Göran Levin: Tål skolan vilken reformtakt som helst?

Jag läser IFAU:s rapport om Decentralisering, skolval och fristående skolor, nyligen publicerad.

Rapporten är intressant och läsvärd och kommenteras säkert på många olika håll. Förhoppningsvis försöker man inte bara tolka ut sina egna politiska och ideologiska preferenser ur den. Emma Leijnse i Sydsvenskan har skrivit en varnande artikel om detta.

Vad jag själv slås av och här vill reflektera över är bl.a. beskrivningen av avregleringen av den svenska skolan i kapitel 3. Jag själv har funnits med under denna tid som lärare, fortbildare, skolledare, lärarutbildare m.m. och upplevt systemen som verksam arbetare i skolväsendet och även högskolan. Förändringar sker ju över tid, men när de sammantaget beskrivs som i IFAU-rapporten blir det slående hur omfattande och genomgripande de olika åtgärderna varit.

Det fanns en tid, då centralstyrningen uppfattades som kvävande, otymplig och med ett plågsamt långsamt beslutsfattande. Som lärare och skolledare kunde man uppleva hur trögt det var om man ville förändra och få praktiskt genomslag för sina idéer. En rektor hade ju inte många pengar som han själv styrde över. Lärartjänster och resurser fördelades centralt, läroböcker var fastställda enligt en kommunal gemensam lista, lokalerna hanterades av kommunen och så fanns det ett litet läromedelsanslag med lite fri rörlighet. Det är inte konstigt att man längtade efter friare tyglar.

Läser man IFAU-rapporten, som redogör för hur styrningen var upplagd, blir det synligt hur den i detalj var utformad från staten via länsskolnämnder ner till kommuner och enskilda rektorsområden. Allt var reglerat alltifrån klasstorlekar, lärartjänster och anställningar och meritvärderingar till särskilda resurser för en mängd olika faktorer. Fortbildningen hanterades av länsskolnämnder och till viss del av fortbildningskonsulenter i de större kommunerna. Över läroplaners tillämpning vakade Skolöverstyrelsen. Undervisningen var reglerad i veckotimmar för olika ämnen och lärarnas tjänstgöringstid var satt i undervisningstimmar för olika lärarkategorier. Listan kan göras mycket längre.

Den ideologiska förskjutningen från centralstyrning till decentralisering skedde, som jag minns det, under ganska lång tid, säkert från tidigt 1970-tal. Men fram till konkret politisk handling dröjde det lite längre. Men sedan exploderade förändringstakten. På knappt ett halvt decennium försvann all tidigare styrning, staten retirerade till förmån för kommunerna och nya myndigheter bildades med annat ansvar, nästan på löpande band. Nya läroplaner, nya betygssystem o.s.v. Dessutom byttes många ansvariga ut. Ni som läsare kan allt det där.

Men vad jag vill ha sagt är, att en sådan förändringstakt inte är möjlig om man vill ändra i stora system och få de resultat man förväntar sig inom den tid man önskar. Initialt uppstår mycket stora kvalitetsförluster och stor frustration. Många av oss befinner sig i den görande delen i systemet (skolan i detta fall) och har oftast dålig insyn i de överliggande styrsystemen. Däremot är det vi som har att hantera förändringarna till konkret praktiskt arbete i klassrum, skola och högskola. Det är märkligt att så många lärare och skolledare kunnat hantera denna förändring utan att totalt kaos uppstod.

IFAU komplicerar resonemangen och slutsatserna, tycker jag, och skuldbelägger inte förhastat. Jag själv vill inte heller hävda att övergången från centralstyrning till decentralisering i grunden har varit fel, tvärtom kanske. Men sättet och hastigheten att hantera stora förändringar i mycket stora system förskräcker, när man ser det så här koncentrerat beskrivet i IFAU-rapporten. Och inte heller har förändringstakten blivit lugnare och mera genomtänkt i samband med att alliansen tog över regeringsansvaret.

Måtte framtida ansvariga bli klokare.

 

 

4 Comments on “Göran Levin: Tål skolan vilken reformtakt som helst?

  1. Problemlösning med skolan behäftas med skolastik, dvs den vetenskap som bedrevs under katoolicismen, där alla söker stöd för sin åsikt. Min enda reflektion är att skollärande liksom idrott teckning dataspel mm är en funktion av den arbetsmängd eleven utför, det finns ingen genväg Så den metod som får eleverna att arbeta hårdast är den rätta! Den som trror det går utan subjektivt upplevd möda, drömmer blå dunster

  2. Gunnar Berg har i en artikel i Skola & Samhälle ställt frågan: “Är genomförande av skolreformer verkligen ett tidsproblem?” En mycket intressant artikel och med kunskap om Gunnar Bergs forskning och författarskap är jag absolut en anhängare av hans tankar. Det är något slags skylla- på-något-annat-syndrom som politiker använder sig av. Hur många generationer måste vi pröva innan vi bestämmer oss för att något är i grunden fel i Sverige med svensk skola. Många skolor skyller på “elevgruppen är så besvärlig i år”, “hans bror var lika dan” o s v. I USA/Texas hade skolchefen förbjudit meningar som började med Yes, but, när det gällde att förklara t ex varför inte alla elever nådde målen. Jag har varit på många, många studiebesök i andra länder och något som är gemensamt för Danmark, Norge, Finland (tar inte med Belgien, Storbritannien, USA och Texas) är att skolan har ett högt anseende och den politiska styrningen sker i samverkan mellan olika partier. Jag tror själv att det är kardinalfelet för svensk skola att vänster och högerpolitik har förstört skolan.
    Skolan i Sverige är inte den stabila institution den bör vara, där föräldrar och elever känner stort förtroende och tillit till den.
    Eva Danielsson (40 i skolans verksamhet som lärare och rektor)

  3. Läser man Leif Lewins utredning om kommunaliseringen kan man notera att tankarna var rätt. problemet var implementeringen. Det denna artikel snuddar vid. Huvudmän, rektorer och lärare lämnades vind för våg med en frihet de inte kunde hantera. Hjälp från myndigheter saknades i övergången.

    När de nya styrdokumenten kom för fyra år sedan gjorde Alliansregeringen inte om samma misstag igen. Man satsade stort via Skolverket på fortbildning om vad skollagen och läroplanerna innehöll. Tyvärr noterar jag att det finns samma problem som vid kommunaliseringen. Skolan går kursen men har inte förmågan att omsätt kunskapen i praktisk handling. Samtidigt ser jag en oroväckande utveckling från politiskt håll med strävan att centralstyra detaljer på nationell nivå. Det gagnar inte skolans utveckling.

  4. Att varannan gymnasielärare saknar behörighet för de ämnen de undervisar i, kan ha en viss betydelse för skolresultaten.
    Rikets högsta skolbyråkrat låtsades för en tid sedan upprörd över uppgiften, men har känt till den sedan mer än ett decennium.
    Kvintessensen med att sänka skolan i kommunalträsket var inte bara att transformera lärarna till kommunalarbetare utan framför allt, att dumpa löner och status för att i praktiken kunna anställa vem som helst.
    Så skedde också och kvackandet är välkänt för den som har minsta kännedom om skolan.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS