Skola och SamhälleJan Thavenius: Skola och samhälle
I Sverige lever 230 000 barn ”under svåra ekonomiska omständigheter”. Fattiga hushåll har ökar från 5 procent 1990 till 12 procent 2012. Enligt OECD är Sverige det land där ojämlikheten ökat mest sen 1990. Allt enligt uppgifter i en artikel i DN 150827.
Jag tror att jämlika samhällen mår bättre på alla vis. Vi vet från forskningen att jämlika skolor är bättre för alla elever och hela samhället.
Nu sägs det att den svenska skolan inte mår bra. Bland annat att kunskapsresultaten sjunkit i ett par decennier. Det kan man alltid diskutera. Men säg att det ligger något i det påståendet. Då finns det en parallell i tiden mellan ökad ojämlikhet och sjunkande skolresultat.
Finns det också ett orsakssamband? Svårt att säga med absolut säkerhet. Men rimligt är väl att barn från fattiga och utsatta familjer har svårare att klara sin skolgång än andra med alla goda förutsättningar. Det vore kanske viktigt att undersöka. Viktigare än att inspektera, kontrollera och övervaka och utpeka skolor och lärare som syndabockar.
Alla barn från fattiga familjer går inte i skolan. Inte heller alla barn till den grupp av sjuka och arbetslösa föräldrar som lever i fattigdom. Den gruppen har ökat från 9 procent 2003 till runt 30 procent idag. Men tillräckligt många har under de senaste decennierna måst klara sin skolgång under svåra omständigheter för att det ska vara värt att uppmärksamma.
Jag tror nog att skolor och lärare kan göra en hel del för att kompensera för denna skenande ojämlikhet. Om de fick rejäla resurser. Men det vore naivt i överkant att inbilla sig att de kan göra underverk med boendesegregationen, den ojämlika valfriheten och den ökande fattigdomen.
Skolpolitikens centrum ligger till stora delar utanför skolan. Dess centrum finner vi i de ”politikområden” som skapar förutsättningarna för skolarbetet.
3 Comments on “Jan Thavenius: Skola och samhälle”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
En gång fanns tanken att skolan skulle motverka de orättvisor som samhällssystemet skapade. Enhetsskola istället för parallellskolesystem. Gymnasieskola istället för yrkesskola. Direktörens och vårdbiträdets barn skulle gå i samma klass, och gjorde det också. Naturligtvis slog klassorättvisor igenom även i utbildningsväsendet, men ambitionen att motverka dem fanns och gjorde ett inte alls obetydligt avtryck.
Den ambitionen har nu förbytts i sin motsats. Det är tråkigt och ger stora följder för både enskilda ungdomar och samhället som helhet. Positiva effekter är svåra att se.
Men förutom de ökande klassklyftorna finns andra samhällsförändringar som även de slår igenom i skolans verksamhet, och som mer direkt handlar om kunskap och kunskapsresultat. Finns det någon forskning om vad minskat läsande av lite längre texter (längre än sms) betyder? Godnattsagans minskade förekomst? Paradise Hotel istället för Fråga Lund? 52 channels and nothin’ on? Ring-och-spring istället för yrkeserfarenhet?
Jag sitter inte och drömmer om att allt var bättre förr. Jag konstaterar att de stora förändringar skolan genomgått inte i någon del har handlat om att ge ungdomar vad ett förändrat samhälle kräver. Klassamhället har förstärkts, men i klassrummet pågår i långa stycket en undervisning som utbildar för ett industrisamhälle som hör svunna tider till. Mor är rar och Gustav Vasa låg i ett hölass i Dalarna. På den punkten har skolan förändrats alltför lite, inte för mycket. Och vägen framåt går knappast via fler betygssteg, nationella prov, skolinspektioner och skuldbeläggande av lärarkåren.
Postmodernistisk litania.
Allt flyter, allt kan diskuteras och ingenting kan förutsättas. De enda slutsatser som kan dras är tydligen kontrafaktiska och därmed sätts även logiken ur spel.
Det är sorgligt, men ingenting kan inom överskådlig framtid hjälpa den svenska skolan.
Särskilt inte Thavenius irrationella, vaga och formlösa resonemang om ojämlikhet, fattigdom, boendesegregation etcetera, vilket inte leder någon annanstans än ut i öknen.
Kravlösheten i skolan, införd redan på 1970-talet, är nu närmast total och kommer att bli än värre.
Den enda förklaringen till att svenska elevers PISA-resultat ligger på europeisk bottennivå är bristande kunskaper.
Den gamla kunskapsskolan har förvandlats till dagens bildningsfientliga förvaringsanstalt.
Det har under decennier spytts mycken galla över den gamla pluggskolan, men sanningen är att den var ytterligt framgångsrik.
