Malin Ideland: En skola för vissa?

Då och då hör man argument för att ersätta det gammalmodiga (?) målet likvärdig utbildning med mer moderna (?) idéer om ”kvalitet”. I veckan var det Bengt Stillström, grundare (men senare också säljare) av friskolekoncernen Academedia som i artikeln “Likvärdig skola – en utopi” bekymrade sig för de problem som lagen om en likvärdig skola ställer till med, och vad en eventuell röd-grön regering kan tänkas göra för att upprätthålla denna. Enligt Bengt Stillström förlorar nationen på att skolan strävar efter likvärdighet. Istället tycker han att man ska anpassa utbildningen efter var och ens behov. Det betyder bättre utbildning till de högpresterande och lite mindre till de som har svårigheter i skolan – eftersom de kan ta jobb som inte kräver utbildning. Han vill inte heller ha heterogena elevgrupper, då det förstör för den grupp som senare ska bära samhället och betala hans pension. Dessa samhällsbärare kommer, enligt Stillström, från hem med goda socioekonomiska förhållanden. Här är Stillströms artikel.

Om vi startar i den mer allmänmänskliga/politiska sidan, bör man fråga sig vilket typ av samhälle Stillström tänker sig skulle växa fram? Fick han styra skolpolitiken, skulle skolans kompensatoriska uppdrag helt bortrationaliseras. Det är ett samhälle där man ska veta sin plats, där klassamhället bevaras, där ”behov”, drömmar och möjligheter avgörs av födslorätt och möjligen hur man beter sig i sjuårsåldern. Nej, Bengt Stillström, alla i samhället behöver varken kunna lika mycket eller samma saker, men alla måste erbjudas samma möjligheter inom utbildningssystemet. I en tid när samhället blir allt mer segregerat är skolans kompensatoriska uppdrag viktigare än någonsin, och det borde stärkas istället för att utarmas.

Från ett utbildningsvetenskapligt perspektiv är Stillströms resonemang dessutom helt felaktigt. Forskning visar klart och tydligt att heterogena elevgrupper är positivt för samtligas lärande. Den omskrivna framgångssagan i Nossebros skolor är exempel där forskning visat att heterogenitet är en resurs. Detta, tillsammans med betydelsen av höga förväntningar på samtliga elever, har t.ex. belagts av Elisabeth Persson vid Högskolan i Borås och ett omfattande europeiskt projekt, EPASI, där bland andra Nanny Hartsmar från Malmö högskola ingår. Att kollektivt utveckla kunskap är för övrigt inte ”oavlönat barnarbete”, utan en pedagogisk metod som är bevisat framgångsrik. Genom att stöta och blöta sina frågor mot andras perspektiv utvecklar man hållbar kunskap. På köpet utvecklas dessutom kompetensen att leva och verka i ett demokratiskt samhälle tillsammans med människor med skilda bakgrunder och erfarenheter. Tursamt nog är det så världen ser ut.

Epilog: Stillströms artikel fick både starkt (och i mitt tycke obehagligt) medhåll i DIs kommentarsfält och samtidigt starkt motstånd i ett stort antal repliker som Dagens Industris debattredaktion fick motta – bland annat denna text. Vem fick äran att besvara Stillströms stolliga idéer om utbildning? Det var Paula Hammerskog, kommunikationsdirektör hos friskolekoncernen Academedia – ett tydligt tecken på vem som får komma till tals i Dagens Industris debatt om skolan.

(Malin Ideland är professor i utbildningsvetenskap på Malmö högskola)

 

2 Comments on “Malin Ideland: En skola för vissa?

  1. Tack Malin! I en tid då man ständigt förfäras över en del tongångar i skoldebatten och frustreras för att man känner sig maktlös är det otroligt skönt att det finns personer som höjer sin röst för att försvara en mänsklig skola och ett mänskligt samhälle.

  2. Du skriver att ”Forskning visar klart och tydligt att heterogena elevgrupper är positivt för samtligas lärande.”

    Denna inställning är ofta tagen för given i Sverige, medan jag i England, där jag har arbetat med skolutveckling i 10 år, möter en helt annan inställning – även den baserad på forskning. Här är det självklart att skolor har policies för särbegåvade barn – som ibland innebär att årskurser är nivågrupperade.

