Jan Thavenius: Lewins budskap

Leif Lewins aktuella utredning om kommunaliseringen av skolan har fått rubriken ”Staten får inte abdikera”. Man får väl tolka det som att det är Lewins huvudbudskap. Det är under alla omständigheter ett tydligt budskap till alla som så mycket som möjligt vill begränsa statens roll i samhällets och medborgarnas liv. Utredningen är en innehållsrik historik över de senaste decenniernas skolpolitik. Här finns mycket att ta fasta på och diskutera. Man kunde också se detta som Lewins budskap. En nyanserad historisk förståelse och noggranna analyser av utvecklingen kunde inte skada den aktuella skoldebatten. Men de närmaste sju månaderna kommer vi säkert i huvudsak få leva med pressmeddelandets ”Kommunaliseringen av skolan blev ett misslyckande”.

Kommunaliseringen blev på många sätt ett misslyckande men det betyder inte att ett kommunalt ansvar för skolan behöver vara något negativt. Lewin framhåller t.ex. att Finland lyckats med en fruktbar balans mellan statligt och kommunalt ansvar. Det kan diskuteras hur mycket det generellt har ökat de finska skolornas effektivitet och kvalitet som var två av syftena med den svenska kommunaliseringen. Mätningarna är såpass begränsade och osäkra. Däremot har mera av ansvaret för skolutvecklingen hamnat i skolorna och hos lärarna och det är på sikt något positivt.

Det är alltså inte kommunaliseringen i sig som blivit ett misslyckande. Det är hur den gick till och hur den senare förvaltades, kommunaliseringsprocessen. Det handlade om en stor omställning av skolorganisationen och den utfördas alltför snabbt, utan stöd av de närmast inblandade och utan garantier för att decentraliseringen skulle ge rektorer och lärare det inflytande som en profession kan kräva. Mycket hände sedan med kommunaliseringen som inte gjorde reformen bättre. Så här skriver Lewin:

”Staten får inte abdikera, menade skolministern när skolan kommunaliserades. Ändå får man nog säga att det var vad som skedde i samband med eller några år efter det att kommunerna tagit över verksamheten för skolan. Enligt Göran Persson betydde decentralisering inte att staten frånhände sig det övergripande ansvaret för skolan. På flera sätt skulle staten även i framtiden garantera skolans nationella kvalitet och likvärdighet genom läroplan, lärarutbildning, nationellt motiverad fortbildning, ett specialdestinerat statsbidrag, ett utvärderingssystem och statliga behörighetsregler för lärarna.

Men när en borgerlig regering kort därefter trädde till, förkastades allt som kunde föra tankarna till socialdemokratisk centraldirigering. I skuggan av den svåra finanskrisen avskrevs varje reglering som kunde uppfattas som ett hinder för den ekonomiska saneringen. I nyliberal anda avvecklades det specialdestinerade sektorsbidraget och de statliga behörighetsreglerna samtidigt som den nya läroplanen blev så allmänt hållen att den inte gav mycket vägledning för flertalet lärare. Utvärderingen, som var avgörande för det nya styrsystemet, fungerade inte i kommunerna. Skolverkets avstod från att stödja kommunerna i deras nya uppgift med motiveringen att decentraliseringstanken just innebar att kommunerna och lärarna självständigt skulle utforma skolverksamheten.”

Relativt snart efter kommunaliseringen gjorde en annan reform ont värre:

”friskolereformen och de nya möjligheterna att välja skola skapade en konkurrens mellan skolor som delvis förändrade förutsättningarna för kommunerna och även för den statliga styrningen. Valfrihetsreformerna har lett till en ökad segregation mellan skolor och har därmed försvårat kommunernas likvärdighetsuppdrag.”

Det finns som sagt mycket att ta fasta på i Lewins utredning som inte bara handlar om att utse kommunaliseringen till syndabocken.