraft. Ett mycket större problem är att arbetskraftsöverskottet är så stort att det sitter juridikstuderande i kassan på SevenEleven, och att telefonförsäljning sysselsätter blivande dataingenjörer. Vi har ett “race-to-the-top” där den minst överkvalificerade blir utan jobb. Det problemet kan bara lösas med en politik för full sysselsättning.

  2. Jag tycker att artikeln i ganska begränsad utsträckning svarar på den artikel som den börjar med att kommentera. Nej, det bör inte göras en motsättning mellan att få en bred gymnasieutbildning innehållande också estetiska ämnen, och att kunna få jobb. Det framgår inte om det är det man menar, eller om man vill glida förbi frågan om de estetiska ämnenas roll. De som argumenterar för att man får jobb om man koncentrerar sig på svenska, matte och yrkesmännen är de som gör en motsättning. Tvärtom finns det anledning tro att kulturkunnande och -utövande bidrar till kompetenser som behövs i arbetsliv och samhälle.

  3. Som gammal svensklärare noterar jag att Aida Hazialic inte med ett ord berör det faktum att man (= Björklund) för de flesta elever på yrkesförberedande program halverade undervisningen i svenska. “Alla kan ju inte bli akademiker” var det björklundska argumentet. När nu Hazialic för resonemang om bildning och ABF och vackra ambitioner ur arbetarrörelsens historia, borde hon också göra en analys av det klassförakt som präglar det nutida förhållandet för svenskan och yrkeseleverna. Att återställa detta missförhållande och att ge alla rätt att läsa på komvux, borde vara bland de första beslut som Hazialic skulle ha tagit.

  4. På Skolverkets hemsida kan man läsa om ämnet Svenska “att undervisningen ska syfta till att stimulera elevernas intresse för att läsa och skriva” och “att eleven ska ges förutsättningar att utveckla sin förmåga att (bl.a.)
    – formulera sig och kommunicera i tal och skrift
    – läsa och analysera skönlitteratur och andra texter för olika syften

    Kunskapskraven för godtagbara kunskaper i slutet av åk 3 är tydligt formulerade och anger: berättande texter och sakprosetexter, några skönlitterära barnboksförfattare och illustratörer. Här finns även krav på kunskap om lässtrategier för att förstå och tolka texten.

    I slutet av åk 6 för betyget E (lägsta godtagbara krav) följer lässtrategier med för att “urskilja textens budskap … och olika sätt att bearbeta textens innehåll”. Hit hör även berättande texter och sakprosetexter och “analys av budskap, språkliga drag, typisk uppbyggnad”.

    i slutet av åk 9 för betyget E ska eleven kunna läsa skönlitteratur och sakprosetexter för barn och ungdom med flyt och genom att använda lässtrategier … och göra enkla kronologiska sammanfattningar av olika texter”.

    Med de kunskapskraven från grundskolan borde elever i yrkesprogram inte vara alltför ointresserade och kunna lockas till fortsatt läsning med hjälp av sin lärare i svenska. Strategierna behöver kanske tränas upp med läraren som modell. Men – hemska tanke – det finns elever som halkat efter, blivit godkända men inte riktigt fått ordning på sin läsning inkl. läsförståelse. Då behöver de få det stöd de har rätt till. Annars blir det kris och avhopp.

    Kanske inte helt fel att ge betyg redan från åk 3. Då skulle både föräldrar och elev få en tydlig fingervisning om betyget i svenska visade på bristande kunskap. Och få rätt stöd.

    Inte heller helt fel att lärare för de yngre åren alltid erbjuds relevant fortbildning och god kompetensutveckling.

    Ingen elev borde behöva läsa på Komvux om skolan klarat sitt uppdrag. Alla barn borde tidigt få upptäcka läsning och litteratur som en rik och viktig källa till kunskap och förströelse i kamratliv, samhällsliv och kommandeyrkesliv.

  5. Först och främst vill vi tacka Aida Hadzialic för svaret. Förhoppningsvis innebär det att diskussionen om bildning och skönlitteraturs betydelse i skolan nu kan föras vidare, fördjupas och nå fram genom det skolpolitiska mediebruset. Att Hadzialic säger sig dela vår uppfattning om litteraturens vikt i skolan är glädjande och inger hopp.

    Den viktigaste frågan i vårt debattinlägg från må 9/2, nämligen den om angelägenheten av att skapa förutsättningar i styrdokumenten och i gymnasieskolans organisation, för att betona skönlitteraturens ställning adresserar dock inte Aida Hadzialic.

    Vi anser inte att arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller de förvisso välbehövliga och lovvärda satsningarna på läsning och läsförståelse i grundskolans lägre årskurser är tillräckligt för att yrkeseleverna som idag går i gymnasieskolan skall få relevanta kunskaper omkring litterär förståelse och den tid som krävs i skolan för vägledda diskussioner om skönlitteratur. Hur kan vi göra om svenskämnet på gymnasiets yrkesprogram så att det blir bra? När nu regeringen verkar arbeta för att på nytt införa obligatorisk högskolebehörighet för alla förutsätter vi att verksamma svensklärare på yrkesprogram får delta i denna process. Vi hoppas att skönlitteraturen ska återfå sin självklara position i bildningen av framtidens yrkeselever, så att de ges möjlighet att finna sin plats i samhället i ett vidare perspektiv än att bara fylla sin funktion i yrkeslivet.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS