Magnus Hultén: Samhällsekonomin och kraven på gymnasieskolan

Igår släpptes rapporten Åtgärder för en inkluderande arbetsmarknad av Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS. I rapporten framförs en rad förlsag på hur fler ungdomar kan fås i arbete och därmed öka sina chanser till ett gott liv. Det är i mångt och mycket en välmenande rapport vars huvudfokus inte är skola, utan arbetsmarknad.

Den är dock ett tecken på den täta kopplingen mellan ekonomisk politik och utbildningspolitik, vilket tränger undan andra och viktiga perspektiv på skolan. Mer om det snart.

I rapporter uppmanas regeringen att:

• sänka barriärerna in i gymnasieskolan genom ändrade antagningskrav till nationella program;
• sänka barriärerna för att ta sig igenom gymnasieskolan genom att bland annat återgå till ämnesbetyg;
• stärka arbetsmarknadskontakterna inom gymnasieskolan, i synnerhet på gymnasieskolans introduktionsprogram.

SNS menar därtill att högskolebehörighet inte bör återinföras som ett standardinslag på yrkesprogrammen.

Ovanstående förslag ska inte avfärdas, men visar på underliggande och motstridiga antaganden i hur skolans utmaningar förstås. Å ena sidan ekonomiska argument med fokus på sysselsättning och att öka andelen ungdomar som slutför sin gymnasieutbildning, å andra sidan mål- och resultatstyrningens paradparagraf: (höga) krav. Vi tvingas – som det verkar – välja mellan att hålla kraven uppe eller låta fler bli delaktiga i samhället.

Det underliggande antagandet är att vissa individer inte klarar de krav samhället ställt upp och att vi därför måste sänka kraven med hänsyn till dessa individer. Vi måste också se till att det finns enkla jobb som passar denna typ av ungdomar och se till att kontakt med arbetsplatser där denna typ av jobb finns etableras under deras gymnasieutbildning. Dessa ungdomar ska absolut inte lockas att läsa vidare, det skulle bara göra dem omotiverade, och de antas ändå inte klara av högre utbildning.

Ett annat sätt att se på problematiken är att det i grunden handlar om sociala ojämlikheter. Ungdomar slås ut – inte för att de har sämre kognitiva förutsättningar, utan för att de inte har givits samma förutsättningar. Skolans kompensatoriska uppdrag brister. Det övergripande målet för svensk skola måste vara att ge barn och ungdomar likvärdiga utbildningsmöjligheter.

Forskningsinstitut och tankesmedjor som SNS och Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) har stort inflytande på det skolpolitiska området. De bidrar med värdefull forskning om svensk skola. Men det är också uppenbart att det finns perspektiv som inte ryms i de forskningsansatser som där tillämpas.

Det för tankarna till James Samuel Coleman (1926 – 1995), en amerikansk sociolog verksam vid University of Chicago och hans rapport om amerikansk skola – Equality of Educational Opportunity – känd som ”The Coleman report”. En studie som grundar sig i en annan typ av utbildningsekonomiskt tänkande än det som representeras av SNS-rapporten. The Coleman report fyllde 50 år förra året, vilket uppmärksammades i USA.

Coleman hade fått uppgiften att undersöka bristen på likvärdighet i utbildningschanser och bröt genom studien med många av dåtidens dominerande sätt att studera och förstå skolan. Den tål att läsas än idag. Orättvisorna ligger inte i första hand i de krav vi ställer, utan i utformningen av skolsystemet och vad barn från mindre gynnade hem erbjuds. Genom huvudfokus på jämlikhet och utbildningschanser så följer ett utbildningssystem av hög kvalitet och därmed en nöjd arbetsmarknad.

Länk till SNS rapporten Åtgärder för en inkluderande arbetsmarknad här.

Länk till pdf av Colemans rapport Equality of Educational Opportunity här.

Magnus Hultén