    Miraca Gross (Exceptionally Gifted Children, 2004) skriver “Virtually every recognised authority on education and psychology have recommended that gifted and talented children should be grouped together for a significant proportion of time (Hollingworth 1942, Kulik and Kulik 1982, 1997, Tannenbaum 1983b, Borland 1989, Benbow and Stanley 1996, Rogers 1998). Even educators who express concerns for grouping slower together report benefits to gifted and talented children.”

    Även engelska Ofsted (motsv. Skolinspektionen) har inställningen att det är motiverat med nivågruppering ibland: ”The impact of ability grouping is complex, but there are some clear patterns. In most subjects in Key Stage 3 [11-14 år], overall standards are higher and teaching is more effective where pupils are grouped by ability than where they are taught in mixed ability classes.”

    Gross skriver vidare “If it is true that learning is a developmental and sequential process, that there are striking differences in developmental rates among individuals of the same age, and that effective teaching must be grounded where the learner is, then how do we justify an educational system that ignores competence (what pupils are able to do) and achievement (what they have already mastered) and utilises chronological age as the primary, or only, factor in pupil placement? Gifted and talented children strongly prefer to learn with peers.”

    Det undrar jag också.

    Personligen har jag i två akademiska uppsatser undersökt situationen för särbegåvade elever i svensk skola (1995, 2010). Den senare jämförde den svenska situationen – och inställningen till denna grupp elever – med den i England. 1995 hade samtliga av mig intervjuade studenter (10) tillbringat en del av sin skoltid som hjälplärare; samtliga hade blivit mobbade för att de var duktiga; flera ”spelat dumma” för att passa in och samtliga hade haft tråkigt i skolan, för att de inte blev stimulerade, och ibland förbjudna att arbeta i sin naturliga takt. Av rektorerna var det en av tio som ens hade funderat över denna grupp elevers situation. Självklart har detta betydelse för hur det går för dem i skolan – och det var ingen positiv lärandesituation för någon av dem att aldrig få vara ”en i mängden” i en grupp elever på samma nivå, där de fick arbeta i sin naturliga takt.

    Dessa studenters erfarenheter stämmer väl överens med internationell forskning av hur särbegåvade elever alltför ofta har det (se t ex Miraca Gross igen; Educating able children, Clark and Callow, 1998) – eller någon annan av de många böcker och rapporter jag hänvisar till i min senare uppsats: http://dspace.mah.se/bitstream/handle/2043/9032/%C3%85%20Melander%20G%26T%20A%20Case%20for%20Policy%20Implementation.pdf?sequence=1 .

    Många studier pekar på faran med att duktiga elever blir uttråkade och tappar sugen helt; flera påvisar att särbegåvade elever är den mest försummade elevgruppen av alla (t ex Van Tassel-Baska 1998 citerad i Casey & Koshy, 2006, Submerged talent in inner cities Inclusion by intervention).

    Varför är då debatten i Sverige så ensidigt inställd på att nivågruppering alltid är av ondo? Flera forskare menar att det kan bero på landets kultur: I individualistiska länder uppmuntrar man framgång och ”high achievers”; medan det i länder med mer kollektiv inställning inte är ovanligt att man tycker om att se framgångsrika personer misslyckas. (Winstanley 2006; Inequity in equity Tackling the excellence-equality conundrum). Till och med Globaliseringsrådet varnar i en rapport för att det går för långt när den nordiska jämlikhetsambitionen formuleras som Jantelagen!
    (http://www.regeringen.se/content/1/c6/12/68/57/e04110d0.pdf)

    Att skolans kompensatoriska uppdrag är viktigt är jag enig i, men hur man ”stärker det” utan att indirekt missgynna andra elever är jag osäker på – skall man aktivt uppmuntra elever att inte lära mer..? I boken Utbildningsreformer och politisk styrning (2000) skriver Bo Lindensjö och Ulf P. Lundgren att det kanske är omöjligt att helt kompensera eftersom skolan bara är en faktor; och att det är problematiskt att erbjuda t ex mer undervisning, eftersom det inte alltid ses som något positivt. Här kan jag dra paralleller till den i valet aktuella debatten om läxläsningshjälp: flera partier pekade på orättvisan i att inte alla har råd att betala extralärare. Min egen – högst begränsade! – erfarenhet från, och information om, skolor i Sverige är att många skolor erbjuder hjälp med läxläsning, ofta flera gånger i veckan; men enligt vad jag erfar är det ofta inga elever alls som går dit. Hur tvingar man elever att vilja lära sig..? Här måste det handla om att skapa lust för lärande – för alla elever, i den takt som är naturlig för dem.

    asamelander.wordpress.com

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS