Göran Levin: Tål skolan vilken reformtakt som helst?

Jag läser IFAU:s rapport om Decentralisering, skolval och fristående skolor, nyligen publicerad.

Rapporten är intressant och läsvärd och kommenteras säkert på många olika håll. Förhoppningsvis försöker man inte bara tolka ut sina egna politiska och ideologiska preferenser ur den. Emma Leijnse i Sydsvenskan har skrivit en varnande artikel om detta.

Vad jag själv slås av och här vill reflektera över är bl.a. beskrivningen av avregleringen av den svenska skolan i kapitel 3. Jag själv har funnits med under denna tid som lärare, fortbildare, skolledare, lärarutbildare m.m. och upplevt systemen som verksam arbetare i skolväsendet och även högskolan. Förändringar sker ju över tid, men när de sammantaget beskrivs som i IFAU-rapporten blir det slående hur omfattande och genomgripande de olika åtgärderna varit.

Det fanns en tid, då centralstyrningen uppfattades som kvävande, otymplig och med ett plågsamt långsamt beslutsfattande. Som lärare och skolledare kunde man uppleva hur trögt det var om man ville förändra och få praktiskt genomslag för sina idéer. En rektor hade ju inte många pengar som han själv styrde över. Lärartjänster och resurser fördelades centralt, läroböcker var fastställda enligt en kommunal gemensam lista, lokalerna hanterades av kommunen och så fanns det ett litet läromedelsanslag med lite fri rörlighet. Det är inte konstigt att man längtade efter friare tyglar.

Läser man IFAU-rapporten, som redogör för hur styrningen var upplagd, blir det synligt hur den i detalj var utformad från staten via länsskolnämnder ner till kommuner och enskilda rektorsområden. Allt var reglerat alltifrån klasstorlekar, lärartjänster och anställningar och meritvärderingar till särskilda resurser för en mängd olika faktorer. Fortbildningen hanterades av länsskolnämnder och till viss del av fortbildningskonsulenter i de större kommunerna. Över läroplaners tillämpning vakade Skolöverstyrelsen. Undervisningen var reglerad i veckotimmar för olika ämnen och lärarnas tjänstgöringstid var satt i undervisningstimmar för olika lärarkategorier. Listan kan göras mycket längre.

Den ideologiska förskjutningen från centralstyrning till decentralisering skedde, som jag minns det, under ganska lång tid, säkert från tidigt 1970-tal. Men fram till konkret politisk handling dröjde det lite längre. Men sedan exploderade förändringstakten. På knappt ett halvt decennium försvann all tidigare styrning, staten retirerade till förmån för kommunerna och nya myndigheter bildades med annat ansvar, nästan på löpande band. Nya läroplaner, nya betygssystem o.s.v. Dessutom byttes många ansvariga ut. Ni som läsare kan allt det där.

Men vad jag vill ha sagt är, att en sådan förändringstakt inte är möjlig om man vill ändra i stora system och få de resultat man förväntar sig inom den tid man önskar. Initialt uppstår mycket stora kvalitetsförluster och stor frustration. Många av oss befinner sig i den görande delen i systemet (skolan i detta fall) och har oftast dålig insyn i de överliggande styrsystemen. Däremot är det vi som har att hantera förändringarna till konkret praktiskt arbete i klassrum, skola och högskola. Det är märkligt att så många lärare och skolledare kunnat hantera denna förändring utan att totalt kaos uppstod.

IFAU komplicerar resonemangen och slutsatserna, tycker jag, och skuldbelägger inte förhastat. Jag själv vill inte heller hävda att övergången från centralstyrning till decentralisering i grunden har varit fel, tvärtom kanske. Men sättet och hastigheten att hantera stora förändringar i mycket stora system förskräcker, när man ser det så här koncentrerat beskrivet i IFAU-rapporten. Och inte heller har förändringstakten blivit lugnare och mera genomtänkt i samband med att alliansen tog över regeringsansvaret.

Måtte framtida ansvariga bli klokare.