Den lyckades under real- och gymnasieutbildningen och på samtliga linjer förmedla en mycket god bild av såväl den europeiska som den svenska kulturhistoriens huvudlinjer.
Framgången byggde på den högt prioriterade undervisningen i historia, litteraturhistoria och religion.
Den som var det minsta intresserad av dessa ämnen kunde skaffa sig en solid humanistisk bildning. Till detta kom den högklassiga utbildningen i språk, inte minst i latin.
Allt förmedlat av högutbildade adjunkter och lektorer.
Därmed öppnades porten till en tankevärld, som dagens studenter tycks helt omedvetna om.
Politiker och proffstyckare lider uppenbarligen av en ideologiskt betingad bildningsfientlighet.
Matematikämnet är hatat och förklarat som närmast värdelöst och ämnesområden som historia och kulturhistoria intresserar dem inte, eftersom de anser sig leva vid historiens slut och därför kan ta sig rätten, att befria de stackars eleverna från alla betungande bördor, från faktakunskaper och reflektionsförmåga.
Att skolpolitikens fokus skall ligga i skolan, och ingen annanstans, måste vara en självklarhet.
Helen von Post
Latinstudent-63.
Fyra decennier som gymnasie- och universitetslärare.
Helen!
Kanske har jag fel, men var det inte så att under 1960-talet växte det fram kritik mot den gamla pluggskolan från två håll. Det ena hållet fokuserade på att pluggskolan inte kunde infria vissa bildningsideal, det andra hållet fokuserade på att pluggskolan inte kunde möta sociala och demokratiska aspekter av tillvaron. Den sistnämnda inriktningen kom att gå segrare ur den striden.
Idag har vi ett annat samhälle än under 1950- och 1960-talet. Eftersom vi har ett annat samhälle bör vi också ha andra kunskaper om samhället idag än under 1960-talet. Några av de förändringar som jag vill betona i denna samhällsförändring är följande:
År 1968 kom nobelpriset i ekonomi att instiftas (som en del i Riksbankens 300-års jubileum.). Ekonomiska teorier om människa och samhälle kom på så sätt att få en ökad auktoritet inom såväl vetenskap som politik.
Den 15 augusti 1971 “tvingades” Richard Nixon att överge guldmyntfoten och valutornas värde kom, på olika sätt, att bli “flytande”.
Under 1970-talet kom kunskaper att alltmer ingå i ett ekonomiskt tänkande, kunskaper kom att få ett starkare ekonomiskt värde. Utbildning ansågs vara en ekonomisk investering. Jämför här olika bidlningsideal – här gick nyttoidealet segrande ur striden, medan Humboldts med fleras bildningsdideal förpassades som kuriosa.
Den tekniska utvecklingen inom dator, IT, robotar etc. kom under 1970-taet att accelera. Denna utveckling kan dels kopplas till ekonomisk teoribildning eftersom den var mycket lönsam, men också till en inbyggd potential i en globaliserad värld, dvs. möjligheterna för olika forskarlag att utbyta erfarenhter och kunskaper ökade dramtiskt i och med digitaliseringen av samhället. Brynjolffson och Mcafee pekar på att tillväxten av IT-kunskap sker exponentiellt.
Brynjolfsen och Mcafee benämner denna digitaliserade tidsålder som “den andra maskinåldern”.
Deras huvudtanke är att allt görande, tänkande etc. som människor gör och som går att överföra till datorer/robotar kommer, förr eller senare, att överföras till robotar. De går tillbaka i människans utvecklingshistoria och konstaterar att matematik är en senkommen mänsklig förmåga. Dessa senkomna förmågor, t.ex. matematik, är lättare att överföra till robotar än förmågor som har utvecklats undet betydligt längre tid, t.ex. sociala förmågor av olika slag.
Artificiell intelligens (AI) är ett samlingsnamn som oftast används för att beskriva (och diskutera) dessa processer. En fråga som bl.a. filosofen Nick Bostrom har ställt är följande: Vad händer när robotarna blir smartare än människor? Denna fråga bygger på ett antal underfrågor: Hur stor sannolikhet är det att robotar kommer att bli smartare än människor? Vilket tidsintervall rör det sig om, 20 år, 50 år 100 år? Vilka risker kan detta scenario medföra? Bostrom framhåller att innan robotarna blir smartare än människor, vilket bl.a. förutsätter att robotar själva kan lära, bör människor ha strategier att hantera detta. En sådan strategi menar Bostrom är att robotar ska läras att sätta värde på det människor sätter värde – så att de inte förstör dessa värden.
När inte ens robotar går fria från sociala värden, hur bör då skolan hantera dessa värden?