Ingemar Berglund: Förstelärare och lektorer

Politikerna tycks nu vara överens om att skolans problem skall lösas, i varje fall delvis, och skolutveckling ske genom att införa vad man kallar karriärtjänster. Skolverket har tilldelat Örebro 51 sådana karriärtjänster. Det handlar om förstelärar- och lektorstjänster. Lärares ambition att få visa sig bättre än sina kollegor och klättra i hierarkin är den drivkraft som alltså ska belönas med högre lön. Det är med andra ord gamla förlegade, hierarkiska och meritokratiska organisationsmodeller som ska rädda den svenska skolan från fortsatt förfall. Att en lärare skulle välja yrket därför att han/hon vill arbeta tillsammans med andra lärare och fostra (skapa förutsättning för allsidig utveckling) och undervisa barn och ungdomar är tydligen en främmande tanke för våra politiker. Det som förvånar mig är att lärarfacken är positiva till detta. Den enda förklaring jag kan se är att man vill rädda några av brödsmulorna, som fallit från Anders Borgs frukostbord, till lärarkollektivet.

Försteläraren, en lärare som visat stor skicklighet, vem som nu skall avgöra det, får en löneförhöjning med fem tusen kronor. Lektorstjänsterna är för dem som forskat. De får tio tusen kronor mer per månad. Eftersom lönesättningen är individuell och påverkas av lärarnas professionella utveckling, har vi redan nu en lönespridning som ofta skapar osämja och försämrar samarbetet mellan lärarna. Så, femtusen respektive tiotusen – i förhållande till vad?

Förslaget att införa förstelärar- och lektorstjänster går på tvärs mot den moderna organisations- och ledningsforskningen. Den visar nämligen att utvecklingen går mer mot ett relationellt tänkande, där fördjupade professionella relationer mellan medarbetarna är effektivare för organisationen än det traditionella, hierarkiska organisationsbyggandet. Detta är särskilt tydligt när det gäller organisationer med värderingsgrundade målsättningar som inom den offentliga sektorn.

På vilket sätt kan en lärare som forskat i exempelvis historia, och gjort en djupdykning inom ett begränsat område, kunna höja en skolas kvalitet? De 120 000 kronor vederbörande tjänar mer per år än sina kollegor i arbetslaget skulle göra mer nytta om de användes för kompetenshöjning i hela lärarlaget.

Lärarens kompetens uttrycks i handling, den kunskap som Aristoteles kallade fronesis och som nuförtiden brukar benämnas tyst kunskap eller förtrogenhet. Det är en kunskapsform som i första hand bygger på erfarenhet, men inte bara den egna erfarenheten utan också andras berättelser om sina erfarenheter. Kompetenshöjning i ett lärarlag är alltså en kollektiv process. Det kan tillgå så att det skapas förutsättningar för lärarna att regelbundet träffas och tillsammans observera, reflektera över och utvärdera den egna undervisningen, besluta om vilka förändringar som behöver göras, hur detta skall göras och vilket eventuellt externt stöd som erfordras.

I skoldebatten talar man obekymrat om kvalitet som om det vore en kvantitet som går att mäta. Men lärandeprocessen är (för eleverna liksom för lärarna) kollektiv och situationsberoende, kvaliteten kan bara bedömas i mötet, i relationerna, mellan lärare och elever och inte genom yttre kontroll, testinstrument, nationella prov, betyg, enkäter etc.

 

(Ingemar Berglund har varit rektor i Örebro)

7 Comments on “Ingemar Berglund: Förstelärare och lektorer

  1. Helt rätt tänkt och sagt! Dessutom är det helt fel tidpunkt då dessa “forskare” är en del av problemet! Även kommunernas “gullpojkar” och “gullflickor” till lärare och även rektorer är en del av problemet! Som jag sagt tidigare. Komedin övergår i farsen.

  2. Om man är lämpad att jobba inom skolans område avgörs enklast genom att man svarar bu eller bä på frågan om förstelärarreformen som tyvärr genomfördes.

    Är man för har man inte klarat IQ-testet, och då är ribban ändå lågt lagd om man ser till vad verksamheten kräver.

  3. Innehållet i artikeln stämmer med vad jag (lärare) har hört från många kollegor åtminstone från två olika skolor där ingen har varit positiv (inte ens förstelärarna själva som menar att ”de används fel”). Men det vore intressant att höra från lärare för vilka förstelärarna har tydligt bidragit till en positiv utveckling. Sådana måste finnas… Dessutom tror jag att många rektorer och chefer är nöjda med sina förstelärare och där vore det också intressant att höra varför! Fler röster behövs i debatten om vi inte ska fastna i ”allt är bara fel”!

    ”Förslaget att införa förstelärar- och lektorstjänster går på tvärs mot den moderna organisations- och ledningsforskningen.” Ingemar har du referenser till den här forskningen så att vi kan fördjupa oss i den? 🙂

    • Jag tar en “omodern” forskare till hjälp som varnade för hjordinstinkten och då “gruppen går fel” vilket gör att vi väljer oss själva som förespråkare ingen vet varför det vi gör och säger uppkom.

      In individuals, insanity is rare; but in groups, parties, nations and epochs, it is the rule.
      Friedrich Nietzsche

      In heaven, all the interesting people are missing.
      Friedrich Nietzsche

    • “Kreativt ledarskap i ett nordiskt perspektiv
      Dokumentation från konferensen
      i Uppsala 28-29 april 2010.”
      Går säkert att hitta denna dokumentation på nätet. Anordnades av Uppsala universitet, Uppsala kommun och Skolporten. Om du inte lyckas kan du höra av dig så försöker jag skicka den via mejl.

  4. Det är märkligt att idén om förstalärare lämnade kaffebordet. Kanske inte lika märkligt att det sedan blev ett konkret förslag från Björklund, ju längre tiden gick ju mer blev han ett politiskt smatterband (med samma träffsäkerhet). Verkligt märkligt är att lärarfacken och de nuvarande regeringspartierna anslöt till hyllningskören.
    Implementeringen har så här långt blivit det praktfiasko man lätt hade kunnat förutse. Kommunerna och rektorerna har fått det här i knät och inte klarat att säga “Tack, men nej tack” till pengarna. Man har däremot förstått att utnämnandet av förstelärarna måste paketeras i någon form av legitimitet. Därför har fantasin flödat när det gäller vad förstelärarna egentligen ska göra som primus inter pares. Rektorer och förvaltningar har skapat arbetsuppgifter, som måste kompenseras med nedsatt undervisning. Den undervisningen måste fördelas på skolans sekundalärare, eftersom kommunerna inte är det minsta intresserade av att skjuta till ytterligare resurser.
    Följden blir att de förment bästa lärarna undervisar mindre, och de förment mindre skickliga får en ökad arbetsbelastning. Vill det sig sedan riktigt illa, måste därtill sekundalärarna lägga ytterligare arbetstid på att delta i de utvecklingsprojekt förstelärarna krystar fram i syfte att åstadkomma något.
    Så kan det gå när de styrande styr med huvudet under armen.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS