Jan Thavenius: Läsa för livet
Den 26 september presenterade regeringen propositionen ”Läsa för livet”. Med viss trötthet känner man igen det mesta av blandningen av högtidliga mål och byråkratiska insatser. Det är nationella strategier och nya utredningar, myndigheter i långa rader och projekt med imponerande namn och framför allt en mängd byråkrater. Jag tror inte att det kan komma något särskilt ut av detta. När jag senast fick inblick i en liknande ”satsning” hette det Kultur i skolan. Många möten var det, konferenser och seminarier, friserade rapporter och glättade redovisningar. Men mycket gjort blev det inte.
Om det finns pengar, se till att alla skolor får ett fungerande skolbibliotek (inte bara i två tredjedelar av skolorna) med någon som sköter det (inte bara i hälften av skolorna). Ge sedan alla elever en bred humanistisk och naturvetenskaplig läroplan. Det är inom en sådan som elevernas läsning utvecklas mångsidigt. Om det är lärare och forskare eniga. Låt sedan de som läser litteratur i skolan ta hand om läsandet för livet. Ge lärare och elever, lärarutbildare och forskare som arbetar med undervisningen i klassrummen tid och resurser att skapa de sammanhang där litteratur och andra medier kan leda till värdefulla upplevelser, erfarenheter och insikter.
För inte så länge sedan hette det att skolans viktigaste ”kulturpolitiska uppgift” handlar om att ge eleverna en möjlighet till mänsklig och social utveckling, att få använda sina kunskaper och erfarenheter och försöka förstå sig själva och det samhälle de lever i. Alla skolämnen har en plats i den uppgiften. Det storslagna ”läsa för livet” kan knappast existera i något annat sammanhang.
Bra att någon fortsätter att säga och skriva detta!
Jag instämmer helt. I ett brev i min bok ”Att tänka till” från 1983 gav jag min dotter, som då var nybliven lärare, bland annat följande råd: Se till att eleverna läser böcker – fresta dem, locka dem, lura, tubba tvinga dem om det är nödvändigt. Språket är kunskapens nyckel och vägen till språket går genom boken.