Hjärna på hjärnan

För ett par veckor sedan blev av någon för mig outgrundlig anledning min sex år gamla SOS-artikel om hjärnforskning en av de mest lästa artiklarna under veckan. Lustigt nog hade jag sedan tidigare författat en ny artikel på samma tema, som publicerades förra måndagen. Det kom alltså att bli om inte hjärna på hjärnan, så åtminstone lite tårta på tårta, i alla fall för de som läste båda dessa (icke relaterade) artiklar.

Vid en genomläsning av de båda artiklarna kan jag väl konstatera att temat är lika aktuellt nu som då. En neuroromantisk inställning präglar attityden till hjärnforskning i medierna. Hjärnforskare är om inte i egna så ofta i allmänhetens ögon allvisa, med förmåga att ge oss svar på alla spörsmål som rör lärandets mysterier. Professorer och profeter i samma person så att säga.

Jag är naturligtvis inte avogt inställd till hjärnforskning som sådan, snarare när neurovetenskapens sätt att beskriva lärandeprocesser ses som överordnad didaktiken, det fält som faktiskt inrymmer det för lärare mest relevanta kunskapsområdet, nämligen relationen mellan undervisning och lärande.

Neurovetenskap, i likhet med utvecklingspsykologi, pedagogik med flera andra utbildningsvetenskapliga områden, bör alltså ses som hjälpvetenskaper till didaktik. Idag är fallet ofta tvärtom. Kognitionsforskning och hjärnforskning är grunden för att förstå lärande, lärare ska sedan tillämpa rön från dessa discipliner i klassrummet, i enlighet med olika uttänkta metoder och program, om man ska tro den allmänna visdomen.

Den som undervisat vet, att så enkelt fungerar det inte i praktiken. Kunskap om arbetsminnet är inte oväsentlig, men inte heller väsentlig för att få elever att förstå det ekonomiska kretsloppet, skillnaden mellan delningsdivision och innehållsdivision eller perspektivteckningens principer.

Hjärnforskning har inte varit ett särskilt vanligt förekommande ämne på S.O.S kan jag konstatera efter att ha rotat i nätarkivet. Men från förra hösten har vi David Didaus artikel Vad lärare bör känna till om intelligens och idag publiceras Tillåter hjärnforskningen samhällskunskapsundervisning?

Vi välkomnar flera artiklar med olika perspektiv på hjärnforskning (som de nu nyss nämnda). Har vi för mycket hjärnforskning? Eller har vi för lite? En debatt i ämnet kanske kan hjälpa oss närma oss den mer adekvata frågan: vilken typ av hjärnforskning har lärare mest nytta av för att förstå undervisning i olika ämne och i olika situationer?

Björn Kindenberg

En kommentar till “Hjärna på hjärnan

  1. Då biologilärare är med på mitt CV så fascineras jag stort av hjärnforskning och tycker att det är mycket spännande med de saker de kan komma fram till. Har pedagogiska vetenskapliga resultat en tendens att övertolkas när de serveras och används är dock hjärnforskning nog lite som ur askan i elden. När man läser själva de vetenskapliga artikeln är resultaten så avgränsade att man knappt känner igen det som sagts i den offentliga debatten.

    När Vygotskij med omfattande empiri som grund, beprövad erfarenhet demonstrerar det och sen hjärnforskningen kommer till samma slutsats. Det är då jag verkligen tror på resultaten inte när det råder motstridighet mot annan forskning. Kunskap behöver förmedlas från vuxenvärlden, lärare till eleverna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter