Malin Ideland: Hur går vi vidare efter ett positivt (?) PISA-resultat?

Förväntningarna – på katastrof eller succé – dallrade i luften. Skolverkets direktsända presskonferens kring resultaten för PISA 2015 skulle börja. Spänningen hade byggts upp under veckorna innan, bland annat med hjälp av glädjande rapportering från TIMSS-mätningen. Nu skulle vi äntligen få veta om förbättringen var på riktigt, eller bara en tillfällighet.

Men, som alla vet vid det här laget, varken katastrofen eller succén inträffade. PISA-resultatet kan väl i det närmaste beskrivas som mellanmjölk. Bättre och sämre än förväntat. Bättre i det samlade resultatet för samtliga tre skolämnen som mättes, sämre gällande likvärdigheten. De svenska resultaten på PISA 2015 gav förvånansvärt små efterskalv i den allmänna debatten.

Redan innan man kände till PISA-resultaten bjöd Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) in till ett seminarium på temat Efter PISA och TIMSS – hur går vi vidare? En fullsatt sal på Rosenbads konferenscentrum fick lyssna på, och diskutera, tolkningar och rekommendationer från representanter från forskningsvärlden, Skolverket, Finland och skolvärlden. Det hela avslutades med att utbildningsministern Gustav Fridolin och Anna Ekströms statsekreterare Erik Nilsson kommenterade utifrån Utbildningsdepartementets håll.

Diskussionerna på seminariet pendlade mellan vitt skilda teman. Till exempel fick vi höra Neuro-forskaren Torkel Klingberg tala om vikten av att testa och träna barns arbetsminne, Robert Clark, rektor på engelska skolan, om vikten av att ha en gemensam målbild och Leif Lewin, professor i vältalighet och statsvetenskap, om hur skolan blev en försökskanin för New Public Management. Väldigt många talade om vikten av att ha tillit till lärarna och att utveckla deras professionella kompetens. I princip ALLA talade om likvärdighet, jämlikhet och vikten av att utjämna villkoren i samhället genom att förändra skolan.

I detta sammanhang är det intressant att stanna upp vid det Kristiina Volmari , undervisningsråd vid finska utbildningsstyrelsen, talade om. Finland är på många sätt är Sveriges motsats gällande hur man organiserar skola och lärarutbildning. Bland annat har man där inget nationellt test förrän studentexamen. Lärarna har stor frihet och hög status. Lärarutbildningen är välsökt. Mätningar visar att den finska skolan är betydligt mer jämlik, mellanskolevariansen som det heter är väldigt låg. Detta kan jämföras med Sverige som börjar närma sig sämst i klassen i om vi jämför med jämförbara skolystem i andra länder. I Norden är vi utklassade.

Så låt oss hoppas på ett jämlikhetslyft i den svenska skolan. Hur detta kan gå till bör vi fortsätta diskutera. Gärna här i Skola och Samhälle, som kommer att publicera vissa av de inlägg som presenterades på ESOs seminarium. Men alla andra är förstås välkomna att delta i debatten.

Seminariet webbsändes: länk till seminariet.