Matilda Hellström: Den slagkraftiga skolpolitikens tid är ute
I Sverige härskar de enkla slagordens skolpolitik. Under de senaste åren har skolpolitiken karaktäriserats av tvära kast, kortsiktighet och förvanskade historieskrivningar som syftar till att skuldbelägga politiska motståndare. En skolpolitik som inte bidrar till ökad kunskap av den situation skolan befinner sig i eller fungerande lösningar på de problem som finns. Alldeles för ofta är de förslag som diskuteras konkreta, stora förändringar vars genomförande är lätt att sätta fingret på, något som gör att allmänheten kan relatera till de förslag som läggs. Förslag som motiveras utifrån den där känslan alla har inför skolan, bara för att alla har gått i den. Men den bild de flesta har av skolan utgår enbart från varje persons egen upplevelse, något som gör att bilden oftast är ensidig och utdaterad.
För att lättare koppla direkt på människors känsla inför skolan flyttar sig förslagen från att åtgärda problem till att åtgärda konsekvenser. För konsekvenserna ser vi alla, även om vi inte förstår problemen. Det debatteras om läxor, betyg från fjärde klass, ordningsomdömen och obligatoriskt gymnasium. Men vad får alla dessa förändringar för faktiska resultat i skolan?
Den svenska skoldebatten har tappat fokus, och ju längre tiden går desto mer skruvas argumenten till vinklar som försvårar snarare än underlättar för oss att nå hållbara lösningar. Vi har en situation där det snarare är lösningar som söker problem än problem som söker lösningar. Om infrastrukturprojekt debatterades på samma sätt som skolan skulle vi höra våra politiska företrädare höja rösten mot varandra över hur många skyltar det borde vara på varje stång, i hur många skift vägarbetarna borde jobba och om de nog inte borde läsa fler svenska klassiker när de gått hem. Huruvida vägen är säker, löser transportbehovet eller ens leder till rätt ort lämnas därhän.
Som tur är brukar politiker förstå att de inte borde ägna sin tid åt personalens läsvanor eller skruva på gatukontorets hållfasthetsberäkningar, men i skolan gäller det omvända: Ju mer specifika, detaljerade förslag man kan hitta på, desto bättre.
I en demokrati är det självklart att olika tankar ibland går emot varandra. De “breda lösningar” som ofta men luddigt föreslås antas leda till någon form av stabilitet, men riskerar snarare att försvåra väljarkårens möjligheter att styra samhällsutvecklingen. Vad vi behöver är inte en bred samsyn kring detaljförslag utan att de olika politiska strömningar som finns i stället försöker styra skolan på rätt nivå – först då kan vi gå vidare från tvära kast, populistisk kortsiktighet till kvalificerat genomförd långsiktighet, oavsett ideologisk grund.
Låt oss fokusera på elevers lärande och motivation istället för mät- och betygshets. Låt oss fokusera på hur vi kan bygga en tillgänglig och förebyggande elevhälsa istället för reaktiva åtgärder som ordningsomdömen. Låt oss fokusera på tidiga insatser i skolan som förebygger problem istället för att försöka åtgärda konsekvenser med obligatorium och tvång i skolans senare år.
Det är inte i skolan som vi borde prata om att skapa ordning och reda, utan i maktens korridorer.
Vi behöver en skoldebatt där fakta och beprövad erfarenhet accepteras i stället för att sopas under mattan. En skoldebatt som bygger en långsiktig, hållbar och stabil politik där mottagaren, eleven, kommer i första hand. En skoldebatt som vågar se skolan för vad den är – komplex. Den slagkraftiga skolpolitikens tid är ute. Det som är inne är en nyanserad skoldebatt som utgår från forskning, professionen och eleverna. Med en sådan debatt skapar vi verkliga förutsättningar för den svenska skolan att nå sin fulla potential.
(Matilda Hellström är förbundsordförande för Sveriges elevråd – SVEA)
Hellström har rätt, det finns ingen tulipanaros, Eleverna måste förmås att jobba mycket medan alla verkar vilja fly undan detta faktum att man antingen behöver få upp självdisciplin och annars yttre disciplin. Men viktigt för alla bör vara att lära ut den stora betydelse avklarad utbildning har för livet. Nästan inga välutbildade med svensk utbildning är arrbetslösa och de har hyfsade löner jämfört med dem som börja jobba direkt. Glädjen att som bildad förstå allt runt sig är få förunnat att delge och vi blir sällan lärare!.
Underbart att höra en frisk röst i debatten.
Klokt, framåtriktat och påläst.
Vilket parti tar hand om denna 20-åriga begåvning och gör henne till nästa skolminister?!
Mycket bra Matilda!
Sluta att tala om att lärarrelaterade åtgärder kan förbättra skolan. Skolan är till för eleverna – inte för lärarna.
Vi har nu alla möjligheter att med modern teknik ge samtliga elever en individualiserad, förstklassig utbildning
där alla elever lär tills de kan, där alla tas om hand och från början både blir integrerade i samhälle och näringsliv. .
Jag vill uppmana eleverna att verkligen göra uppror mot den hopplöst ineffektiva och gammalmodiga skola vi nu har.
Ni har rätt att kräva och få en tio gånger bättre skola än vad ni nu har – en skola som dessutom kostar kommunerna hälften av vad dagens ineffektiva skola kostar.
Om någon inte tror mig – se http://www.sweducation.eu
Lennart Swahn
Ditt resonemang bygger på en motsägelse! Det var nya forskningsrön och ett hänvisande till “internationella forskare” som föranledde Lpo 94 och inte minst kommersiella och skolideologiska krafter har trängt undan lärarnas “egenheter”. Fallet mellan 1995-2000 är så kraftigt att det råder inga tvivel om att det ‘är dessa “yttre krafter” som helt påverkat en omkastning av metodikens innehåll.
Då är det väl inte vettigt att låta dessa krafter ytterligare förstärka det som medförde att svenska elever tappade i självständiga egna kunskaper vilket TIMSS 1995 mätte i NT3.
Det är klart att om det sker en standardisering och omdefiniering i “modern form” om vad som är “lämpliga kunskaper” i matematik och fysik för att bli en “lönsam” medborgare i OECD exempelvis nerskrivna av partisekreterare Lennart Swan kan dessa testas MEN det behöver inte alls betyda att dessa kunskaper är de som möjliggör kritik av de styrande och deras vägval!
Kritiken mot Sovjet var just att de hade Tekniska Kombinat som separerade ut det som var viktigt i fysik och kunde användas i tekniska sammanhang för denna stora massa av studenter.
För programmering av datorer och vissa andra logistiska sektorer krävs inte klassisk fysik och mer praktisk matematik och inom operationsanalys är det bättre för samvetet att inte veta vad som de 30.000 “enheter” som offrats bestod av.
Nu vet jag inte exakt vad Stephen Hawking varnat för men det är nog ett steg i Marx “verfremdigung” och Nietzsches varning för “slavmoralen”.
Någon programmerar robotarna men då robotarna programmerar roboterna och de vet bättre och “lär ut” effektivare det bara robotar kan mäta är människan bara en “arbetskraft” som i sig kan känna sig “bildad” och “lycklig” då den inte känner till alternativen.
Om inte lärarna är kapabla till denna undervisning – vem är det då? Storebror?
Ulf! De som är “bildade” blir inte lärare enligt din slutmening! Freudiansk felsägning?