Konstruktivismen

Konstruktivismens genomslag i den bredare skoldebatten kom 2016, efter att professorn i pedagogik, Jonas Linderoth, bett om ursäkt för 90-talets pedagogiska idéer på DN-debatt. “Konstruktivism” som en allmän förklaringsmodell till skolans förfall har efter det förts fram av framträdande skoldebattörer, inte minst i filosofiprofessor Åsa Wikforss bok Alternativa fakta från 2017. I boken hävdar hon inte bara, i linje med Linderoth, att denna “ism” kan förklara skolans Pisa-fall, utan att den även ligger bakom utbredningen av populism och faktaresistens. Det sägs att skolor nu, år 2020, resar ut begrepp som “socialkonstruktivism” från centrala dokument. Kulturkampen har börjat.

Men vad är konstruktivism? Definitionerna tycks lika många som antalet debattörer. Wikforss lyfter i sin bok Alternativa fakta tre sorters konstruktivism.

Den filosofiska: Denna konstruktivism kan kort sägas inbegripa alla teorier om kunskap som inte strikt bygger på korrespondensteorin om sanning. Träffar inte denna kritik merparten av den forskning som bedrivs vid våra universitet? Det skulle i så fall vara en kritik som slår mot vetenskapssamhället i stort. I förlängningen ser i alla fall jag en stor utrensning av forskningsperspektiv, inom alla vetenskapsområden, i linje i vad som redan sker eller skett i många auktoritära och totalitära regimer (för en fördjupad diskussion om Wikforss hantering av sanningsbegreppet i Alternativa fakta, se professor Klas Roths ressensionsessä av boken i Utbildning & Demokrati).

Den psykologiska: Att elever konstruerar kunskap i hjärna eller genom att bygga upp beteenden. Man kan tycka att detta är ett oproblematiskt påstående. Våra hjärnor är olika och aktiva. Låt säga att en lärare för ut ett budskap på en lektion och att detta kan representeras av det matematiska sambandet A + B = C. Hur kommer då elever i klassrummet uppfatta detta? Jo, några kommer kunna återge A + B = C. Men någon kommer påstå att A + D = C, eller att budskapet helt enkelt var X. Ytterligare någon elev tänkte på annat och missade kort och gott det hela. Vi är inte passiva mottagare av kunskap, säger konstruktivismen. Eller, är det så? Är det felkopplingar i hjärnan som förklarar att elever inte korrekt avkodar lärarens fakta? Vad är egentligen den psykologiska kritiken av konstruktivismen? Och vilka är alternativen?

Till sist den pedagogiska: Wikforss riktar kritik mot olika sorters undersökande metoder i skolan. Ibland handlar det om fritt undersökande, ibland att det finns undersökande aspekter i undervisning. Kritiken är tydlig: allt som antyder att elever själva ska göra något, med eller utan lärarens ledning, är farligt och att betrakta som “konstruktivism”. Men vad är det för konstruktivism? Frågar man dom som de facto är konstruktivister, istället för dom som kritiserar konstruktivism, så menar dessa att det inte finns någon konstruktivistisk undervisningsteori. Man kan också fråga sig om det är rimligt att anta att skolan som samhällsbyggande institution är hotad så fort elever ges någon form av självständighet i klassrummet? Är inte detta tvärt om själva grunden till att skolsystem världen över under 1900-talet varit en viktig grund i samhälls- och demokratibyggen?

Och hur har konstruktivismen i realiteten påverkat skolan?

I artikeln “Progressivism, schools and schools of education: An American romance” från 2005 reflekterar den amerikanske professorn i pedagogik, David Labaree, kring bland annat konstruktivism. Han bekräftar på ett övergripande plan Jonas Linderoths spaning om att strömningar som han menar grovt kan kallas “konstruktivism”, och kopplas till bland annat filosofen och psykologen John Dewey, är starka vid lärarutbildningar och forskning knuten till lärarutbildning. Men han säger samtidigt att denna sorts konstruktivism (“pedagogisk progressivism”) förlorade kampen om klassrummet och den organisatoriska och läroplansmässiga utformningen av skolan. Den kampen vanns istället av en mer rationell strömning inom pedagogiken, den “administrativa progressivismen”, en inriktning där tester, intelligensmätning, differentiering och vetenskaplig grundade idéer om skolans organisation och läroplan var starka och vars främsta företrädare var den amerikanske psykologen Edward L. Thorndike (för en mer ingående redogörelse, se Johannes Westbergs inlägg Om 1900-talets progressivism, skolpolitik och skola).

Detta var några inspel om konstruktivism. Mejla ditt bidrag till redaktionen@skolaochsamhalle.se.

Magnus Hultén, redaktör för Skola och samhälle

 

One Comment on “Konstruktivismen

  1. Som kunskapteoretiker, och liksom Hultén pedagog, ställer jag frågan: “Sitter Du på åskådarbänk, Magnus, när en utomstående disciplin som teoretisk filosofi, kritiserar och vill påverka vår egen disciplin?
    Se min genomgång av Wikforss kritik på
    http://www.kunskapsvetenskap.se /Kunskapsteori mot konstruktivism och filosofi/

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS